Om jag hade vetat hur svårt det skulle bli, hade jag nog aldrig gjort det. Och när jag ser tillbaka på det idag, förstår jag inte var jag fick styrkan att kämpa.

Jag minns den första tiden med min dotter som präglad av smärta, tårar, ilska, frustration och en stark känsla av min egen otillräcklighet som mamma. För om jag inte ens kunde ge mitt barn mat, vad kunde jag då?

När jag fick mitt första barn 2011, hade jag inte förberett mig på amning. Förlossningen hade jag förberett mig på genom att gå på förlossningsförberedelse, och det kan mycket väl vara så att de nämnde något om amning i en bisats på en av de tre gratis förlossningsförberedelsekurser jag deltog i. Vem vet. Jag vet bara att förlossningen tog mycket plats, och även om de hade nämnt något om amning på kursen, var det inget av det de sagt som hjälpte mig när jag satt med min nyfödda dotter i armarna och kämpade med att få henne att ta mina helt oanvändbara bröst.

Jag hade nämligen en platt och en inåtvänd bröstvårta, och mina bröst var helt enkelt inte lämpade för amning. Det tog över ett halvt dygn efter förlossningen innan min dotter fick grepp, och redan efter den första amningen fick jag sår.

Världens sämsta mamma

Det må vara så att en bra mamma inte sitter i brösten, men jag kände mig ändå som världens sämsta mamma. Aldrig har jag känt så mycket maktlöshet. Aldrig har jag känt mig så oduglig som mamma. Och sällan har jag kämpat så mycket för att få något att fungera.

Under de första dagarna efter förlossningen, innan mjölken rann till, oroade jag mig för att den aldrig skulle komma. Jag visste inte ens om det var en verklig möjlighet, eller hur ofta det hände att mjölken inte rann till – men jag var livrädd för att det skulle hända mig.

LÄS OCKSÅ: “Jag har gråtit fler tårar på toaletten än till sorgliga tjejfilmer!”

Det förvånade mig mycket att jag inte visste något om en så fysiologiskt normal och naturlig del av människokroppens funktioner. Jag är trots allt utbildad läkare, och det finns många saker om kroppen som jag vet och förstår. Men när det kom till amning upptäckte jag att jag var helt ovetande. Det var som om någon hade rivit ut sidorna om amning ur läroplanen på läkarutbildningen, för jag hade aldrig lärt mig något om det.

Rädslan för att mina bröstvårtor skulle ramla av

Än idag kan jag faktiskt inte minnas hela förloppet i detalj. Så är det med vissa saker i mitt liv – min hjärna suddar ut delar av upplevelsen, och jag sitter kvar med en känsla av vad som hände, utan att minnas detaljerna.

Jag minns att jag hade stora, såriga områden runt ena bröstvårtan, som såg ut att hänga på en tråd. Min man och jag trodde båda att den skulle ramla av. Jag minns att jag försökte få hjälp, men att alla yrkespersoner sa att min dotters teknik var korrekt trots mina sår och smärtor.

Jag minns att det tog månader innan såren hade läkt tillräckligt för att jag skulle kunna komma ut ur duschen och svepa en handduk runt mig utan smärta, när handduken träffade de öppna såren på mina bröst. Jag minns att jag spenderade timmar på att söka vägledning och information på nätet.

Jag minns att jag fick bröstinflammation en kväll, där jag fick så hög feber på så kort tid och skakade så våldsamt över hela kroppen, att jag var rädd för att det var kramper. Varken min man – som också är läkare – eller jag hade sett något liknande tidigare, och vi förstod inte vad som hände förrän vi tog min temperatur och upptäckte att jag hade en temperatur på 41. Jag har aldrig haft så hög feber varken före eller efter.

Jag minns känslan av att behöva finnas där för mitt nyfödda barn, och samtidigt vara så sjuk att jag inte kunde stå upp. Jag minns att jag hamnade på sjukhuset och fick behandling. Jag minns att jag vid något tillfälle under förloppet skrev ut medicin mot både svamp och mot infektion i såren till mig själv, eftersom jag hade läst att man kunde behandla sår som inte ville läka på det sättet. Det var att skjuta med hagelgevär i desperation.

 LÄS OCKSÅ: De 5 bästa råden mot ömma bröstvårtor 

Jag minns också att jag gick till ett La Leche League amningscafé, där någon sa något till mig om min dotters teknik, som gjorde en stor skillnad. Jag kan inte minnas exakt vad det var, men jag minns att efter besöket på det caféet, samtidigt med behandlingen för svamp och infektion i såren, blev saker och ting bättre. Såren började gradvis läka, och jag kunde så småningom amma utan smärta efter mer än två månader i smärtans helvete.

Jag är stolt över den kamp vi kämpade tillsammans

Idag är mina bröstvårtor helt normala, bortsett från en tjock kant av vitt ärrvävnad runt varje bröstvårta. Det är vad som finns kvar av de stora såren jag hade. En evig vit tatuering som berättar historien om den kamp min dotter Sienna och jag kämpade för att kunna amma. Precis som hon ständigt tar hand om sina systrar och hjälper dem, banade hon vägen för dem redan som nyfödd, eftersom processen med henne förändrade mina bröstvårtor och gjorde de två följande amningsperioderna betydligt enklare. Och när jag ser det på det sättet, blir jag så stolt över både henne och mig själv, och den kamp vi kämpade tillsammans.

Min resa gjorde att jag bestämde mig för att lära mig allt jag kunde om amning, så att jag en dag skulle kunna hjälpa andra i samma situation. År 2015 gick jag en 90-timmars amningskurs för att bli IBCLC-certifierad amningsrådgivare, och jag är fortfarande den enda läkaren i Danmark som har tagit den kursen. Jag delar med mig av min kunskap på min Instagram-profil maelkevejen.nu och på min webbplats med samma namn.

Källa: Mælkevejen