Rädslan för att mina bröstvårtor skulle ramla av
Än idag kan jag faktiskt inte minnas hela förloppet i detalj. Så är det med vissa saker i mitt liv – min hjärna suddar ut delar av upplevelsen, och jag sitter kvar med en känsla av vad som hände, utan att minnas detaljerna.
Jag minns att jag hade stora, såriga områden runt ena bröstvårtan, som såg ut att hänga på en tråd. Min man och jag trodde båda att den skulle ramla av. Jag minns att jag försökte få hjälp, men att alla yrkespersoner sa att min dotters teknik var korrekt trots mina sår och smärtor.
Jag minns att det tog månader innan såren hade läkt tillräckligt för att jag skulle kunna komma ut ur duschen och svepa en handduk runt mig utan smärta, när handduken träffade de öppna såren på mina bröst. Jag minns att jag spenderade timmar på att söka vägledning och information på nätet.
Jag minns att jag fick bröstinflammation en kväll, där jag fick så hög feber på så kort tid och skakade så våldsamt över hela kroppen, att jag var rädd för att det var kramper. Varken min man – som också är läkare – eller jag hade sett något liknande tidigare, och vi förstod inte vad som hände förrän vi tog min temperatur och upptäckte att jag hade en temperatur på 41. Jag har aldrig haft så hög feber varken före eller efter.
Jag minns känslan av att behöva finnas där för mitt nyfödda barn, och samtidigt vara så sjuk att jag inte kunde stå upp. Jag minns att jag hamnade på sjukhuset och fick behandling. Jag minns att jag vid något tillfälle under förloppet skrev ut medicin mot både svamp och mot infektion i såren till mig själv, eftersom jag hade läst att man kunde behandla sår som inte ville läka på det sättet. Det var att skjuta med hagelgevär i desperation.
LÄS OCKSÅ: De 5 bästa råden mot ömma bröstvårtor
Jag minns också att jag gick till ett La Leche League amningscafé, där någon sa något till mig om min dotters teknik, som gjorde en stor skillnad. Jag kan inte minnas exakt vad det var, men jag minns att efter besöket på det caféet, samtidigt med behandlingen för svamp och infektion i såren, blev saker och ting bättre. Såren började gradvis läka, och jag kunde så småningom amma utan smärta efter mer än två månader i smärtans helvete.