Efter min första förlossning fick jag sällskap av två nya bekantskaper – fröken Spricka och herr Hemorrojd. Jag kan direkt avslöja att de inte blev mina favoriter. De påverkade mitt sociala liv och mina vanliga toalettvanor alldeles för mycket.

För mig började problemen på sjukhuset direkt efter förlossningen. Jag låg i ett fyrbäddsrum, något som lyckligtvis har ändrats på många ställen idag. I mitt rum låg tre kvinnor och alla deras familjemedlemmar, som firade familjens nytillskott. Jag kände att trycket ökade... och toaletten låg i rummet.

Redan då var jag förstoppad efter att ha tömts ut med Klyx (stolpiller) före förlossningen, mjölkproduktionen var redan igång och jag fick för lite vätska. Dessutom hade jag fått ett par stygn efter förlossningen och var nervös för att de skulle gå upp. Tanken på att behöva göra nummer två med bara en ”pappersdörr” mellan mina ljud och alla gäster på andra sidan, gjorde att jag försökte hålla emot.

Så var toalettsituationen igång!

Ett toalettbesök tog plötsligt 15-30 minuter och bestod av tålamod (vilket inte är min starkaste sida), smärta, Klyx, salva, pressande, grävande där jag kände mig som en gruvarbetare på övertid. Allt detta pågick medan jag också skulle ta hand om min underbara nyfödda son, som självklart också var med på toaletten.

All denna besvär önskar jag att jag hade varit förberedd på, så jag hade kunnat förebygga bara lite. Men INGEN av mina underbara väninnor talade om fröken Spricka och herr Hemorrojder. Istället hade alla väninnorna fullt upp med att berätta vilka stadier deras lilla knodd nu hade nått i sin utveckling. Samtidigt var min utveckling som mamma: kännedom om apotekets utbud av laxermedel och salvor samt flera läkarbesök.

LÄS OCKSÅ: Hemorrojder efter förlossning: Här är de 5 bästa råden

Detta pågick under en mycket lång period. Varje gång jag precis hade läkt och trodde allt var perfekt, blev jag EN ENDA gång förstoppad och fick återigen besök av fröken Spricka eller herr Hemorrojder. Jag tror att jag har gråtit fler tårar på toaletten än till sorgliga tjejfilmer!

Jag tog inte hand om mitt underliv

Generellt sett tog jag inte väl hand om mitt underliv efter förlossningen. Jag har alltid varit mycket aktiv, spelat volleyboll på hög nivå och sprungit. Så det gjorde jag igen tre månader efter förlossningen. Ingen hänsyn till känslan av att mitt underliv hängde mellan knäna och spelade trumma på knäskålarna. Med andra ord: Mitt underliv försökte verkligen göra mig uppmärksam på att jag behövde ta pauser. Men NEJ. Inte jag.

Allt det pressandet, tryckandet, grävandet, överbelastningen och nog också två extra förlossningar resulterade i att jag kände att det hela tiden satt något och ”fyllde” baktill. Jag blev inte alltid helt klar efter ett stort toalettbesök och kunde torka mig länge utan att känna mig helt ren. Och så pruttade jag helt oväntat, till exempel när jag skrattade – vilket händer ganska ofta. Det var så pinsamt. Det kan för övrigt fortfarande hända.

En operation och snabbt igång med sex!

Efter flera år med besvär baktill, var jag tvungen att genomgå en underlivsoperation. Det kallas en rektal prolaps, framfall eller på fackspråk ett rectocele. Till min glädje kunde jag bättre känna min bäckenbotten igen efter operationen. Det hade jag inte räknat med och vet inte heller om det är en normal bieffekt för alla som opereras. På sjukhuset fick jag veta att jag skulle komma igång med sex igen cirka 6-8 veckor efter operationen för att undvika ärrvävnad. Det verkar finnas olika riktlinjer från sjukhus till sjukhus.

 LÄS OCKSÅ: Sex efter förlossning – hur och när?

Sällan har jag varit så orolig över att behöva komma igång med sex, som för länge sedan var en njutning som gett mig tre underbara barn. Men det gick ganska bra – snigellångsamt, försiktigt och med mycket glidmedel. Men någon extatisk upplevelse där jag nådde stjärnorna var det definitivt inte.

Jag önskar att jag hade vetat mer

Risken för att ett framfall kommer tillbaka är ganska stor. Därför ser jag nu till att ha ett välfungerande tarmsystem och undviker djupa knäböj samt mycket tunga lyft.

I efterhand önskar jag att jag hade vetat mer om laxermedel, kost och något så enkelt som hur man sitter rätt på en toalett och hur jag skulle ta hand om min bäckenbotten. Men istället lärde jag mig att läka istället för att förebygga. Min bäckenbotten är nu min bästa väninna som jag tar väl hand om. Och så har jag alltid laxermedel i skåpet, just in case…

Källa: Klinik för Kvinnokroppen.