När jag blev gravid blev jag förberedd på många saker. Bland annat att amningen kunde vara svår. Vi kunde också riskera att barnet fick kolik. Det kunde också vara så att jag fick en komplicerad förlossning som slutade med kejsarsnitt. Eller att jag kunde riskera att få graviditetsdiabetes. Listan var lång, men den nämnde inget om risken för att brista. 

När jag var på samtal hos en barnmorska nämnde jag att om jag brast, var det min önskan att det skulle noteras i min förlossningsjournal att min partner skulle få hjälp att ha hud mot hud med vår dotter. Medan jag eventuellt blev opererad. Svaret på samtalet blev att jag förmodligen inte skulle opereras, men att det kunde göras en notering om det. Verkligheten blev en helt annan för mig, och jag slutade med en eftervårdsperiod på knappt 2 år, och med en känsla av att jag tappade kontrollen alldeles för många gånger. 

En lång förvärk 

Den 2 maj 2020 stod jag plötsligt med ett positivt graviditetstest några månader innan min 25-årsdag. Vi blev nu ett av de par som skulle bli föräldrar till ett barn som tillhör 'generation corona-bebisar'. Graviditeten var inte planerad, så vi behövde landa i det, men vi var från första stund överens om att den här bebisen var en 'keeper'. Och barnet var mycket efterlängtat.

LÄS OCKSÅ: Sömnad efter förlossning: här är allt du behöver veta

Efter vad som kändes som en mycket lång graviditet nådde vi datumet 6 januari 2021. Graviditeten hade både bjudit på enormt mycket illamående och kräkningar, och en viktnedgång på 10 kg innan vecka 20, som ett resultat av illamåendet. Jag hade 6 dagar kvar till beräknad förlossning, och jag hade under dagen haft en mycket hård och spänd mage. Dagen hade faktiskt känts som en lång förvärk, och jag hade inte känt vår lilla flicka i magen på 4-5 timmar. Samma sak hade hänt tre dagar tidigare, så jag ringde till sjukhuset. 

Induktion av förlossning 

Vi kom in för kontroll, och det fanns ingen aktivitet. Jag låg med CTG-apparaten i drygt en och en halv timme utan att känna någon rörelse. Jag blev därför skickad till en utökad ultraljudsundersökning hos en läkare. Hon undersökte länge, och jag minns att paniken verkligen började sprida sig inom mig. Till slut tittade hon på oss och bekräftade att det var mycket få fosterrörelser. Och andningsrörelserna var ganska svaga, men blodflödet och hjärtslagen var fortfarande helt okej. Därför skulle vi komma tillbaka dagen efter, då vi skulle läggas in för induktion. 

Jag blev igångsatt med Angusta-tabletter den 7 januari på eftermiddagen. Förlossningen började mycket tidigt på morgonen den 8 januari. Jag vaknade klockan 6 med värkar. På kvällen klockan 22 var jag 10 cm öppen. Men även om jag var 10 cm öppen, var vår flicka inte riktigt redo att komma ut. Hon låg långt uppe, och nu skulle 5 timmars krysttid börja. Jag skulle försöka pressa ner henne själv, och vid det här laget hade jag haft värkar i 16 timmar. Jag minns att jag gav allt jag hade i mig.

Epiduralbedövningen hade gjort att jag inte kunde känna mitt ena ben. Så jag behövde hjälp att dra det till mig när jag skulle krysta. Jag kunde känna att jag efter 5 timmar med krystningarna inte kunde mer. Jag började tappa orienteringen och kände att min kropp inte ville samarbeta längre. Det blev överenskommet med läkaren att en sugklocka skulle användas. Rummet fylldes snabbt med människor. Jag blev informerad om att läkaren skulle ge det två försök, och annars skulle vår dotter födas med kejsarsnitt. Vid det här laget brydde jag mig inte, bara vår dotter kom till världen.



LÄS OCKSÅ: 20 födandes erfarenheter av kejsarsnitt

Grad 4-bristning

Ellen kom till världen på natten den 9 januari 2021 klockan 02:56. Hon var helt perfekt, vägde 3575 gram och var 49 cm lång med jättestora ögon. Hon var älskad från första stund. Jag blev undersökt direkt efter förlossningen, då barnmorskan tillkallade en läkare. De misstänkte en allvarligare bristning. De berättade för mig att det såg ut som en grad 3-bristning. Denna typ av bristningar måste sys på operationssalen. Så iväg till operation bar det av. Ellen var bara 40 minuter gammal när jag blev bortförd från henne. Jag kände att jag lämnade min älskade Johannes med vår nyfödda flicka. Jag kände att jag redan hade misslyckats som mamma, eftersom jag inte kunde vara hud mot hud med mitt barn.

Jag minns inte mycket från operationssalen. Jag var borta från Ellen i cirka 3,5 timme. När jag kom tillbaka till henne hade det blivit morgon. Vi fick frukost på sängen och därefter blev vi körda upp till BB-avdelningen, där vi blev inlagda. Jag hade enorma smärtor och fick morfin, Panodil och Ipren. Jag var så trött, och samtidigt hade jag just blivit mamma. Johannes var guld värd, både under förlossningen, men speciellt också efteråt. Det var han som plötsligt stod ensam och skulle lyfta henne åt mig, byta hennes blöjor och klä på henne, för det fick jag inte.

Efter operationen var det ingen personal som berättade för mig hur mycket jag egentligen hade brustit. Eller vad det innebär att brista, eller vad framtiden skulle innebära. Jag fick bara veta att operationen hade gått bra. När vi kom till eftermiddagen började jag tjata på personalen om att jag ville hem. Vi bodde vid den tidpunkten bara 500 meter från sjukhuset. Det använde jag som ett argument för att jag ju bara kunde komma om något hände. Till slut sa en av sjuksköterskorna: 'Jag tror att jag ska kalla på den gynekolog som är i tjänst'.

När hon kom hade hon med sig en fin modell av underlivet och började rita och förklara. Jag fick mycket information nu. Det jag minns bäst var att hon sa: 'Du ska ligga ner och amma, du får inte sitta upp. Du ska ta magnesia så att du inte får hård mage, för det klarar inte bristningen. Du får inte ta morfin längre, det kan nämligen ge hård mage'. Och så tittade hon på mig och sa: 'Den här bristningen är inte att leka med, och det måste tas på största allvar'. Hon sa att min bristning var en grad 4-bristning. Där mellangården och ändtarmsmuskeln är helt av. Här bröt jag ihop.

Jag var förkrossad och ville helst bara hem och vara Ellens mamma. Jag låg de följande timmarna i sjukhussängen och pratade med min mamma. På grund av Corona var det bara Johannes och jag som fick komma in på rummet, och annan familj var inte välkomna på BB-avdelningen. Johannes och min mamma kom överens om att min mamma skulle flytta in i vår lägenhet så att hon kunde hjälpa till med hushållet och med 'vården' av mig.

Jag minns att jag klagade mycket över smärtor, och jag försökte egentligen bara finna ro i att njuta av Ellen och hennes första dygn i denna värld. På grund av förlossningsskadorna, som personalen naturligtvis var mycket uppmärksamma på, verkade det som om de glömde att se Ellen amma hos mig. De frågade mig flera gånger om hon hade lagts till. Men det var vid inget tillfälle någon på BB-avdelningen som såg henne suga. Söndag middag lyckades jag övertala personalen att jag kunde få komma hem. Jag stod inte ut med att vara på det mörka BB-rummet längre.

Jag kände att jag misslyckades som kvinna

När vi kom hem blev isbindor min bästa vän, min medicin låg klar i doseringspåsar, och skåpen var fyllda med snacks. Jag blev installerad på vår härliga mjuka soffa, som till min lycka var en ganska hög soffa, så det hjälpte när jag skulle upp och ner från den. Som så många andra kvinnor som just har fött, fruktade jag första toalettbesöket, där det inte bara skulle kissas. Jag kunde känna att jag behövde gå på toaletten, och då kom paniken. Jag hade tagit min magnesia och ett brev Movicol (mot förstoppning). Allt detta för att undvika hård avföring. Och utan att gå in på för mycket detaljer, så var det smärtsamt och ångestframkallande att gå på toaletten de första gångerna.

Under den första veckan kände jag att jag misslyckades som kvinna. Mina tankar kretsade kring att jag inte hade kunnat föda utan hjälp, och att jag hade gått helt sönder i processen. Jag kände att jag var äcklig att vara nära, eftersom jag hade problem med inkontinens. Dessutom gick amningen verkligen dåligt, så inte heller där upplevde jag någon framgång som 'kvinna'. Det var inte trevligt att gå med de tankarna och känslorna. Jag kände att amningen var en viktig del av att vara mamma. Men det var en stor kamp den första månaden. När Ellen var 21 dagar gammal valde jag att sluta amma. Och Ellen blev flaskbarn. Jag kände att det var ett stort svek mot Ellen.

LÄS OCKSÅ: De 5 vanligaste orsakerna till att amningen går fel

Träning utan märkbar effekt och en sjukvård som inte lyssnade

Redan 13 dagar efter förlossningen var det dags för min första kontroll på sjukhuset. En barnmorska vid den gynekologiska avdelningen undersökte mig och skulle bara säkerställa att bristningen läkte ordentligt. I min kallelse stod det att jag fick ha med mig en anhörig, så Johannes följde med och vi hade Ellen i sin barnvagn. När barnmorskan ropade in mig berättade hon att Johannes inte fick följa med, eftersom Ellen också räknades som anhörig. Jag blev tvungen att gå in ensam och började gråta, eftersom situationen kändes väldigt obekväm. Hon gjorde sin undersökning och sa att allt såg bra ut.

En månad efter förlossningen påbörjade jag ett rehabiliteringsprogram hos en GynObs. Jag var tydligt öm vid undersökningen och grät av smärta. Hon påpekade att det fanns ärrvävnad både invändigt och i mellangården som behövde masseras noggrant. Jag fick instruktioner om hur jag skulle massera mig själv i underlivet, och vi planerade ett antal behandlingstillfällen under de följande månaderna. Jag fick också möjlighet att delta i ett träningspass tillsammans med andra kvinnor som hade fått grad 3-bristningar. Ingen av dem hade grad 4, som jag, men jag tackade ja. Det pågick i 5–6 veckor på tisdagsförmiddagar, och även om jag knöt vänskap med en av de andra mammorna, kände jag inte att träningen gav mig särskilt mycket.

Ungefär sex veckor efter förlossningen var jag tillbaka för kontroll på den gynekologiska avdelningen, men den här gången hos en gynekolog. Jag hade fortfarande svåra smärtor och tog smärtstillande dagligen. Jag berättade att när jag masserade eller tvättade mig i duschen upplevde jag det som att det fanns ett stygn för mycket vid de inre blygdläpparna. Men jag fick återigen höra att det ’bara’ var ärrvävnad och att det skulle masseras bort. Rekommendationen var även att vi gärna kunde försöka ha samlag, i den mån jag orkade. Det gick dock fortfarande inte för oss.

Det första halvåret efter förlossningen ägnades åt träning och 4–5 besök hos gynekologen. Dessutom hade jag tre besök hos en barnmorska på den gynekologiska avdelningen och många träffar på rehabiliteringskliniken hos GynObs. Varje gång berättade jag att jag inte kände när jag behövde kissa och att jag upplevde inkontinens. Jag förklarade också att jag tog smärtstillande dagligen och att det fortfarande kändes som om det var ett stygn för mycket.

Men gång på gång fick jag höra att det bara var ärrvävnad. Alla nämnde att det fanns ett litet ’hål’ precis vid öppningen på ’väggen’, men inte vad som skulle göras åt det eller om det spelade någon roll. När det gällde inkontinensen fick jag ofta höra att det kunde ta upp till ett år att återfå full kontroll.

Ärrvävsmassage och ett dilatorset

Vid en kontroll hos GynObs fick jag med mig ett dilatorset. Det var i princip en dildo med sex olika storlekar. De skulle användas för ärrvävnadsmassage och för att underlätta återgången till ett fungerande sexliv. Det kändes obekvämt och mekaniskt att sitta där och ta emot ett sådant kit, och samtidigt få instruktioner om hur jag skulle använda det på mig själv.

Vid varje kontroll berättade jag för all vårdpersonal att massagen fungerade så länge jag gjorde den dagligen. Men om jag hoppade över tre dagar, kändes det som att börja om på ruta ett och var mycket ömt. Samlag var fortfarande inte möjligt för oss. Jag möttes ofta av kommentarer som ’Då måste du fortsätta tills det blir bättre.’ Samtidigt hade jag daglig smärta i operationsområdet, vilket gjorde att jag spände mig mycket i underlivet – och det fortsätter jag med än idag.

Kan man få träffa en kvinnlig gynekolog?

Efter ett halvår, när jag kände att ingen verkligen lyssnade på mig, fick jag prata med barnmorskan som hade gjort min undersökning efter två veckor. Hon erbjöd mig att komma till en kvinnlig gynekolog. Jag fick en kallelse till en ny gynekolog, som skulle vara kvinna, tre månader fram i tiden. Jag tänkte att jag under tiden kunde fortsätta med ärrvävsmassagen och kanske försöka med samlag. Men tre månader senare hade ingenting ändrats, vare sig kring smärtan, inkontinensen eller möjligheten till samlag. Smärtorna var alltjämt för stora.

När jag kom till besöket visade det sig ändå vara samma manliga gynekolog. Jag blev helt panikslagen och stängde in mig i mig själv. Jag hade ingen lust att träffa honom, men nu var jag ju redan där. Jag gick därifrån gråtande, ännu en gång utan att känna mig hörd. Jag fick samma svar som tidigare. Dagen efter ringde jag till sjukhuset och påtalade deras misstag att skicka mig till en manlig gynekolog när jag bett om en kvinnlig. De bad om ursäkt och sa att de kunde se det i min journal. Jag fick en ny tid en månad senare. Men när jag ringde dagen innan för att dubbelkolla, var det återigen den manliga gynekologen. Detta upprepades ytterligare en månad senare, men då hade jag turen att ringa i förväg och fick ännu en ny tid en månad senare. Till slut lyckades jag få träffa en kvinnlig gynekolog!

Den kvinnliga gynekologen tog emot mig, och för första gången kände jag mig verkligen lyssnad på. Jag berättade att jag fortfarande hade problem med stressinkontinens, och hon tog det på stort allvar och menade att det borde ha utretts långt tidigare. När hon genomförde den gynekologiska undersökningen sa hon: ’Jag förstår att du har ont, det ser ut som om en bit av din vänstra blygdläpp är fastsydd på höger sida.’ Hon förklarade att det måste opereras, och att det lilla hålet i slidväggen också behövde åtgärdas eftersom den sömmen var felaktigt gjord. Hon tillade att det såg ut som om läkaren som sydde hade haft för bråttom. Jag gick därifrån lättad över att äntligen se en möjlighet till förbättring, men också frustrerad över att det dröjt ett helt år innan någon tog mina symptom på allvar.

Lita på din magkänsla

Jag fick en operationsdag den 7 juni 2022, och väntan fram till dess kändes lång. Jag hade dagliga smärtor som påverkade mitt humör och min ork, och jag kände mig ständigt trött. Här hemma bestämde vi oss för att lita på att livet på andra sidan operationen skulle ge oss vårt förhållande tillbaka. Fram tills dess valde vi att fokusera på att vara bra föräldrar för vår dotter.

Inför operationen fick jag veta att jag skulle få en kallelse till rehabilitering hos en GynObs med ett datum inom sex veckor. Dessutom skulle jag få en tid för återbesök och en ny instruktion i ärrmassage. Fyra dagar efter ingreppet fick jag däremot ett brev med en kallelse den 22 september, alltså mer än tre månader efter operationen. Jag blev väldigt upprörd. Jag ringde genast och påpekade att det inte kunde stämma att jag skulle behöva vänta i tre och en halv månad på att träffa en fysioterapeut, särskilt när ärret helst bör mjukas upp redan från vecka fem. Jag berättade att de hade känt till min operation i fem månader och att det inte borde ha kommit som en överraskning att jag skulle behöva en GynObs efteråt. De bad verkligen om ursäkt och menade att något hade gått snett i systemet. En vecka senare ringde de och berättade att det fanns en tid i Kolding i början av juli, och den tackade jag ja till. Det var cirka en timmes resa enkel väg från mitt hem.

Jag vill ha tillbaka mitt gamla (under)liv

Lyckligtvis fick jag på Kolding sjukhus hjälp av en fysioterapeut som verkligen förstod hur tufft det senaste året och de senaste månaderna varit för mig. Nu ville jag äntligen ha tillbaka “mitt liv”, där jag kunde träna, promenera och leka med min dotter utan smärta. Och ha sex med min partner. Särskilt den delen hade varit betydelsefull för mig. Jag upplevde att det fanns ett stort tabu runt sex efter att man fått barn, och inte många ville prata om det. Det var för privat. Min partner påverkades också. Att försöka ha sex när han visste att det skulle orsaka mig svåra smärtor var inte alls roligt för någon av oss. Först efter nästan två år av kronisk smärta, felaktiga stygn och kraftiga muskelspänningar kunde jag påbörja den långa processen mot bättring. Som tur är har vi varit väldigt bra på att prata med varandra under hela resan.

Smärtfri och lycklig

Sedan oktober 2022 har jag varit smärtfri och inte behövt ta smärtstillande i relation till bristningen. Idag står jag här på andra sidan, med en pågående anmälan till patientförsäkringen, och jag har skrivit till patientnämnden där jag hade en dialogsamtal med bland annat den manlige gynekologen. Det var otroligt obehagligt att sitta i det rummet, men jag är stolt över att jag gjorde det. Dessutom har mitt fall diskuterats på en konferens där flera läkare nu har kommit fram till att jag inte ska föda vaginalt nästa gång. De anser att risken för samma bristning är alldeles för hög. I min journal står det också att jag ska erbjudas extra tillsyn, om jag så önskar, i relation till amningsstarten, ifall vi beslutar oss för att skaffa ett barn till någon gång i framtiden.

Uppdatering, den 8 mars 2024: Patientförsäkringen har beviljat Iben en invaliditetsgrad på 8%, och hon har fått ersättning utbetald därefter.