I momkinds enkätundersökning, som besvarades av 2555 kvinnor under januari-juni 2021, lades det bland annat fokus på den nyblivna mammans mentala välmående. Även om vi visste att statistiken för reaktioner efter förlossningen döljer mörkertal, blev vi ändå överraskade av svaren på följande fråga:

Av de 562 kvinnor som uppgav att de enligt egen bedömning har eller har haft en reaktion efter förlossningen, är det bara ungefär hälften som fått en diagnos av vårdpersonal. Man kan tänka sig att denna skillnad delvis beror på att vissa drabbade kvinnor inte söker hjälp. Denna slutsats stärks av svaren på frågan om efter förlossning screening, där så många som 10% av de tillfrågade kvinnorna uppger att de inte var helt ärliga.

Professor i psykiatri, Trine Munk-Olsen, som forskar i förlossningsdepressioner och leder forskningsprojektet HOPE – förlossningsdepression, bekräftar denna antagelse och förklarar: ”Vi har en klar förväntan om att det finns ett mörkertal, men forskningsmässigt är det mycket utmanande att mäta hur stort problemet är. De kvinnor vi vet söker hjälp, förväntar vi oss därför också representerar toppen av isberget. Forskningsmässigt kan vi bara spekulera i hur representativa de är för hela gruppen av kvinnor med förlossningsdepressioner, och vi är medvetna om att våra slutsatser därmed inte nödvändigtvis gäller för alla kvinnor med förlossningsdepressioner”.

Vi har analyserat, grupperat och valt ut citat från svaren i momkinds enkätundersökning för att skapa en översikt över de orsaker som kan ligga till grund för oärliga svar vid barnmorskans screening. Först och främst ska vi dock klargöra vad det hela handlar om.

Vad är en efterfödelseskontroll?

Förutom att bedöma barnets hälsa och utveckling är det barnmorskans ansvar att uppmärksamma mammans psykiska hälsa. Detta görs bland annat genom att screena för förlossningsdepression med hjälp av den internationellt erkända Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS), som är ett frågeformulär med 10 påståenden om ditt sinnestillstånd under de senaste 7 dagarna.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression – När det gör ont i själen att bli mamma

Screeningen sker vanligtvis i hemmet 6-8 veckor efter förlossningen, och tanken är att du fyller i frågeformuläret själv, varefter du diskuterar svaren med barnmorskan. Du markerar i vilken grad du håller med om de aktuella påståendena, och det ges mellan 0-3 poäng per fråga. Ju högre poäng, desto sämre mår du. Det bör understrykas att barnmorskan inte är kvalificerad att ställa en diagnos enbart baserat på en hög EPDS-poäng. Detta sker snarare hos din egen läkare.

Praktiken varierar något från kommun till kommun. Det finns skillnader i om alla nyblivna mammor screenas för förlossningsdepression eller om det endast gäller i de fall där barnmorskan misstänker att något är fel. På samma sätt finns det för närvarande inga nationella riktlinjer för hur hög den totala poängen ska vara innan barnmorskan bör hänvisa till egen läkare eller erbjuda ytterligare stöd, till exempel i form av fler hembesök.

Vad händer vid en hög poäng?

I undersökningen svarar ett oroande antal kvinnor att de är rädda för att deras barn ska tas ifrån dem. Det är en hemsk tanke och lyckligtvis sker det bara i mycket sällsynta fall att kommunen går så långt. En förlossningsdepression leder inte i sig själv till tvångsomhändertagande av ditt barn.

Om du får höga poäng vid din efterfödelseskontroll kommer barnmorskan i första hand att prata med dig om resultaten och presentera olika erbjudanden. Vid allvarliga tecken på förlossningsdepression, som diagnostiseras av din egen läkare, kan det bli aktuellt att få antidepressiv medicin och/eller gå till en psykolog. Behandlingen beror på om det handlar om en mild, måttlig eller svår depression.

En annan möjlighet är att bli anmäld till en särskild mammagrupp med andra psykiskt sårbara mammor. Det kan också vara så att din partner kan ta över din föräldraledighet medan du sjukskrivs för en period, så att du inte behöver vara ensam med den lilla. Eller kanske du och/eller din partner kan söka stöd genom Mødrehjælpen?

Oavsett vad, så bör du aldrig vara rädd för att ställa frågor. Du kan läsa mer om detta längst ner i artikeln, där vi ger 3 bra råd till dig som ska genomgå en screening för förlossningsdepression.

Varför ljuga vid barnmorskans efterfödelseskontroll?

På frågan om huruvida respondenterna i momkinds undersökning var ärliga under barnmorskans efterfödelseskontroll har det kommit 202 kommentarer. Svaren varierar, och det handlar om ett spektrum där några av de tillfrågade bara har förskönat sanningen lite, medan andra har överdrivit.

I en undersökning av denna storleksordning är det naturligtvis svårt att dra breda slutsatser. Dessutom kunde man tänka sig starkare data om det fanns konkreta svarsalternativ till artikelns fråga om ärlighet vid screeningen. Ändå är det relevant att få insikt i hur olika kvinnor ser på den screeningsprocess som är så viktig för att upptäcka efterfödelsereaktioner bland nyblivna mammor.

Kanske du kan känna igen dig i några av svaren?

Skam

De senaste åren har vi blivit mer öppna om psykologiska problem, och det är mindre tabubelagt att gå i terapi. Ändå händer det fortfarande att smärta i själen uppfattas som ett självförvållat ont eller ett tecken på svaghet. Detta är särskilt fallet när vi talar om efterfödelsereaktioner, eftersom rädslan för att misslyckas som mamma går djupt och ofta leder till självanklagelser och skam.

”Tyvärr tror jag att jag skämdes över att inte vara glad och lycklig”

”Jag tyckte det skulle vara ett nederlag och skamligt att svara ärligt på det även om vi hade en fantastisk barnmorska.”

 ”För att jag var rädd för svaret. Och det är tabubelagt. Ingen skulle/skall veta det. Det är ett svaghetstecken”

Självkritiken frodas bland nyblivna mammor, och det gäller kanske särskilt för förstföderskor, som har en tendens att nedvärdera sig själva när förväntningarna på moderskapet inte uppfylls.

”Var generad över hur svårt jag egentligen tyckte det var. Så tonade ner det i frågeformuläret.”

”Jag brydde mig alldeles för mycket om att vara det jag trodde man skulle vara som nybliven mamma”

Dessutom kan det vara konfronterande att sätta ord på de svåra känslorna. Att säga saker högt får dem på något sätt att verka mer verkliga. En vanlig försvarsmekanism är därför att förtränga problemen i hopp om att de försvinner av sig själva. Tyvärr är det svårt att lyckas med denna taktik, eftersom instängda frustrationer ofta växer sig större med tiden.

”Jag förskönade svaren lite, men var nog mest oärlig mot mig själv”

”Jag tyckte det var obehagligt att svara ärligt, så jag valde de lite mer positiva svarsalternativen.”

”Jag ville nog inte inse att det var fel. Skam och tabu fyllde också mycket.”

Prestationsångest

För resursstarka kvinnor kan det vara särskilt svårt att erkänna problem i det nyfunna moderskapet. Det gör ont att erkänna att man behöver hjälp, och det gäller kanske särskilt om du är van vid att upprätthålla en fasad.

LÄS OCKSÅ: Psykologen: “Släpp fasaden! Vi behöver ärliga gemenskaper”

Det är viktigt att framhäva att en förlossningsdepression också kan drabba kvinnor som utåt sett har allt under kontroll. Av samma anledning bör du vara försiktig med att jämföra dig med andra mammor – särskilt på sociala medier.

”Var rädd för konsekvenserna av att bli “avslöjad” som någon som behövde hjälp. Hade (har) en tydlig bild av mig själv som resursstark – den bilden kunde jag inte bryta.”

”Jag var rädd för konsekvenserna och för att erkänna (både för mig själv och andra) att jag (i mina ögon) hade misslyckats och inte klarade allt perfekt.”

”Jag trodde inte det var normalt för en resursstark person som jag (ja, förlåt, men det anser jag att jag är) att känna sig SÅ utmanad mentalt av att få ett barn.”

Förväntningspress och prestationsångest kan som bekant både komma utifrån och inifrån. Medan några av kvinnorna är rädda för att erkänna problemen för sig själva, är andra rädda för att barnmorskan ska döma dem. De fruktar kritik av sina förmågor som mamma och är rädda för att tappa ansiktet.

”Var rädd för att inte göra det tillräckligt bra eller att hon (barnmorskan, red.) skulle döma mig eftersom jag valde att få barn ung”

”Jag kände mig som en usel mamma om jag sa saker som de var och jag var rädd för hur barnmorskans syn på mig skulle bli framöver.”

”För att jag var rädd för att hon (barnmorskan, red.) skulle tänka att jag var galen/inte kunde ta hand om mitt barn ordentligt”

Brist på energi

När din energi redan är på en låg nivå kan tanken på fler hembesök från barnmorskan, behandlingsförlopp hos psykolog osv. kännas helt överväldigande. Flera av de tillfrågade kvinnorna nämner brist på energi när de ska beskriva varför de inte gav 100% sanna svar under barnmorskans screening.

”Jag kunde inte hantera det. Plus att jag själv skulle kontakta min läkare, och det var världens svåraste uppgift vid den tidpunkten.”

”Tanken på, mitt i kaoset, att behöva hitta tid för läkare och psykolog orkade jag inte :(”

”Kunde inte själv hantera det och hade inga förväntningar på hjälp. Tror inte jag kunde se det klart mitt i det, när jag ser tillbaka kan jag se hur ledsen jag var”

Hänsyn till andra

Bland svaren ser vi också kvinnor som uppenbarligen inte tillåter sig själva att visa sårbarhet av hänsyn till andra. Det är sorgligt att se hur dessa nya mammor inte känner att de har rätt att ta hand om sig själva. Föräldraansvaret är överväldigande, och det är en tung börda att leva i tron att du måste vara stark 24/7.

”Kände inte att jag kunde tillåta mig att vara “svag” nu när jag blivit mamma. Känner fortfarande inte efter barn nummer två att jag kan tillåta mig att fokusera på att bli frisk. Allt annat tar för mycket plats just nu.”

”Min man skulle inte bli orolig så jag var inte ärlig nog om vad det gjorde med mig att bara sova 1 timme åt gången de första 30 dagarna”

”För att min partners reaktion var starkare än min och därför måste jag vara stark!”

Dessutom är det oroande att läsa att vissa kvinnor håller de smärtsamma tankarna för sig själva av rädsla för att vara till besvär eller ta plats från mammor som har det värre än de själva. Även om det kanske finns mammor som har det svårare än du, bör du absolut inte vara orolig för att du tar deras plats.

”Andra hade det säkert värre, varför skulle jag slösa resurser”

”Jag var rädd för konsekvenserna om det kom fram att jag hade tvångs- och självmordstankar. Och så tänkte jag att det måste finnas andra som hade mer behov av hjälp än jag och att jag inte skulle ta resurserna från dem.”

Timing

Tid är en annan viktig faktor i frågan om efterfödelseskontroll, eftersom du som nybliven mamma lever mycket i nuet. Det kan därför vara stor skillnad på hur du kommer att besvara frågorna beroende på vilken dag barnmorskan kommer på besök.

LÄS OCKSÅ: Efterfödelsereaktioner – Psykologens guide till smärta i moderskapet

En dag kan det vara så att amningen fungerar och både du och den lilla har fått en lång tupplur innan besöket. Om screeningen hade ägt rum veckan innan hade du kanske öppnat dörren med blodsprängda, tårfyllda ögon och bröstinflammation.

”Hade sovit gott den natten, så jag tror jag tog det lite lättare än jag skulle ha gjort efter en dålig natt. Mitt humör och livssyn har varit väldigt beroende av nattsömnen, inget jag involverade BM (barnmorskan, red.) i”

”Det har varit riktigt svårt att inse hur illa det stod till. Hon fångade mig på en bra dag, så även om det hade varit kaos i flera månader, gick det ju bra just nu.”

Som tidigare nämnts erbjuds screeningen vanligtvis 6-8 veckor efter förlossningen, och vid denna tidpunkt har inte alla nått en punkt där de är redo att öppna upp för en professionell. Dessutom kan det hända att du först upplever en efterfödelsereaktion senare. I sällsynta fall kan det ta upp till ett år.

”Det var för överväldigande att vara ärlig så tidigt efter förlossningen.”

”Det var först cirka 6 månader efter förlossningen som jag själv sökte hjälp eftersom jag var så olycklig och inget hade gått som planerat med varken förlossning eller bebisens första tid.”

På frågan om timing, tillägger Trine Munk-Olsen: ”Veckorna efter förlossningen är på många sätt extremt utmanande, och jag kan förstå att en konversation om mental hälsa kan komma vid en dålig tidpunkt. Men att fråga om symtom på förlossningsdepressioner relativt kort tid efter förlossningen är meningsfullt om vi vill upptäcka symtomen så tidigt som möjligt. Detta är viktigt eftersom en förlossningsdepression kan bli mer och mer allvarlig, och tidig hjälp är bra hjälp”.

Kritik av screeningsprocessen

I kommentarsfältet jämförs efterfödelseskontrollen med examenssammanhang, eftersom flera kvinnor nämner önskan att ”svara rätt” och ”klara sig”. I detta sammanhang följer en kritik av frågeformuläret, eftersom det för vissa verkar alltför lätt att kringgå svarsalternativ som kan leda till diagnostisering av förlossningsdepression.

”Det var lätt att “genomskåda” hur man skulle svara för att inte bli bedömd som deprimerad. Och jag tror gärna att jag ville “klara mig”, alltså inte visa min sårbarhet, inte vara helt ärlig mot mig själv och min omgivning, hur svårt det var”

”Frågorna var mycket lätta att svara “rätt” på för att undvika att få en efterfödelsereaktion. Och jag ville vid den tidpunkten inte ha en reaktion.”

”Jag kände att jag kunde genomskåda vad de “rätta” svaren var, men det var inte för att jag nödvändigtvis skulle ha svarat det motsatta. Hela seansen kändes bara dum när det var tydligt vad som var bra och dåligt att svara.”

Trine Munk-Olsen förstår dessa uttalanden: ”Det är lätt att genomskåda hur man ska svara på frågorna om man inte vill framstå som en mamma med symtom på en förlossningsdepression, men jag känner inte till några alternativa verktyg som inte skulle ha dessa utmaningar. Jag är glad över att det screenas för förlossningsdepressioner över hela landet, men vi måste vara medvetna om att verktyget inte med säkerhet identifierar exakt de kvinnor som mår dåligt och behöver hjälp”.

Som det framgår av nedanstående kommentarer finns det också exempel där kritiken riktas mot själva sättet screeningen utförs på. Här handlar det om olyckliga situationer där de aktuella barnmorskorna uppenbarligen har lagt ord i munnen på mammorna i samband med screeningen, och det är naturligtvis inte okej.

”BM läste frågan högt, och sedan skulle jag svara medan hon tittade på mig. Det var mycket skrämmande. Vid andra barnet fick jag själv datorn för att kryssa i, och sedan pratade vi om resultatet efteråt. Det var en MYCKET bättre upplevelse och gjorde att jag var ärlig vid andra barnet.”

”Precis innan jag skulle screenas berättade min barnmorska att hon inte trodde det var något fel på mig, utan att jag enbart var trött. Jag kände därför att de känslor jag hade var fel, och hade därför inte lust att vara ärlig om hur jag mådde av rädsla för att få “du är bara trött” kastat i ansiktet igen.”

Precis som barnmorskor och läkare går barnmorskor en svår balansgång i mötet med den nyblivna mamman. Personen ska å ena sidan erkänna mammans känslor och vara uppmärksam på varningssignaler, och å andra sidan ska han/hon undvika att göra en höna av en fjäder.

”Jag kände att hon ville påtvinga mig en diagnos, så därför ville jag inte vara ärlig mot henne, jag kände att hon ville göra mina känslor värre än jag egentligen kände”

Rädsla för okända konsekvenser

Om du inte vet vad det innebär att bli diagnostiserad med en efterfödelsereaktion är det inte konstigt att du kan vara nervös för konsekvenserna. Du navigerar i okänd terräng med en krävande liten människa på armen, och i ditt hörn står en professionell person som du bara har träffat ett fåtal gånger.

”Jag var rädd för de tankar jag hade på grund av min efterfödelsereaktion. Jag var rädd för vad det skulle betyda för mig och för min son om jag delade mina svåra tankar.”

”För att jag var rädd för vad hon (barnmorskan, red.) skulle tänka och om det skulle kunna få några konsekvenser för oss som familj.”

”Jag var rädd för vad som skulle hända om folk fick reda på att jag mådde så dåligt.”

Naturligtvis är det gränsöverskridande att dela intima detaljer om ditt känsloliv om barnmorskan inte har informerat tillräckligt om screeningens syfte samt de erbjudanden som potentiellt kan vara relevanta för dig.

Dessutom är det problematiskt om du har en orealistisk bild av vad som är normalt och vad det innebär att vara en bra mamma.

”Osäkerhet om vad som skulle hända om jag var ärlig. Ville inte vara “onormal””

”Jag var rädd för att verka som en dålig mamma”

Rädsla för ”systemet”

Rädslan för okända konsekvenser är i hög grad kopplad till en rädsla för systemet, och det är bekymmer på detta område som dominerar i kommentarerna när de tillfrågade mammorna ska beskriva varför de var oärliga vid barnmorskans efterfödelseskontroll.

Det som presenteras som hjälp och stöd kan uppfattas som övervakning, och det kan kännas invasivt – ja, till och med omyndigförklarande, om en offentlig förvaltning ska blandas in i vårt föräldraskap.

”Nervös för att hamna “i systemet”. Det är så sårbart att bli mamma, så rädslan för att någon från kommunen skulle “blanda sig” (läs: hjälpa) var enorm.”

”Jag vågade inte dela de riktigt svåra känslorna, eftersom jag fruktade att hon (barnmorskan, red.) skulle se mig som en dålig mamma och eventuellt kontakta kommunen”

Kommunala instanser täcker över ett så brett utbud av medborgarriktade erbjudanden att man inte bör generalisera, men ändå används “systemet” ofta som en negativt laddad samlingsbeteckning.

”Kunde lätt räkna ut vad de “rätta” svaren var. Kunde inte hantera konsekvenserna om jag fick höga poäng – att behöva gå igenom systemet och placeras i den kategorin.”

Misstro mot systemet kommer ofta från dåliga erfarenheter med social- och hälsovårdspersonal. Om du har en ansträngd relation till socialarbetare efter en frustrerande process i sjukpenning-systemet, kommer du således att vara benägen att projicera den negativa bilden på kommunens barnavård. Dessutom kan den sociala arvet spela en roll, eftersom skepsis mot auktoriteter ofta är inlärd.

”Jag har inte lust att andra, särskilt inte yrkesfolk (på grund av en turbulent barndom), ska veta hur jag egentligen mår.”

”Jag ville klara saker själv och tyckte inte relationen till BM var där. Ville inte ha diagnos stående i något system.”

”Jag var rädd för att bli stämplad som dålig mamma med FD (förlossningsdepression, red.) och att kommunen skulle bli inblandad, även om mitt förnuft visste att det inte skulle hända”.

Rädsla för tvångsomhändertagande

Om du inte känner till standardprocedurerna för hjälp till psykiskt sårbara mammor och samtidigt är osäker på systemet, riskerar du att utveckla en rädsla för att ditt barn ska tas ifrån dig. Det är hjärtskärande att läsa kommentarerna från de mammor som beskriver denna mardröm som en anledning till att de förskönade sanningen vid efterfödelseskontrollen.

”Jag vågade inte säga det högt. Av rädsla för att jag skulle hamna “under luppen” eller att de skulle ta min son ifrån mig”

”Var rädd för att bli stämplad som olämplig som mamma och förlora mitt barn”

På det rationella planet vet dessa kvinnor kanske att det krävs mycket innan kommunen tar ett så drastiskt steg, men när du står mitt i krisen – helt utmattad av sömnbrist, är det självklart svårt att stänga av rädslan.

”Jag vågade inte. Av rädsla för att de skulle ta mitt barn ifrån mig. I efterhand önskar jag att jag hade varit ärlig, så jag kunde ha fått hjälp mycket tidigare, men skammen var bara så stor.”

”Jag trodde att mitt barn skulle bli borttaget från mig om jag inte var 100% psykiskt stabil”

Dålig kemi med barnmorskan

Det är självklart svårt att öppna upp om ett så sårbart ämne om det inte finns en bra relation till den person som ställer frågorna. Flera kvinnor uppger dålig kemi med barnmorskan som anledning till att de antingen undvek att svara sanningsenligt eller helt avstod från screeningen.

”Jag hade inte en bra relation till min barnmorska och ville inte ha henne mer involverad i mitt liv.”

”Jag kunde inte hantera åtgärderna om jag fick en förlossningsreaktion. Min kemi med barnmorskan var inte bra.”

“Jag valde bort screeningen. Jag hade redan sökt en psykolog och arbetade med det. Och barnmorskan var på inget sätt förtroendeingivande; hon “trampade” på mig ganska mycket som ny förälder, lyssnade inte riktigt, avbröt och talade över både min man och mig.”

Bland svaren ser vi tyvärr också vad som tyder på direkt svikt från hälso- och sjukvården – antingen på grund av tidspress, glömska eller ren obetänksamhet.

”Min barnmorska glömde det, även om jag hade tackat ja. Så det blev aldrig gjort.”

”(…) Jag var orolig, men min barnmorska ansåg att det bara var för att jag hade extrem sömnbrist.”

”Jag blev inte erbjuden en screening trots att jag efterfrågade den, eftersom mitt barn hade ett handikapp och skrek 10+ timmar om dygnet fick jag veta att jag inte kunde testas, eftersom det var normalt att må dåligt i min situation.”

När du efter förlossningen tilldelas en barnmorska är du tyvärr inte garanterad en bra matchning. Det är ofta svårt att sätta fingret på vad som är fel, eftersom kemi mellan människor är en abstrakt storlek. Men du ska veta att det är möjligt att byta barnmorska om du är missnöjd med att ni inte “klickar”.

3 bra råd inför efterfödelseskontroll

Vi finner det oroande att omkring 10% av momkind-undersökningens 2200 respondenter inte har känt sig trygga med att svara ärligt vid sin efterfödelseskontroll. Som du kan läsa är anledningarna många, och det skulle vara intressant att se hur de skulle fördela sig om urvalet var större.

Vi kan tyvärr inte svara på hur problemet med mörkertal i statistiken kan lösas, men det är vår uppfattning att information och avtabuisering av moderskapets skuggsidor är ett steg i rätt riktning.

Här till slut har vi samlat några momkind-råd till dig som står inför att bli screenad.

1. Sänk garden

Det är helt naturligt att hormonförändringar och sömnbrist kan göra oss mer känsliga, medan bebisens skrik pressar oss till ökad beredskap. Det är därför förståeligt att många nyblivna mammor går i försvarsposition och har garden uppe i mötet med barnmorskan.

Här är det viktigt att framhäva att det inte är barnmorskans mål att kritisera din familj eller hitta fel i hur du är som mamma. Efterfödelseskontroll är istället tänkt som en hjälp, eftersom det är viktigt att upptäcka symtom på efterfödelsereaktioner så att du och din familj så snabbt som möjligt kan komma vidare.

2. Fråga, fråga, fråga

Om du inte känner dig säker på vad som är vad i barnmorskans frågor och du fruktar att screeningen gör mer skada än nytta, har du alltid rätt att säga stopp och ställa frågor.

Du kan till exempel fråga vilka erbjudanden som finns för psykiskt sårbara mammor i ditt område. Kanske du kan ha nytta av att delta i en särskild mammagrupp? Det kan också vara så att du vill skjuta upp screeningen till ett senare tillfälle? Eller kanske du föredrar att ta den med din läkare istället?

Trine Munk-Olsen tillägger, ”Vi vet att det finns variation mellan de erbjudanden som erbjuds till mammor med förlossningsdepression i de olika kommunerna, men professionellt skulle jag alltid argumentera för vikten av att söka hjälp”.

3. Visa omsorg för dig själv

Efterfödelseperioden är tuff och sårbar. Detta är normalt, och du är på inget sätt fel om du ibland gråter ikapp med bebisen. Men du ska inte acceptera att leva större delen av föräldraledigheten i smärta.

Det kan vara så att besöken från barnavården är korta och du föredrar att fokus enbart är på ditt barn. Men ditt barn behöver att mamma mår bra. Visa omsorg för dig själv genom att öppna upp om de saker som gör ont och sök hjälp. Det gör dig inte till en dålig mamma. Tvärtom är det verkligen starkt att erkänna ett problem och göra en aktiv insats för att må bättre.

Källor (fördjupning): Lægehåndbogen: Edinburgh postnatale depressionsscore och Matthiessen, A., & Rask, L. (2020): Tillit i socialt arbete: en balans mellan vardags- och systemperspektiv