Det spelar roll vad vi lägger upp på Instagram och Facebook
Vi lever i en radikal modernitet där gemenskaperna har gått från de gamla, täta bysamhällena, där ordspråket “it takes a village to raise a child” kommer ifrån, till nya, snabbt utvecklande och mer distanserade gemenskaper där kontakten främst sker via onlinemedier.
De gamla bygemenskaperna var perfekt anpassade för att förbereda blivande mödrar på föräldraskapets livsomvälvning, då de såg andra gråtande mödrar, såg deras kamp med amningsstart, baddade deras blödande bröst och hjälpte varandra med barnpassning, hushållssysslor och liknande efter förlossningen.
LÄS OCKSÅ: De 5 vanligaste orsakerna till att amningen går fel
Dagens gemenskaper har istället blivit redigerbara och det finns en förväntan på att föräldrarna ska klara sig själva, helst inom hemmets fyra väggar. Vi bestämmer själva vad vi vill visa upp – och som de sociala varelser vi är, visar vi de saker som går bra.
Men det blir en självförstärkande effekt. Vi vill gärna passa in i gruppen och få bekräftelse på att vi är okej, så när mödrar ser glada babybilder på Instagram eller Facebook, är det det de själva postar. Överskottsbilder läggs upp i mängder. Därmed skapas snabbt de ensidiga bilderna av moderskapet. Det är nämligen det vi faktiskt ser och bevittnar, och inte det vi hör, som har störst påverkan på vad vi lagrar som “sanningar” på den inre skärmen.
Vi blir ensamma och stressade föräldrar
De blivande mödrarna har kanske familj och goda vänner som berättar ärliga historier när de är på föräldraledighetsbesök och kaffet är framdukat, men de är inte längre vittnen till dessa historier. När de gamla gemenskaperna upplöstes, tog sjukvården nämligen över.
Gå med i momkinds ärliga och kärleksfulla
Facebook-gemenskap här
Men med årslånga nedskärningar har förberedelsen krympt till en slapp powerpoint och minimal tid på sjukhuset efter förlossningen, så nyblivna föräldrar står nu helt oförberedda på det som möter dem. Och ännu värre: De står utan en gemenskap som kan hjälpa dem i efterfödselstiden, både när det inte finns tillräckligt med händer och när de mentala utmaningarna slår till. Föräldraförmågan minskar när familjen på detta sätt sluter sig inom sig själv, eftersom konsekvensen blir ensamma och stressade föräldrar.
De ärliga gemenskaperna upplöser skam och ensamhet
Den bästa medicinen mot skam är öppenhet och gemenskap. Det är svårt att göra ensam, så det finns behov av ärliga gemenskaper. Det finns behov av utrymme för berättelsen om osäkerheten, tvivlet, identitetskrisen och de många bekymren.
Min poäng är absolut inte att radera den goda historien om lycka och meningsfullhet, för den har lika mycket rätt och sin egen ärlighet i de glittrande stunderna när allt går upp i en högre enhet. Men bilden måste bli mer nyanserad.
Min förhoppning är att föräldrar blir bättre på att rymma varandra och möta varandra. Även utanför sociala medier. Att vi kan fråga vänner och familj om hjälp – och få hjälp innan vi ber om det, under de första månaderna av det nya föräldralivet. Att det blir en självklarhet att nyblivna mödrar också blir osäkra och tvivlande och behöver fler händer än bara de som bor med barnet, för ”It takes a society AND good friends, to raise a child”.