Min väninna var inlagd på Skejby den sista månaden av sin graviditet. Hon var i riskgruppen för att föda för tidigt. Hon blev noggrant övervakad. Dagligen gjorde hon en CTG-kurva när hon vaknade på sjukhuset. Via elektroder placerade på magen skickade hon information om sin lilla flicka till barnmorskor, som var redo om det visade sig minsta avvik i hennes rytm; då kunde man ta ut henne direkt.

Jag minns att jag i mitt stilla sinne tänkte; vilken trygghet det måste vara.

Slog hennes hjärta fortfarande?

Ett år senare blev jag själv gravid. Med mitt andra barn. Min dotter var vid denna tidpunkt 2 år och var precis därefter; en söt, underbar, fantastisk liten handfull! När hon låg i min mage var jag rädd för att förlora henne. Det var tillbaka 2016. Jag ville ha henne så mycket. Önskade henne så mycket. Bara tanken på att hon inte skulle komma till världen var oändligt svår, och jag fick många ultraljud, för att se om hennes lilla hjärta fortfarande slog.

Hon kom ut och det var det mest fantastiska. Jag minns att jag inte hade hört andra tala uttalat om rädslan för att förlora efter den “säkra” 12-veckors ultraljudet. Mer om konstiga matvanor eller jobbiga förvärkar. Jag minns att jag tänkte, var det bara jag som hade så starka bekymmer svävande över mitt huvud som gravid? Det talades i alla fall inte om det.

Den dagliga hemma-CTG:n gjordes i soffan med min man vid min sida

Jag var rädd för att förlora. Igen.

Med erfarenheten av att min kropp var bra på att vara gravid och kunde skapa ett friskt barn, gav min man och jag oss in i det som skulle visa sig bli mitt livs kamp; barn nummer 2. Allt skulle säkert gå bra och enligt boken. Vi hade ju vår perfekta dotter som påminde oss om att vi kunde få friska barn.

De goda argumenten för att denna graviditet skulle bli en dans på rosor stod på rad. Ända tills de två strecken trängde igenom det lilla fönstret i testet. Allt förändrades i det ögonblicket. Allt blev sårbart, dyrbart, märkbart och utom vår kontroll. Jag var rädd för att förlora. Igen. All min rationalitet sköljdes bort från varje cell i min kropp. Min dotter var inte längre det goda exemplet och en relevant erfarenhet.

 LÄS OCKSÅ: ”Inget hjärta, inget tydligt foster. Bara en svart fläck på skärmen”

Man kunde ju förlora när som helst, hela tiden? Och därifrån rullade mina farhågor ut och blev till en stor och hemsk alltöverskuggande ångest. 6 månaders sjukskrivning med ångest från mitt annars nya jobb som fotograf, piller mot depression och otaliga ultraljudsundersökningar (först på egen bekostnad och senare var 14:e dag på sjukhuset på grund av mina bekymmer), i ett missbruksliknande krampaktigt försök att se att det lilla hjärtat fortfarande slog inne i min mage. För att lätta mina axlar. Men det var som att kissa i byxorna, en kortvarig värme, en kort ro.

Tvångstankar och självskada

Jag började få tvångstankar. Tvångstankar om att ansvaret var mitt och bara mitt, och jag väntade bara på att det en dag skulle gå fel. Att bebisen skulle sluta sparka eller att hjärtat skulle stanna. Att allt skulle sluta i död och sorg. Att det lilla livet aldrig skulle bli. Dagarna gick, veckorna, månaderna. En dag i taget. En natt i taget. Jag höll andan. I 9 månader. Mot slutet av min graviditet, med självskada och enstaka självmordstankar i bagaget, hade jag nått en ny fas i min ångest. Total ängslan.

LÄS OCKSÅ: Gravid med depression – risker, tecken och behandling

Ju närmare beräknad förlossning kom, desto mer sårbart blev allt och desto större risk var det att jag skulle förlora. Så såg verkligheten ut genom ångestens klibbiga glasögon. Det var min förvrängda övertygelse. De dagliga sparkarna och ansvaret för att registrera dem blev en tyngre och tyngre börda och jag kände mig mycket ensam i det.

Jag tänkte på min vän den höstdagen jag besökte henne på Skejby. Den trygghet som rådde. Att hon var i andras händer. Registrerade de små sparkarna, som hon via en surfplatta skickade in till förlossningen. Att hon kunde ringa och prata med den person som hade granskat hennes resultat. Jag visste aldrig vad morgondagen skulle föra med sig och jag levde från dag till dag. De första 3 månaderna av dem, nästan i samma kläder och med mycket få duschar och hårtvättar. Min ångest hade övertygat mig om att min bebis skulle dö i magen på mig.

Övervaka mig och ge mig kejsarsnitt

När jag nådde vecka 29, kunde jag inte känna igen mig själv. Extrem ängslan och förtvivlan hade slagit hårdare än tidigare, och jag kände att min mage var en tickande bomb. Jag visste inte när sparkarna skulle sluta, och jag därför skulle föda en död lillasyster. Hur kunde man ta sig igenom det här? För det VAR det som skulle hända – det hade ångesten bestämt. Det var här jag bad min barnmorska och förlossningsläkare om hem-CTG och ett planerat kejsarsnitt. Jag fick ett ja, i samråd var vi överens om att detta var det bästa för mig.

Bördan och förbannelsen, det hade varit att känna sparkar och gå på ständiga ultraljud, minskade. Och vissheten om ett planerat kejsarsnitt, med en tid och ett datum som slutstation, gav också en trygghet.

 LÄS OCKSÅ: När kan man känna liv? 3 bra råd om du inte har känt bebisen idag

Därefter steg jag upp varje morgon och gjorde CTG liggande i min soffa. Skickade in och fick svar. Alltid positivt, lyckligtvis. Trygghet och en gnutta förnuft spred sig i mig: bebisen dör inte idag för kurvan var bra, jag kan leva idag. Dock kunde jag bara tänka på morgondagen, för det var en ny dag och en ny kamp. Så levde jag den sista månaden, hela tiden med det tilldelade kejsarsnittsdatumet som ”målet”.

Min vackra yngsta dotter Karen såg dagens ljus vid ett härligt planerat kejsarsnitt en augustimorgon 2019.

Det är okej att vara rädd

Jag hoppas min historia kan hjälpa andra eller bara få en enda att känna sig mindre fel; För ja, vi är alla rädda för att förlora våra barn eller drömmen om dem. Det står klart, men därför får det inte bli ett tabu som göms undan med skakande händer i förakt.

Det är okej att vara rädd, det är okej att ha ångest, det är okej att vara orolig. Det är också okej att önska ett planerat kejsarsnitt och vila i det, om ångesten för det okända överskuggar allt eller tryggheten i det förutsägbara kan lindra den. Det är okej att säga de svåra sakerna högt och be om hjälp. Även om det är utöver, “vad som är bra”. För du är aldrig ensam.