Min resa in i moderskapet var varken vacker eller graciös. Den var inte inramad av jordnära, ekologiska textilier, känslan av att ha funnit meningen med livet, eller en outtömlig kärlek till mitt barn. Istället var det som ett tyst rop efter igenkännande, brist på luft och en smärtsam klättring uppför Mount Everest. I flip-flops. Och med blåsor mellan tårna.

När de lade henne på mitt bröst för första gången trodde jag dock att det skulle bli en oavbruten kärlekshistoria. För himlen öppnade sig över oss och jag grät av glädje så innerligt som jag aldrig har gjort varken förr eller senare. Min dotter, Ellen, var ett efterlängtat barn, och efter en farlig utomkvedshavandeskap och därefter en svår graviditet med henne, var både hennes pappa och jag överväldigade av tacksamhet och ren lycksalighet när hon äntligen kom till världen genom akut kejsarsnitt.

Synen blev suddig av glädjetårar när jag timmarna efter förlossningen tittade in i hennes mörka ögon och hon nästan mekaniskt kramade sina små, skära fingrar runt mitt pekfinger. Hon var en trogen kopia av mig, och jag kände att mitt hjärta nu slog utanför min kropp. Men när bebisbubblan sprack och vardagen tog vid, grät jag också av utmattning, desperation och skam över vilken sorts mamma jag visade mig vara.

Jag är en ”fyllig kvinna i ande och väsen,” som en kär författarkollega en gång proklamerade under sena nattetimmar på stamkrogen där jag, innan jag mötte min man och blev mamma, bland annat levde livet. Bekymmerslöst, så gott som. Åtminstone utan särskilt många bekymmer som inte kunde lösas med hjälp av en internetanslutning eller ett telefonsamtal. Eller en flaska rosé. Men så hände livet, kärleken, ett lån med fast ränta och två streck på graviditetstestet. På kort tid förändrades mitt liv från att kretsa kring mig själv, politik, samhälle, estetik, djupa samtal och njutning i alla former till att handla om att vårda någon annan, etablera rutiner, hålla ut, räcka till, erbjuda oändlig uppoffring och finna en plats för mig själv mitt i tystnaden och ensamheten. Dessutom under en dödlig pandemi.

Moderskapet kom inte naturligt för mig. Före födseln hade jag föreställt mig hur jag skulle bli strålande kärleksfull, svepa in mig i färgglada, lösa kläder, kasta amnings-BH:n och ta mig an nästa del av livet med självsäkra steg i Birkenstock och med mitt barn på höften. Jag skulle älska och omfamna mitt barn så det stänkte och alla runt omkring mig skulle tjuta av glädje och tänka ”oj, vad naturligt det kommer för henne!” Men motsatsen hände. Jag utvecklades inte till det jag väl borde bli. Jag kände snarare att jag var på väg att avvecklas. Min hjärna stod stilla. Min personlighet tog en paus. Jag satt i timmar på lekfilten och kände ingenting annat än att jag hade stannat upp inombords. Jag var grå, klädd i min mans mest slitna träningskläder, med ringar under ögonen och spyor i nackhåret. Jag skakade tanklöst och med slutna ögon ihop modersmjölksersättning, tvättade tygblöjor, gick frånvarande bakom barnvagnen i en ful, trasig vinterjacka och med tårar på kinderna. Jag var trasig. Och jag var säker på att alla andra än jag tänkte viktiga tankar, log mot sina barn dygnet runt, fick bra idéer, skålade i kristallglas, älskade med sina partners och sov på natten. Att de kunde andas djupt ner i magen. Och att de älskade att vara spädbarnsmammor hela tiden. Ända tills min man tog över föräldraledigheten.

För varje steg jag tog bort från huset, nådde syret längre och längre ner i mina lungor, och för varje samtal jag hade med en annan vuxen människa, fördubblades kärleken till min dotter. För varje varm kopp kaffe jag hann dricka, kände jag mig - klunk för klunk - som mig själv igen. Och som en riktig mamma, samtidigt som jag också var mig. Plötsligt kom orken att lyfta blicken från mina egna skosnören och för - för första gången sedan föräldraledigheten blev vardag - att betrakta utsikten. Den fylliga kvinnan jag tidigare varit kom långsamt tillbaka och idag trampar jag min Birkenstock hårt mot asfalten. Med min dotter på höften. Och ofta helt utan bh. För jag var inte i avveckling då; jag var i utveckling. Jag behövde bara ta mig hela vägen upp på Mount Everest innan jag kunde se det. Och jag har blivit precis det jag ska vara nu. Jag är Ellens mamma. Jag tänker tankar, får min dotter att skratta högt, får idéer och sover på nätterna igen. Ja, till och med det busiga gör min man och jag ibland, om vi inte är för trötta.

Berättelsen om att mödrar helst vill vara med sina barn hela tiden och att man för guds skull ska “komma ihåg att njuta av det, för snart är det ju slut”, blev min nemesis när jag var hemma med Ellen. ”En dag kommer du sakna det här,” sa välmenande, ofta äldre kvinnor till mitt kokande ansikte. ”Nej, jag kommer inte, Inge. Jag kommer inte sakna att gå in i ett annat rum och skrika ner i en kudde,” svarade jag. Till många seniorers förvåning. Jag kände mig så isolerad, bortglömd och osynlig under de månader jag höll mitt barn vid liv och mig själv över ytan ensam i vårt vardagsrum. Till och med under en pandemi som isolerade människor ännu mer än vad en normal föräldraledighet gör i vanliga fall.

När jag, nästan som i en film, gled ner längs köksskåpen med andnöd och skakande händer, kunde jag inte använda den beröringsskräck som omger det riktigt svåra med att bli mamma, till något som helst. När jag låg vaken om natten och lyssnade till hennes andetag, eftersom en stark mamma-kemi höll mig vaken, kände jag mig inte igenkänd. När jag på dagen hade PTSD-liknande reaktioner, när hon gång på gång vaknade efter bara 20 minuters tupplur, kände jag mig lurad. Jag lärde mig aldrig att sova när bebisen sov, för jag var uppe på kaffe och Panodil för att hålla ihop minimalt till ännu en dag ensam med ett barn som visade samma temperament och avsky för nappar, barnvagnar och bilbarnstolar som jag själv hade visat som spädbarn. Så jag tömde diskmaskinen, tvättade kläder, skrubbade spyor och gröt från barnstolen och golvet. Det tog tid att lära sig att jag bara existerade för mig själv när hon äntligen sov för natten och mitt förhållande förändrades till ett soldatliknande partnerskap framför mina ögon.

LÄS OCKSÅ: ”Det var den mest ensamma tiden i mitt liv”

Skammen var ständigt närvarande. För älskar jag inte mitt barn? Vill jag vara fri eller vill jag bara ha lite frihet? Oftast var det Inge’arna som drev mig över kanten. Inge’ar i alla åldrar egentligen. För jag hade svårare och svårare att ljuga artigt när jag blev frågad hur det gick med att vara mamma. Men många var inte redo att höra sanningen och nästan alla hade glömt hur galet det är det första halvåret till året när man är en helt ny mamma. Särskilt den typen av mamma som hade mycket att sakna från innan livet handlade om någon annan. 

Därför har jag lagt vikt vid igenkänning i den bok jag har skrivit, som handlar om det första året som mamma. Och på att man inte är ensam om man, som jag, känner sig överväldigad av moderskapets tyngd. Boken handlar minst av allt om bebisar, för det finns så många bra författare som har tagit hand om böckerna om bebisar och barnliv. Min bok handlar däremot om mödrar. Det kan man som (ny) mamma verkligen sakna; något som bara är för en själv. Man får oändligt mycket när man blir förälder, men man förlorar också något. Och det får inte vara en själv. Jag vet det, för jag försvann själv en period och det var hemskt.

LÄS OCKSÅ: Psykologen: “Släpp fasaden! Vi behöver ärliga gemenskaper”

Att få barn är, baserat på min egen erfarenhet, en tillfällig men kärleksfull självutplåning som man villigt möter upp till varje dag. Och så ska det säkert vara, men när inget riktigt kan förbereda en på hur intensivt det kan vara att bli mamma, kan vi åtminstone känna igen varandra, stötta varandra och applådera högt när vi var och en gör vårt bästa om och om igen. Nya mammor behöver på ett sätt lika mycket omsorg som det lilla, nya barnet – på ett sätt. Omsorgen ska bara komma i form av ovanstående, tycker jag. Och så självklart snacks, hjälp med hushållsarbete och frånvaro av fördömande när kvinnor, som jag själv, berättar hur otroligt svårt allt det nya kan vara.

Att bli mamma till Ellen är det mest meningsfulla jag på rekordtid tvingades mogna till att kunna hantera. Och det var som sagt inte alls vackert medan jag kämpade uppför bergets topp, som du nu vet. Men herregud, vad vackert det är här uppe nu.

Majbritt Maria Lundgaard har skrivit boken: ”Så sagde vi du var moren – En søvnløst (k)ærlig fortælling om det første år”.