När jag, nästan som i en film, gled ner längs köksskåpen med andnöd och skakande händer, kunde jag inte använda den beröringsskräck som omger det riktigt svåra med att bli mamma, till något som helst. När jag låg vaken om natten och lyssnade till hennes andetag, eftersom en stark mamma-kemi höll mig vaken, kände jag mig inte igenkänd. När jag på dagen hade PTSD-liknande reaktioner, när hon gång på gång vaknade efter bara 20 minuters tupplur, kände jag mig lurad. Jag lärde mig aldrig att sova när bebisen sov, för jag var uppe på kaffe och Panodil för att hålla ihop minimalt till ännu en dag ensam med ett barn som visade samma temperament och avsky för nappar, barnvagnar och bilbarnstolar som jag själv hade visat som spädbarn. Så jag tömde diskmaskinen, tvättade kläder, skrubbade spyor och gröt från barnstolen och golvet. Det tog tid att lära sig att jag bara existerade för mig själv när hon äntligen sov för natten och mitt förhållande förändrades till ett soldatliknande partnerskap framför mina ögon.
LÄS OCKSÅ: ”Det var den mest ensamma tiden i mitt liv”
Skammen var ständigt närvarande. För älskar jag inte mitt barn? Vill jag vara fri eller vill jag bara ha lite frihet? Oftast var det Inge’arna som drev mig över kanten. Inge’ar i alla åldrar egentligen. För jag hade svårare och svårare att ljuga artigt när jag blev frågad hur det gick med att vara mamma. Men många var inte redo att höra sanningen och nästan alla hade glömt hur galet det är det första halvåret till året när man är en helt ny mamma. Särskilt den typen av mamma som hade mycket att sakna från innan livet handlade om någon annan.
Därför har jag lagt vikt vid igenkänning i den bok jag har skrivit, som handlar om det första året som mamma. Och på att man inte är ensam om man, som jag, känner sig överväldigad av moderskapets tyngd. Boken handlar minst av allt om bebisar, för det finns så många bra författare som har tagit hand om böckerna om bebisar och barnliv. Min bok handlar däremot om mödrar. Det kan man som (ny) mamma verkligen sakna; något som bara är för en själv. Man får oändligt mycket när man blir förälder, men man förlorar också något. Och det får inte vara en själv. Jag vet det, för jag försvann själv en period och det var hemskt.
LÄS OCKSÅ: Psykologen: “Släpp fasaden! Vi behöver ärliga gemenskaper”
Att få barn är, baserat på min egen erfarenhet, en tillfällig men kärleksfull självutplåning som man villigt möter upp till varje dag. Och så ska det säkert vara, men när inget riktigt kan förbereda en på hur intensivt det kan vara att bli mamma, kan vi åtminstone känna igen varandra, stötta varandra och applådera högt när vi var och en gör vårt bästa om och om igen. Nya mammor behöver på ett sätt lika mycket omsorg som det lilla, nya barnet – på ett sätt. Omsorgen ska bara komma i form av ovanstående, tycker jag. Och så självklart snacks, hjälp med hushållsarbete och frånvaro av fördömande när kvinnor, som jag själv, berättar hur otroligt svårt allt det nya kan vara.
Att bli mamma till Ellen är det mest meningsfulla jag på rekordtid tvingades mogna till att kunna hantera. Och det var som sagt inte alls vackert medan jag kämpade uppför bergets topp, som du nu vet. Men herregud, vad vackert det är här uppe nu.