Innan jag blev mamma hade jag aldrig sett mig själv som ängslig eller orolig. Jag bekymrade mig sällan för framtiden, utan kastade mig in i det jag brann för, tog chanser och var bra på att säga: ”äsch”. Men när man får ett litet spädbarn som enbart överlever tack vare att det tas om hand av sin mamma och pappa, är det svårt att säga: ”äsch”.

Kombinerat med diverse råd om hur man ska klä bebisen, lägga den, mata den och undvika alla möjliga saker för att undvika överhettning, plötslig spädbarnsdöd och kvävning, blev jag totalt ängslig.

Tänk om jag råkade göra något som resulterade i att bebisen dog!? Enligt diverse bipacksedlar och bruksanvisningar behövdes det ju inte mycket. Jag fick en idé i mitt huvud om att bebisen plötsligt, från ingenstans, kunde sluta andas när hon sov. Så jag blev lite av en ”kontrollant”. Jag var tvungen att hela tiden kolla om hon andades, om hon var för varm, om dregelhaklappen var för stram, osv.

 LÄS OCKSÅ: ”Min ångest hade övertygat mig om att min bebis skulle dö i magen på mig”

En dag när min förstfödda, Frida, var 8 veckor gammal, var jag ute och gick en promenad med en väninna. Solen sken för första gången på låååång tid (det var november) och vi hade det trevligt. Efter inte så lång tid tittade jag ner i barnvagnen för att kolla om hon var okej. Men hon låg där och var blå runt ögonen och läpparna och blekgul i ansiktet. På ett ögonblick fick jag kallsvett och hjärtklappning.

Jag kontaktade min väninna (den erfarna mamman med två barn) och frågade om hon inte också tyckte att Frida såg lite konstigt blek och gul ut i ansiktet?? Hon tvekade, men sa att jag kanske borde väcka henne och försäkra mig om att allt var i sin ordning, för ja, hon var faktiskt lite gul, blå och blek. Jag blev rädd och skakade Fridas arm och klappade henne lite på kinden. Ingenting hände. ”Försök att ta upp henne”, sa min väninna, som nu också hade blivit rädd.

Och jag tog upp henne ur täcket och höll henne nära mig. Lyckligtvis vaknade hon, men skrek högt (självklart, hon har blivit väckt och är ute ur sitt varma täcke, ute i kylan, med bara en body på).

Vi var lättade, men rädslan satt fortfarande kvar. Jag skrattade nervöst, men min väninna var så förstående och sa att hon förstod att jag hade blivit chockad, även om det nog inte var något annat än en djup sömn. Så hon föreslog att jag skulle gå hem och amma, och se om hon fick lite färg i kinderna igen. Och sedan ringa läkaren om inte. Jag lade Frida i barnvagnen igen och gick hemåt med snabba steg. Men Frida somnade igen på två sekunder, så snart hon blev inbäddad under täcket.

I mitt huvud kunde hon lika gärna vara medvetslös och riktigt sjuk, så jag gick återigen in i totalt alarmberedskap, kontrollerade hennes andning och försökte hålla henne vaken, medan jag sprang så snabbt jag kunde tillåta mig med en barnvagn på en befolkad väg, hemåt. En mystisk syn, skulle jag tro.

 LÄS OCKSÅ: “Vi hade så svårt att få henne, så jag får inte bli arg på henne”

När vi kom upp ammade hon fint. Log och jollrade precis som hon hade börjat med. Lugnt och försiktigt kunde jag andas normalt igen. Men jag var fortfarande väldigt orolig. Var det något fel? Varför hade hon blivit gul och blå? Jag ringde till läkaren. Hon kunde berätta att när bebisar sover djupt, kan de ofta bli bleka på kinderna och blåaktiga runt ögonen och läpparna. Men hon kunde inte förklara den gula färgen. Frida hade haft mild gulsot – kanske fanns det fortfarande kvar något av det? När jag hade lagt på kände jag mig lugnare. Jag ringde till min partner och berättade vad som hade hänt.

Vilopulsen återvände och tankarna blev klarare. Plötsligt märkte jag den nya bodyn Frida hade fått på sig den morgonen. Den var gul. Verkligen gul. Och solen hade skinit för första gången. Hm, kanske det extra ljuset in i barnvagnen helt enkelt hade skapat en reflektion, så att bodyn fick huden att se mer gul ut? Och i kontrast med gult blir den blå färgen runt ögonen och munnen mer markant! Det måste ha varit det! Jag kände mig komplett dum.

Men så här i efterklokhetens ljus vet jag att det var okej. Den gula episoden (som jag har kallat den sedan dess) var bara droppen som fick mitt alarmsystem att sättas igång. För det behövs inte mer. Bägaren är redan fylld av oro, uppmärksamhet och ängslan som ligger som en grundton i kroppen de första månaderna efter man har blivit förälder till en liten ny.

Oavsett om det är den första, andra eller tredje, kommer ansvaret för att hålla ett sådant litet väsen vid liv att kännas väldigt starkt – särskilt hos mamman, som rent biologiskt är förberedd av naturen. Det är kroppens automatiska ”alertness” som drar igång, så vi på bästa möjliga sätt kan ta hand om ett utsatt spädbarn. Så det finns säkert många historier där ute som min. Och andra kommer aldrig att märka att de var mer alerta den första tiden, eftersom droppen aldrig träffade dem.