Vi blev en familie på 4, da min store pojke precis hade fyllt 3 år. Han var ett önskat barn, och att älska honom och vara hans mamma var lika naturligt för mig som att andas – helt instinktivt och enkelt, och vi var bara i synk från dag 1. Han är och kommer alltid att vara min soul mate. Inte för att han har varit lätt i sig själv.

Min son har skickat min man och mig till avkrokar av våra själar som vi inte ens visste fanns – på det pressade sättet! Men han och jag har alltid varit så lika och förbundna på ett nästan kosmiskt plan.

En dåligt tajmad graviditet

Vi har alltid vetat att vi ville ha ett barn till. Men ödet ville att jag blev gravid tidigare än planerat och vid en tidpunkt som inte passade oss. Dock inte så illa att vi någonsin tvivlade på att vi självklart skulle ha barnet. Men den lite turbulenta starten på graviditeten gjorde att jag hade svårt att glädja mig åt den. Det fanns olika yttre faktorer som påverkade min glädje, och jag hade svårt att riktigt connecta med bebisen i magen.

Det blev en ond spiral, för ju mer jag aktivt arbetade med mig själv och försökte fokusera på att njuta av graviditeten, desto mer frustrerad blev jag när lyckokänslan uteblev. Det fick mig att arbeta ännu mer mentalt med mig själv och slå mig själv i huvudet.

LÄS OCKSÅ: Gravid med depression – risker, tecken och behandling

När graviditeten fortskred började jag dock se fram emot att föda igen, och jag förberedde mig väl med privat förlossningsförberedelse, övade andning och visualiseringar m.m. Men förlossningen slutade plötsligt i ett akut kejsarsnitt och inte alls med den ”naturliga” förlossning jag hade drömt om. Det kombinerat med en graviditet som jag aldrig riktigt hann vara lycklig över, gjorde att jag utvecklade en förlossningsdepression. Och jag kände inte riktigt kärleken till min dotter i början.

Och ändå – hon var det vackraste jag någonsin sett, duktig på att amma och sov ganska bra från början. Jag hade inga problem med att ta hand om hennes behov, det skedde nästan automatiskt, och jag levde högt på att ha rutin/erfarenhet med mig från storebror. Men jag kunde känna att det var en tydlig skillnad i hur mycket jag älskade mina barn. Storebror tog mest plats i mitt medvetande och mitt fokus när han kom hem från förskolan. Jag försökte hela tiden få tid ensam med honom (medan bebisen var med sin pappa eller sov i vagnen naturligtvis).

En av varje kön

Jag försökte intala mig själv att jag ännu inte lärt känna min dotter på riktigt och att den känslan säkerligen skulle komma. Men under en lång period i början av hennes liv älskade jag henne inte så mycket som jag smärtsamt insåg att hon förtjänade. Det hjälpte inte heller att alla runt omkring mig fortsatte påpeka att hon var den vackraste prinsessan och hur lyckligt lottad jag var som nu fick ”en av varje kön” – det är för övrigt rätt fascinerande hur många som verkar tillmäta detta så stor betydelse?

Jag är övertygad om att jag lika gärna hade kunnat få ett barn som var helt olikt sin storebror även om jag hade fått en pojke till. Alla själar är ju sina egna, oavsett kön. Men det adderade upp på mitt redan dåliga samvete – för kunde jag inte ens uppskatta att jag varit så ”lyckosam” att få en flicka som nummer två?

Det var oerhört skamfyllt för mig och jag kände mig som världens sämsta mamma. Kvinnor sägs av naturen älska sina barn villkorslöst. Och min förstfödde son var ett levande bevis på det. Så varför hade min dotter inte knockat mig med storm, som min son gjorde?

Faktum är att jag var så fylld av skam över detta att jag inte ens kunde prata med min man om det. Jag nämnde visserligen att jag kände att jag älskade dem på olika sätt och att jag kanske hade en liten favorit i vår son. Visst kände jag både beskyddarinstinkt och växande stolthet över henne, men jag hade verkligen inte samma lust att visa upp henne för hela världen som jag hade haft med min son.

Anknytningen blomstrar

Men så hände det som jag hade hoppats på; efter de allra första månaderna började min dotter visa sin lilla personlighet, och jag lärde känna henne bättre. Jag kunde se hur hon skiljde sig från min son och vilka likheter de (lyckligtvis) också hade. Jag upplevde att hon var mycket nära och tryggt knuten till mig. Det gav mig en viss ro, eftersom jag visste att jag hade lyckats skapa en bra anknytning till henne, trots att jag hade haft svårt att känna mig helt närvarande.

LÄS OCKSÅ: ”Min hjärna stod stilla. Min personlighet tog en paus.”

Min dotter sökte sig mycket till mig, och jag kunde känna att vi också kunde hitta en våglängd när vi ”pratade” tillsammans i barnstolen, på skötbordet eller liknande. Hon började kunna interagera mycket mer med oss, och jag kunde se hur hon och hennes storebror plötsligt fann varandra. Något som utvidgade mitt hjärta enormt. Och det hjälpte också mycket när jag, efter knappt 5 månader med maximalt 3 timmars sömn i sträck, äntligen började sova bättre.

Idag älskar jag min dotter över allt annat, men det har tagit 8 månader att förstå hur hon har något annat att lära mig än min son, och hur hennes lilla milda själ är annorlunda än min, och att vår frekvens därför är en som jag måste lära mig att stämma in på.

Jag känner fortfarande att min son tar mest plats när han är hemma. Kanske kommer det att jämna ut sig lite när hon börjar prata och röra sig mer? Jag älskar dem på olika sätt och kan känna att jag fortfarande har dagar då jag tycker att min son är mitt favoritbarn – skillnaden är bara att jag nu också har dagar då min dotter är det.

Så kära mödrar där ute som är förtvivlade över att ni inte älskar era barn lika mycket: ge det tid! Efter att länge ha skämts över det, har jag funnit försoning med att det är en del av min historia.