Vi blev en familie på 4, da min store pojke precis hade fyllt 3 år. Han var ett önskat barn, och att älska honom och vara hans mamma var lika naturligt för mig som att andas – helt instinktivt och enkelt, och vi var bara i synk från dag 1. Han är och kommer alltid att vara min soul mate. Inte för att han har varit lätt i sig själv.
Min son har skickat min man och mig till avkrokar av våra själar som vi inte ens visste fanns – på det pressade sättet! Men han och jag har alltid varit så lika och förbundna på ett nästan kosmiskt plan.
En dåligt tajmad graviditet
Vi har alltid vetat att vi ville ha ett barn till. Men ödet ville att jag blev gravid tidigare än planerat och vid en tidpunkt som inte passade oss. Dock inte så illa att vi någonsin tvivlade på att vi självklart skulle ha barnet. Men den lite turbulenta starten på graviditeten gjorde att jag hade svårt att glädja mig åt den. Det fanns olika yttre faktorer som påverkade min glädje, och jag hade svårt att riktigt connecta med bebisen i magen.
Det blev en ond spiral, för ju mer jag aktivt arbetade med mig själv och försökte fokusera på att njuta av graviditeten, desto mer frustrerad blev jag när lyckokänslan uteblev. Det fick mig att arbeta ännu mer mentalt med mig själv och slå mig själv i huvudet.
LÄS OCKSÅ: Gravid med depression – risker, tecken och behandling
När graviditeten fortskred började jag dock se fram emot att föda igen, och jag förberedde mig väl med privat förlossningsförberedelse, övade andning och visualiseringar m.m. Men förlossningen slutade plötsligt i ett akut kejsarsnitt och inte alls med den ”naturliga” förlossning jag hade drömt om. Det kombinerat med en graviditet som jag aldrig riktigt hann vara lycklig över, gjorde att jag utvecklade en förlossningsdepression. Och jag kände inte riktigt kärleken till min dotter i början.
Och ändå – hon var det vackraste jag någonsin sett, duktig på att amma och sov ganska bra från början. Jag hade inga problem med att ta hand om hennes behov, det skedde nästan automatiskt, och jag levde högt på att ha rutin/erfarenhet med mig från storebror. Men jag kunde känna att det var en tydlig skillnad i hur mycket jag älskade mina barn. Storebror tog mest plats i mitt medvetande och mitt fokus när han kom hem från förskolan. Jag försökte hela tiden få tid ensam med honom (medan bebisen var med sin pappa eller sov i vagnen naturligtvis).