Min partner och jag tog det fantastiska beslutet att bli föräldrar i början av 2019. Jag blev gravid och vi fick reda på att det var tvillingar. Wow. Det var verkligen en överraskning. När jag var 9 veckor gravid slutade tyvärr deras hjärtan att slå, och jag behövde genomgå en kirurgisk skrapning. Både min partner och jag blev påverkade av situationen, för ärligt talat tänkte vi inte på att det var så vanligt att förlora. Nåväl, det var bara att komma upp på hästen igen. Eller var det?

Innan jag blev gravid första gången hade vi bokat en resa till Curacao – en ö där du kan riskera att bli sjuk av något som heter zikavirus. zika-vad-för-något? Om en gravid blir sjuk kan hon överföra viruset till det ofödda barnet, som riskerar att få mycket allvarlig hjärnskada. Vår läkare rekommenderade därför att vi väntade 6 månader efter att vi kom hem från semestern innan vi försökte bli gravida igen. Det betydde att vi skulle vänta ett helt år.

LÄS OCKSÅ: ”Inget hjärta, inget tydligt foster. Bara en svart fläck på skärmen”

Sommaren kom, vi reste och det var en härlig semester. Jag skulle börja på ett nytt och spännande jobb till hösten. Ärligt talat var jag ganska otålig och önskade mest av allt att bli gravid, men jag hade många järn i elden och tiden flög iväg. Snart skrev vi 2020 i kalendern.

En dag i augusti ringde min mamma mig. Hon verkade lite disträ. ”Är du okej mamma?”, frågade jag henne. Min mamma bodde i Jylland och jag i Köpenhamn, så det hände inte alltid att viktiga berättelser skedde ansikte mot ansikte. Läkarna hade hittat några fläckar på hennes lunga. De visste inte vad det var ännu, och det skulle de undersöka.

Min mamma fick diagnosen cancer hösten 2019. Vid den tidpunkten var det oklart hur allvarlig min mammas sjukdom var. Det fanns ett litet frö av hopp om att det var något min mamma skulle klara sig igenom och överleva. Det ska sägas att min mamma är min sista förälder. Min pappa gick bort 1994.

Dåligt samvete och ambivalens i en dyster tid

Jag blev gravid våren 2020. Jag hade ständigt ambivalenta känslor. När jag var på ultraljud var jag så spänd och helt rörd över att se den lilla grodden växa. Samtidigt fanns ovissheten kring att min mamma var sjuk. Vid ett av ultraljuden frågade jag om det var okej att filma skärmen, så att min mamma kunde se vår dotter. När jag skickade filmen till min mamma och hon svarade med en massa hjärtan, kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete.

Jag fick ofta dåligt samvete över att glädjas åt min graviditet. Det blev inte bättre när min mamma fick stämpeln “terminal patient”. Jag var helt förkrossad. Det fanns inget mer att göra. Nu var det bara att vänta. Vänta på att jag skulle föda och vänta på att min mamma skulle dö.

Inte nog med det så började pandemin. Dyster tid. Otrygg tid. Min mamma hamnade på sjukhuset, och jag fick inte komma och besöka henne. Det var verkligen en galen tid. Jag var orolig för min dotter i magen. För då var det oklart hur coronaviruset påverkade ett foster. Jag var tvungen att skapa någon form av säker tillstånd inom mig, så att det inte påverkade min graviditet. För när du väl har upplevt att förlora en graviditet, så sitter det verkligen i en.

Jag använde Kræftlinjen ett par gånger, och det lättade på många sätt mitt dåliga samvete. Jag såg inte min mamma särskilt mycket under hennes sjukdomsförlopp. Jag var faktiskt inte där den dagen hon dog på sjukhuset. Min mamma dog i augusti 2020.

För en kort stund slog min dotters och mammas hjärtan samtidigt, men de hann aldrig mötas.

Jag födde min dotter i januari 2021 – en helt fantastisk dag som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Även om det slutade med ett akut kejsarsnitt eftersom hon var en "stjärnkikare", kan jag bara se tillbaka på den dagen med en varm känsla i hjärtat. Min dotter föddes! Vi delade bilder med familj och vänner. “Se vad vi har gjort”. Alla gratulerade oss, och varje hälsning värmde oss. Men det fanns en person som jag saknade att visa min lilla minimänniska för: min mamma.

Tid för sorg mitt i amning och blöjbyten

“Ser du ner från ovan?”, viskade jag tyst från sjukhussängen. ”Är hon inte bara vacker mamma?”. Jag var så stolt. Kände mig så otroligt stark. Sedan vi var små har de flesta av oss velat visa teckningar, klänningar, misslyckade försök med smink osv. “Se mamma – se vad jag har gjort!”. Nu har jag skapat något av det vackraste en människa kan skapa – en annan människa, och det kommer jag aldrig att visa min mamma.

Det är svårt att hitta balansen mellan att vara i sorg och överväldigad på en och samma gång. Jag känner dåligt samvete över att det finns dagar då jag bara vill stirra in i väggen, men jag måste ”vara på”, le och vara glad för mitt barns skull. Jag kan väl inte gå och gråta hela dagen. Men när kan jag gråta? När är det okej, eller snarare, när finns det TID för det? Hur ger jag plats för det bland amningar, blöjbyten, sånger, lekar och sömnbrist?

Jag tycker det är orättvist att jag varken kan få lov att vara ensam med känslan av lyckorus eller ensam med känslan av sorg. Jag måste förhålla mig till båda känslorna – varje dag. Hela tiden. Jag kan gå runt och oroa mig för om min dotter känner att jag är konstgjord de dagar då sorgen trycker på. Kan hon känna sådant?

LÄS OCKSÅ: ”Min hjärna stod stilla. Min personlighet tog en paus.”

Jag har förlorat en person som jag har känt hela mitt liv, och plötsligt måste jag förhålla mig till en helt ny person. Jag är utmattad och samtidigt fylld av kärlek. Jag har förlossningsdepression och är samtidigt vemodig över att tiden har gått alldeles för fort. Jag behöver andas och känna mig själv i allt detta. Jag behöver spola tillbaka och njuta av min dotter lite mer.

Det är helt okej att inte vara okej

Jag påminner mig själv om att det är okej att ha alla dessa känslor – det måste det få vara. När jag har gråtit och tittat på min dotter har jag lugnt sagt till henne, ”mamma är ledsen just nu”. Jag ger mig själv utrymme att vara i den känslan. För det är okej.

När jag ser tillbaka på foton från min föräldraledighet inser jag att vi verkligen haft det mysigt, men jag har också förbannat alltihop och räknar dagarna tills PAPPA tar över. Jag kan hata mig själv för det, för jag har inte njutit särskilt mycket av min föräldraledighet. Jag har känt mig ensam och ändå haft för lite egentid. Jag har haft alltför många känslor att hantera.

Nu fyller min dotter snart 1 år. Jag älskar verkligen min nya titel, och den växer i mig för varje dag. Jag intalar mig själv att min mamma är på en bättre plats. Ingen smärta, ingen rädsla. Hon har funnit frid, och det ger mig stor tröst.

Jag pratar om min mamma med min dotter, och jag pratar med min mamma i mitt hjärta. Allt tar tid. Det krävs tillvänjning att bli mamma. Och det krävs tillvänjning för mig att vara utan min mamma. Du måste helt enkelt lita på processen och att allt blir bra till slut.

Som jag en gång hörde i en film: “Sorg är en väska som står bredvid din säng och som du måste ta med dig varje dag när du vaknar. Vissa dagar är den väldigt tung, andra dagar märker du knappt av dess vikt.” De dagar den är tung ger jag mig själv lite extra utrymme att tänka på min mamma.