Om jag bara hade vetat allt det jag vet idag…

Då skulle jag ha bett om en snäll och förstående läkare med oceaner av tid, som kunde ge mig en förklaring och en grundlig instruktion innan jag som 13-åring för första gången skulle genomgå en gynekologisk undersökning, eftersom jag hade glömt en tampong och det började lukta väldigt konstigt. Istället blev jag uppkastad på britsen, utskälld för min glömska och stod skamsen och lika ovetande fem minuter senare på gatan igen.

Om jag hade vetat att man kunde, skulle jag ha bett om att få en handduk över mig, så jag inte kände mig så utblottad. Och en spegel, så jag kunde få lov – och hjälp – att förstå hur jag såg ut inuti.

Jag skulle ha bett om att bli instruerad i hur jag själv kunde ”lyfta” och massera min livmoder, så jag kunde lindra några av de menstruationssmärtor som lade mig ner. Istället poppade jag Kodimagnyl 5 dagar i månaden från jag var 12 till jag var 18 i en omfattning att leverskadan måste ha varit precis runt hörnet.

Då skulle jag, under den enda timmen sexualundervisning jag hade under min skoltid, ha bett om att få förklarat hur min kropp hängde ihop, hur mitt kön fungerade, hur det både i funktion och utseende liknade pojkarnas.

 LÄS OCKSÅ: “Det var så obehagligt – som om allt var på väg ut igen”

Jag skulle ha bett om en berättelse om varför egensexualitet ger möjlighet till utforskning, förståelse och njutning, även när den kombineras med andra personer. Jag skulle ha bett om att få en professionell lärare istället för en ung-till-ung, med fyra timmars kurs och en lust att exponera och bearbeta sitt eget sexliv i bagaget.

Jag skulle ha tagit ägarskap över mig själv, även när min unga tonårskropp tog sina första trevande steg in i sexualiteten.

Vid förlossningsförberedelsen skulle jag ha bett om att få instruktioner i hur fostervatten luktar, hur man genom att sticka in ett par fingrar i vaginan själv kan följa med i förlossningens gång (eller åtminstone vara säker på att man inte håller på att föda hemma på vardagsrumsgolvet).

Jag skulle ha bett om att få veta att det är okej att säga ifrån till en barnmorska om kemin inte stämmer. Hur ens partner kan få känna barnet på förlossningssalen långt innan det kommer ut. Hur man själv kan följa med barnet under krystvärkarna genom att sätta in ett par fingrar i vaginan, eller bara en hand på magen. Hur man själv eller ens partner kan ta emot barnet.

 LÄS OCKSÅ: Barnmorskorna: Två hemförlossningar och två akuta kejsarsnitt

Vid förlossningen skulle jag ha tagit ägarskap över min födandekropp och de mirakel den är skapad för att skapa.

Jag skulle ha tagit ägarskap över min moderskropp när mjölken sprutade åt alla håll, när sex kändes som en främmande plats och magens hud var täckt av bristningar.

Jag skulle ha återerövrat min vuxna kropp, för jag skulle ha vetat att sex är så oändligt mycket mer och annat än vaginalt penetrerande samlag och en utlösning/orgasm vid rätt tillfälle.

Jag skulle ha vetat hur jag skulle uttrycka min sexualitet för min partner, så att vi tillsammans kunde ha utforskat våra förväntningar, våra likheter och våra olikheter.

Jag skulle ha omfamnat klimakteriet och avstått från experiment med hormontillskott.

Om jag bara hade vetat det jag vet idag, så skulle så mycket ha varit annorlunda – kanske?

Källa: Samlivet.