Jag födde vårt första barn, vår dotter Kleo, vaginalt för 3,5 år sedan. En relativt lång förlossning på 24 timmar med igångsättning, brist på förlossningsrum, värkstorm, bistick, epidural, akupunktur, rebozo, värkdropp, fallande hjärtljud hos bebisen och till slut kom hon ut, medan jag själv tog emot henne. Jag fick en förlossning med allt vad det innebär, precis som jag alltid hade drömt om. För kejsarsnitt var inget för mig. Det var ju den ”enkla lösningen”, trodde jag. Men oj, vad jag blev mycket klokare.

Jag ska väl föda mina tvillingar vaginalt!

3 år senare stod jag med en ännu större mage än vid min förra graviditet, nu med tvillingar. Tanken på att ha två bebisar på en gång var mycket surrealistisk och ångestframkallande för mig under hela graviditeten. Jag såg dock verkligen fram emot den unika upplevelsen som jag tänkte att det skulle bli att föda två bebisar vaginalt.

För på något sätt hade jag fått för mig att jag var tvungen att föda tvillingarna vaginalt för att jag mentalt skulle bli redo att få två bebisar. Men om jag, tvärtom, skulle ha ett kejsarsnitt, så skulle mitt huvud inte alls hänga med. Tanken på att gå in på en operationssal och sedan en halvtimme senare komma ut med två bebisar i armarna, var inte alls ett alternativ i mitt huvud.

 LÄS OCKSÅ: Barnmorskorna: Två hemförlossningar och två akuta kejsarsnitt

När jag närmade mig förlossningsdatumet kunde jag se att den ledande tvillingen (närmast 'utgången') satt stadigt med sin rumpa i mitt bäcken. Jag var optimistisk, stod på huvudet och provade alla goda råd jag hittade på nätet, men han satt kvar. Till slut fanns det ingen annan utväg; jag skulle ha ett kejsarsnitt.

Dagen kom... och sedan väntade vi i en hel evighet

Vi anlände till sjukhusets BB-avdelning klockan 07.30 den morgonen och var, enligt plan, det andra planerade kejsarsnittet för dagen. Vi tog båda på oss operationskläder och gick sedan ner för att vänta på operationsavdelningen. Vid receptionen satt en vänlig kvinna som dessvärre måste meddela att ett akut kejsarsnitt just hade kommit in före oss.

Där satt vi, upprätt, på två stolar som de enda i ett stort väntrum medan tv:n brusade högt med TV2 News om ett terrorattentat på Østerbro. Jag hade fastat sedan kvällen innan och var väldigt törstig och efterhand också rätt hungrig. Och stolen gjorde inte smärtan i mitt foglossningsbälte bättre.

Vi väntade först på en narkosläkare, som vi skulle träffa innan vi fick gå in på operationssalen. Sjukhuset började sakta vakna till liv, och fler personer och läkare kallade in patienter, men det var aldrig vår tur. Men så, äntligen, blev det vår tur att prata med narkosläkaren. Därefter blev vi ombedda att vänta igen, eftersom fler akuta kejsarsnitt dök upp. Jag var otålig över att det dröjde, men jag kunde ändå acceptera väntetiden när jag förstod att det var de akuta ingreppen som försenade mitt icke-akuta kejsarsnitt.

Jag saknade verkligen samarbetet med barnmorskan

Nu började jag bli riktigt trött, hungrig och törstig, så jag fick erbjudande om en säng och ett dropp, så att jag kunde vila och få i mig vätska i väntan på vår tur. Min pojkvän Rune blev skickad till 7-eleven av narkosläkaren, för som han sa: 'det är ingen idé om du svimmar på operationsgolvet.' Så Rune hann sluka tre korvbröd med ketchup innan det blev vår tur. Jag var oerhört avundsjuk.

Mitt i allt väntande slog det mig hur mycket jag saknade den samhörighet vi hade med barnmorskan under vår första förlossning. Den tryggheten, att bli stöttad från början till slut i ett av livets största ögonblick, finns inte på samma sätt när man genomgår ett kejsarsnitt.

Jag fick panik

Klockan närmade sig lunchtid när vi steg in på operationssalen. Där fanns en mängd människor som alla presenterade sig medan jag leddes mot operationsbordet. Jag uppfattade inte ens hälften av vad de sa, för nu började paniken sätta in. Vad var det egentligen jag skulle genomgå? Min mage skulle öppnas. Vi skulle få två bebisar. Herregud!

Jag grät och hulkade intensivt när jag fick min epidural, medan alla i rummet gjorde sitt bästa för att lugna och avleda mig, samtidigt som Rune viskade i mitt öra att allt skulle gå alldeles utmärkt.

Nu gick det snabbt. Bedövningen gav mig en häftig huvudvärk som jag aldrig upplevt tidigare. Plötsligt sa någon: 'Nu är första bebisen ute'. Klockan var 12.10, och en bebis började skrika i operationssalen. Han fördes direkt till ett läkarbord, vilket hade avtalats i förväg, då det tydligen är normalt vid kejsarsnitt med tvillingar.

Jag försökte titta över mot bordet, men huvudvärken var så kraftig att jag inte kunde fokusera på något annat än mig själv och blunda. Inom en minut kom ännu ett skrik, och så var andra bebisen ute.

Rune lämnade min sida för att gå över till läkarbordet och hämta den första tvillingen, Siggi. Rune bar honom över till mig, men jag kunde knappt titta på honom, så ont gjorde mitt huvud. Siggi togs snabbt tillbaka till läkarbordet igen, för det var problem med hans andning. Så kom Eddie, den andra tvillingen, istället över till Rune, men jag kunde fortfarande inte fokusera på något annat än mig själv, så jag bad Rune ta honom bort igen. Tiden på operationssalen är väldigt suddig för mig, då bedövningen påverkade mig mycket. Jag kände mig inte särskilt närvarande.

Uppvaknandet...domnade i flera timmar

När Siggis andning var stabil och jag hade blivit sydd, kördes vi till uppvakningen. Jag minns det som en stor sal utan fönster och med gardiner för att dela av patienterna.

Siggi var fortfarande inte helt okej efter kejsarsnittet, och han hade en mycket låg kroppstemperatur, så jag och båda pojkarna blev svepta i värmefiltar med en värmepistol som blåste in varm luft under. Vi hade barnmorskan från operationen hos oss för att hålla koll på pojkarna och hon hade nära kontakt med en barnläkare. Dessutom fanns det en sjuksköterska från uppvakningen som övervakade mig.

Jag fick röd saft, och det var underbart.

Vi låg på uppvakningen i flera timmar. Siggi och Eddie grät. Det var en äldre man på andra sidan skynket som kämpade sig igenom en hemsk hostattack, och därefter ropade han grattis.

Klockan hade blivit mycket och vi började undra när vi skulle flyttas upp till BB-avdelningen, eftersom vi visste att våra föräldrar var oroliga för att se Siggi och Eddie, och för att vår dotter Kleo skulle få möjlighet att träffa dem innan dagen var slut.

Epiduralen var effektiv på mig, och mina ben var domnade i flera timmar, men till slut kunde jag vicka på tårna och böja knäna, och då gick resan vidare till BB-avdelningen med bebisar och kateter.

Jag var en ynklig version av mig själv

Vi hann knappt in på rummet innan vår familj hade anlänt till sjukhuset. Fan. Jämfört med min första förlossning med vår dotter, där jag inte sprack det minsta och där jag överlägset hoppade ur sängen och tog en dusch som det första efter förlossningen innan gästerna kom, var jag nu en mycket ynklig version av mig själv.

 LÄS OCKSÅ: ”Det var först i mammagruppen som jag skämdes över mitt kejsarsnitt”

Medan Rune visade våra föräldrar och vår dotter våra pojkar för första gången, låg jag där i sjukhussängen i en blodpöl med stödstrumpor, kateter med påse hängande vid sidan av sängen, dropp i armen med smärtstillande och en kräkpåse i handen, som nu, istället för min magsäck, hyste all den härliga röda saften som jag just hade slurpat i mig på uppvakningen.

En sjuksköterska viskade i mitt öra om det inte var dags för våra gäster att gå, men jag ville inte låta smärta och kräkningar förstöra vårt första besök. Mellan kräkningarna svarade jag vår 3-åriga dotter med helt normal röst på hennes många frågor. Jag var djupt lättad när de gick och prisade mig lycklig för att de ville behålla oss inlagda så att jag kunde återhämta mig. Det tog 5 dagar innan jag fick en dusch och kunde röra mig nerför sjukhuskorridoren utan att nästan svimma av smärta.

Det var inte den ”lätta lösningen”

Här 8 månader senare har jag nu två fantastiska tvillingar, Siggi och Eddie, ett ärr som har formen av en halvt leende mun och enorm respekt för alla kvinnor som har genomgått ett kejsarsnitt. För det är på inget sätt den lätta lösningen att genomgå ett kejsarsnitt.

Rent mentalt tror jag på inget sätt att det skulle ha gjort någon skillnad om jag födde med kejsarsnitt eller vaginalt, för att få barn är den häftigaste upplevelsen, oavsett hur de kommer till världen.