Innan min graviditet hade jag alltid tänkt att jag skulle föda vaginalt och alltid sett fram emot den dagen jag skulle få uppleva det. Samtidigt hade jag också en rädsla för smärtan, som alla berättade för mig var ”helt galen”. När jag efter ett litet år stod med ett positivt graviditetstest i handen, såg jag verkligen fram emot den dag jag skulle föda mitt barn.

Jag har aldrig varit rädd för att föda, men jag har varit orolig för tiden efter förlossningen, så jag förberedde mig därför noggrant för själva förlossningen (trodde jag). Jag har en kronisk smärtsjukdom, vilket gör att jag blir/kan bli utmattad av väldigt lite, och att jag känner smärta starkare än friska personer. Därför hade jag pratat mycket med min barnmorska om att hitta det bästa sättet för mig att föda, så att jag kunde vara den bästa mamman för min son dagarna efter förlossningen och inte vara helt utmattad.

Överenskommelsen blev därför att jag kunde få en tidig epiduralblockad och att jag kunde be om ett kejsarsnitt när som helst under förlossningen, om jag inte kände att jag hade ork att fortsätta.

Planerade kejsarsnitt, men avbokade det

När jag var 35+5 fick jag regelbundna värkar, och vi åkte in till sjukhuset. Lyckligtvis avtog värkarna efter 7 timmar. Ja, 7 timmar. Här fick jag en försmak av förlossningen, och jag var totalt utmattad, efter vad som ju bara skulle betraktas som början på en förlossning.

Jag ville SÅ gärna föda vaginalt, men det viktigaste för mig var att jag kunde vara där för min son de följande dagarna, och därför fick jag ett datum för ett planerat kejsarsnitt.

 LÄS OCKSÅ: “Jag vågade inte genomföra en sätesförlossning”

För mig var det pest eller kolera. Jag föreställde mig att jag skulle ha mer ork på andra sidan av ett kejsarsnitt, än efter många timmars hård förlossning (på grund av min sjukdom). Dock kunde jag känna att ett planerat kejsarsnitt inte var rätt för mig. Jag ville ju gärna föda mitt barn själv. Dessutom insåg jag att nästan hela min livmoderhals var utplånad, och att jag därför inte skulle behöva gå igenom de timmar som jag redan hade varit i förlossning en gång till. Därmed var min förlossning potentiellt förkortad, och jag skulle kunna få en epidural nästan direkt när jag fick regelbundna värkar. Nu blev det plötsligt attraktivt för mig att föda vaginalt igen, så vi avbokade det planerade kejsarsnittet.

Lång väntetid, igångsättning…och sedan stannade allt upp

Jag var superstressad inför min förlossning, både mentalt och fysiskt. Sedan vecka 11 hade jag haft bäckenuppluckring, jag hade samlat på mig cirka 20 liter vätska och hade mycket smärta. Dessutom fick jag veta, när jag gick in i vecka 36, att jag kunde föda any day.

Dagarna gick. Ingenting hände. Jag var så pressad att jag från vecka 38+0 fick göra 6 hinnsvepningar och mognadsakupunktur. Han skulle bara ut! När jag var 41+0 kunde jag inte stå ut längre på grund av mina smärtor, och jag blev igångsatt genom att de tog vattnet. Vid denna tidpunkt såg jag fram emot mina värkar, och jag hade en tro på mig själv efter första förlossningsepisoden. Jag skulle klara det.

 LÄS OCKSÅ: ”Igångsättning, ballongkateter och sedan ett kejsarsnitt!”

Jag fick som avtalat en tidig epidural och smärtlindring genom den nål som redan hade satts. Problemet var att epiduralen saktade ner mina värkar, så jag fick nu också värkstimulerande dropp. Dessutom hade jag två blå bälten runt magen eftersom jag hade blivit igångsatt, så jag var väl förpackad och hade mycket lite rörelsefrihet.

Men det var fantastiskt att vara i förlossning, och jag såg fram emot att snart få träffa mitt barn. Jag tyckte dock att det gick långsamt framåt, och efter att ha varit igång i cirka 8 timmar var jag bara 3,5 cm öppen. Vid denna tidpunkt fick jag fruktansvärda smärtor i ryggen eftersom nålen från epiduralen hade tryckt på några nerver, och jag hade därför inga pauser i mina smärtor.

Jag bad därför efter en stund om att få ett kejsarsnitt.

Innan jag kunde få det, skulle barnmorskan kontrollera hur öppen jag var. Jag var helt öppen. Nästan 7 cm hade jag öppnat mig på 2 timmar. ”Yes!”, tänkte jag. ”Jag står ut med smärtan!” Jag ville så gärna föda vaginalt. Jag hittade lyckligtvis ett sätt att arbeta bort smärtan och hade då ”bara” smärtorna från mina värkar. Så gick de nästa 3 timmarna, där inget mer hände. Jag fick ingen krystkänsla, men blev ombedd att krysta på mina värkar, för nu skulle han se till att komma ut.

“FUCK!! Snälla hjälp mig”

Jag pressade och pressade i en och en halv timme – fortfarande utan att känna tryck. Jag var så trött. Jag gjorde bara vad de sa, men jag hade snart inget mer att ge. Sedan kallade barnmorskan på avdelningsbarnmorskan. Jag tänkte att de skulle använda en sugklocka för att hjälpa mig föda honom, för det hade jag valt. Jag hade ju precis kommit överens med dem om att föda vaginalt. Tyvärr meddelade de att jag var tvungen att göra ett kejsarsnitt. Han satt helt enkelt för snett i mitt bäcken. Jag tänkte: “FUCK!! Snälla hjälp mig”. Här gick jag in i en chock (har jag fått veta senare). Det var så överväldigande att min kropp ville fly från situationen, men det kunde jag ju inte på något sätt.

Härifrån minns jag bara min födsel i små glimtar. Jag kommer ihåg alla läkarna på operationssalen, att jag inte kunde säga mitt eget namn, att jag inte hörde hur lång han var eller vad han vägde, att jag skakade för mycket för att kunna hålla min bebis när han hade kommit ut, att jag blev berövad möjligheten att få honom till mig. Att jag blev berövad att ha fött mitt barn.

Allt var tufft dagarna efter

Dagarna efter förlossningen var verkligen prövande. Jag hade nästan genomgått en fullständig förlossning, fått kejsarsnitt och förlorat mycket blod, så jag var sängbunden fram till den tredje dagen. Därför kunde jag inte klä på eller byta min son, något som kändes oerhört svårt för mig.

Redan innan vi lämnade sjukhuset började jag tänka på barn nummer två för att få ännu en chans att föda. Jag trodde att jag var förberedd på allt inför förlossningen, men inte på det ofrivilliga kejsarsnittet. Jag var inte beredd på hur många läkare som skulle vara närvarande eller hur snabbt allt gick. Att ta bilder var aldrig en prioritet, så jag har knappt några foton från själva förlossningen.

Efter mitt kejsarsnitt lyssnade jag på många poddar om traumatiska förlossningar, gick med i olika gemenskaper på Instagram och Facebook, deltog i efter förlossning-samtal och pratade med väninnor som också fött med kejsarsnitt. Jag gick dessutom i chock-/traumaterapi för att hantera de psykiska efterverkningarna av förlossningen. Kanske kunde jag då försonas med min förlossning och slippa känna mig så ensam över att inte ha fått föda vaginalt som jag önskat.

Kejsarsnitt är ju en förlossning, men…

Jag kände mig väldigt utanför, eftersom det ‘rätta’ sättet att föda ju anses vara vaginalt, eller hur? Jag känner fortfarande inte att jag har fött ‘på riktigt’, eller åtminstone upplever jag det inte så. Jag tycker ändå att alla förlossningar är värdefulla, oavsett hur barnet kommer ut. Kejsarsnitt är ju också en förlossning, men innerst inne känner jag inte att jag faktiskt har fött. Och det trots att mitt barn var så nära att födas vaginalt som möjligt.

Jag hade det väldigt svårt efter förlossningen när folk sa normal förlossning om en vaginal födsel. För det normala är ju det rätta, eller hur? Därför kändes det som att kejsarsnitt vore ett felaktigt sätt att föda. Jag kände mig utanför, för jag var ju inte en av dem som hade fött på riktigt.

Nu har det gått 6 månader, och jag blir fortfarande ledsen varje gång jag tänker på min förlossning. Men jag kan även intala mig själv att jag faktiskt har varit riktigt modig.