“Det bästa i världen är att vara gravid!”

Hur många gånger har jag inte hört sådana fraser, och varje gång kände jag mig lurad, fel och olycklig.

Min första graviditet var komplicerad. Jag förlorade min far mycket oväntat i början av graviditeten, och jag blev själv akut opererad i vecka 12 på grund av en stor ovariecysta, där jag var nära att förlora det ena äggstocken. När jag äntligen kunde resa mig från sängen igen, var det med stor möda på grund av bäckenuppluckring och starka smärtor från graviditetsbetingad hydronefros på båda njurarna, vilket jag flera gånger blev inlagd med.

Jag kände mig invalid, smärtorna var överväldigande, och jag hatade därför att vara gravid, även om vår dotter var – och är – ett önskebarn. Jag skämdes, då jag som förstföderska fruktade att mina känslor betydde att jag skulle bli en dålig mamma. Vilken kvinna och blivande mamma hatar att vara gravid? En sådan kvinna hade jag i alla fall aldrig mött eller hört talas om!

LÄS OCKSÅ: “Jag låg på badrumsgolvet och försökte sova mellan kräkningarna“

Jag höll mina känslor för mig själv och nickade igenkännande, medan tårarna trängde sig på, varje gång någon kastade fraser som “Det bästa i världen är att vara gravid!” i ansiktet på mig. För det är tabu att prata om hur svårt det är för vissa att vara gravid. Öppnar man upp för ämnet, får man ofta höra att graviditet inte är en sjukdom. Så där stod jag och kände mig fel och oduglig, medan ensamheten omslöt mig.

Lurad, fel och ensam

Det blev inte bättre när två kollegor var gravida samtidigt som jag, och jag var den enda som behövde sjukskrivas. Det kändes verkligen som ett nederlag, och det var särskilt jobbigt när folk började ifrågasätta mina graviditetskomplikationer. Då kände jag mig anklagad och tvungen att försvara mig själv, istället för att möta den förståelse och erkännande jag verkligen behövde.

Före min graviditet var jag den väninnan, hustrun, grannen, kollegan som alltid var mycket aktiv både fysiskt och socialt. Nu kunde jag ingenting. Smärtor och negativa känslor kopplade till graviditeten tillsammans med orealistiska förväntningar och bristande förståelse från omvärlden ledde till skam och osäkerhet istället för ren graviditetslycka. Jag kände mig lurad, fel och ensam, och jag klandrade min kropp för att vara så svag!

Varför kunde jag inte leva upp till graviditetsidealen och bland annat gå långa promenader med händerna runt magen och le lyckligt mot alla förbipasserande? Mina smärtor gjorde det svårt att förbereda barnrummet och omöjligt att gå promenader, även om gravida ju ska motionera...och de ska också förbereda en massa mat till frysen, medan de fortfarande sköter sitt arbete, håller hemmet rent och trädgården fri från ogräs, går på gravidyoga och simning, umgås med väninnorna över koffeinfritt kaffe på kaféet och shoppar små söta babyskor och ekologiska babykläder.

Jag kunde bara ligga i sängen eller sitta på soffan med mina smärtor och knipövningar, medan jag läste böcker om förlossningsförberedelse och köpte babyprylar online. Jag såg med längtan fram emot förlossningen. Som förstföderska hade jag verkligen behövt höra att graviditet inte nödvändigtvis är en svävande tur på ett rosa (eller blått) moln, och att det verkligen inte är alla som kan krypa runt och plocka ogräs på beräknat förlossningsdatum.

LÄS OCKSÅ: “Jag hade aldrig trott att min värld skulle krackelera på grund av graviditet”

Jag hade så höga förväntningar på hur underbart det skulle vara att ha den stora magen, känna barnets rörelser, bygga bo och göra allt det som förväntas av gravida, medan alla log erkännande och gratulerade mig. Jag hade inte ägnat eventuella graviditetskomplikationer en tanke, för ingen pratar om dem. Hur skulle jag veta att jag inte var den enda som hatade att vara gravid?

Jag kände att jag svek vår baby när jag upplevde sorg och ilska eller var ledsen över kombinationen av graviditetskomplikationer och förlusten av min far. Det står ju i alla böcker att barnet i magen kan känna av moderns sinnestillstånd. Så jag tänkte att jag misslyckades som mamma genom att påverka barnets start i livet negativt, eftersom jag inte var lycklig under hela graviditeten. Och jag klandrade mig själv för det.

En kväll kramade min man mig och sa att det är helt okej att vara ledsen och glad samtidigt, för ibland är livet bara mycket ambivalent. Vad jag inte förstod då var att han hade rätt i ett mycket större perspektiv än jag vid den tidpunkten kunde se med mina idealistiska skygglappar på. Det var faktiskt okej att jag hatade min graviditet på grund av komplikationerna, och att jag saknade och sörjde min far, medan jag såg fram emot att träffa vår dotter och redan älskade henne villkorslöst. Jag vet bättre idag, för jag har gjort mina egna erfarenheter.

Jag kände mig som en total power mom, när jag utan komplikationer och med bara lite lustgas födde vår dotter med enormt stöd från min man, som inte lämnade min sida under hela förlossningen. Jag är dålig på att vara gravid, och ja, amningen misslyckades trots stora ansträngningar, men jag är en fantastisk mamma till en underbar dotter som snart är 3 år. Hon trivs och är söt, lättsam, leende och omtänksam. Nu kan jag se att den mycket obehagliga graviditeten på inget sätt har påverkat mitt sätt att vara mamma på, och att jag aldrig har älskat min dotter mindre på grund av graviditeten – kanske till och med tvärtom.

Idag är jag gravid för andra gången och ser lugnt fram emot att få träffa lillebror. Trots att den här graviditeten är ännu värre och med fler komplikationer än den tidigare, vet jag att mina känslor kring graviditeten inte är fel. Jag är trygg i att de inte kommer att påverka min kärlek till lillebror eller hur jag är som mamma!

För en tid sedan pratade jag med ett par vänner som väntade sitt första barn, och de frågade mig hur jag hade upplevt att vara gravid. För första gången vågade jag vara helt öppen med mina negativa känslor gällande graviditeten. Så medan jag satt med min dotter i knät berättade jag ärligt om min mycket obehagliga och komplicerade graviditet. De såg båda skeptiska ut och frågade inte mer, och efteråt funderade jag på om jag hade gjort rätt. Tiden gick, deras barn föddes, och en dag kom min vän och tackade mig för att jag varit ärlig mot dem angående min egen graviditet. Hennes blev nämligen också komplicerad och delvis en besvikelse, men det hjälpte henne att veta att hon inte var ensam.

Ingen av oss är ensamma, även om det kan kännas så

Till er som väntar ert första barn och känner er nedslagna av en komplicerad graviditet: Ni ska veta att ni inte är ensamma, och att graviditeten inte definierar er som mammor! Kampen kan vara lång och svår och emellanåt kännas helt omöjlig, men den är värd allt. För mig blev den tuffa graviditeten bara en ännu större seger! Det är okej att hata graviditeten och samtidigt älska sin bebis.

När det gäller graviditet borde det inte finnas några ideal, för det finns lika många rätta sätt att vara gravid på som det finns gravida. Det borde inte heller finnas några tabun, för det måste finnas utrymme för alla känslor.