Min graviditet var mycket efterlängtad och så planerad som det nu kan vara när saker och ting sker på naturlig väg... och så var den jobbig. Riktigt gammaldags jobbig. Det ska man helst inte säga om 'den ljuva väntetiden', I know, men det var ändå precis så jag kände. Rumpa och nycklar.

Jag var konstant 'åksjuk' och med kraftigt illamående de första tre månaderna. Illamåendet ersattes av en omgång hardcore ligamentvärk kryddat med julklappen från företaget, så att säga; Covid-19 i graviditetsvecka 16, vars efterdyningar jag fick njuta av under de följande månaderna.

Samtidigt som bäckensmärtor gjorde sin entré tillsammans med ihärdiga förvärkar, var det inte direkt en njutning att behöva sköta mitt arbete – det är verkligen ingen lätt uppgift att vara sjuksköterska i den svenska sjukvården!

När jag blev sjukskriven på heltid i februari, runt vecka 22-23 – på grund av bäckensmärtor och förvärkar – började jag tänka att det faktiskt skulle vara okej för mig om Spiren valde att fira sin födelsedag några veckor före beräknat datum. Beräknat datum, den 28 juni, kändes nämligen väldigt långt borta just då, när jag låg staplad med kuddar och filtar som en strandad säl i soffan.

Jag gjorde vad jag kunde för att inte bli galen (en något svår uppgift) och hade regelbundna träffar med min osteopat, som också gjorde vad hon kunde för att jag skulle kunna behålla någon form av funktionsnivå tills vi nådde 'finalen'.

Kissa på trappan

I takt med graviditetens framsteg blev blåskapaciteten motsvarande mindre. En ganska naturlig och förväntad utveckling. Stor var min förvåning ändå, när jag på en av de vanliga nattliga kissrundorna i vecka 29 inte hann hela vägen ner för trappan innan det kom en skvätt.

Det var förargligt, men okej, tredje trimestern och allt det där – så har jag i alla fall provat det också. Och så hände det inte mycket mer än att jag tog på mig ett trosskydd och inte tänkte mer på det. Alltså tills nattliga kissrundan natten därpå... Jag började tänka 'Super! låt mig få nöjet av en graviditetsrelaterad inkontinens också – det behöver jag verkligen'.

Skvättarna fortsatte under dagen – särskilt vid lägesändringar. Sent på kvällen fick jag en gnagande känsla av att 'något är fel'. Min partner föreslog lite försiktigt och uppgivet att jag skulle ringa någon som visste mer om det än vi. Och efter ett samtal med en vänlig barnmorska väckte jag honom igen så att vi kunde åka till kontroll på Skejby.

LÄS OCKSÅ: Tecken på förlossning: 8 saker som tyder på att du snart ska föda

Min man hade, medan jag gråtande försökte få på mig kläder (tack, hormoner), närvaro nog att tänka att det nog skulle ta ett par timmar därute. Han tömde därför skåpet på snacks och packade i en påse (han skulle bara veta). Jag placerade mig ovanpå en plastpåse och en handduk i bilen – den var ju trots allt fortfarande ganska ny, som jag påpekade för honom.

Det tog inte lång tid för barnmorskan att konstatera att det var fostervatten och inte urin. En inre undersökning visade tydligt att livmoderhalsen också var borta, och innan jag visste ordet av det hade jag fått en spruta i låret med lungmognande medicin till Spiren – 'för säkerhets skull'.

Vi var chockade – det var ju alldeles för tidigt för att det kunde vara den sortens? Och jag hade ju varit hos barnmorskan på tisdagen, där allt – ännu en gång – hade varit helt okej och totalt genomsnittligt?

Planen var nu att jag skulle läggas in för observation, och så kunde förlossningen – eftersom jag ännu inte hade några värkar – förhoppningsvis skjutas upp i ett par veckor. Budskapet var klart: varje extra dag i magen räknas.

Varje timme räknas

Klockan närmade sig 02.30, söndag den 18 april. Vi fick ett rum uppe på förlossningsavdelningen, det enda stället där det fanns en plats. En vänlig barnmorska tittade in till oss med jämna mellanrum och kom efter ett par timmar förbi med höjda ögonbryn och frågade, “Är det värkar du har där?” – en i övrigt utmärkt fråga till en förstföderska.

LÄS OCKSÅ: Så känns värkar – erfarenheter från 30 mammor

Jag förklarade något med att jag hade bäckensmärtor och blev återigen lite nervös. Snabbt konstaterades det, med hjälp av någon smart maskin, värkar, och innan vi visste ordet av det fick jag – förutom antibiotika – nu också värkhämmande medicin. Samtidigt fick jag besked om att jag inte fick röra mig för mycket och faktiskt helst skulle förbli helt stilla.

Timmarna gick, värkarna fortsatte, och det blev skiftbyte. Med skiftbytet kom en ny barnmorska och informerade oss om att vi skulle prata med en barnläkare under förmiddagen. Barnläkaren skulle informera oss om oddsen och utsikterna för vår dotter, i förhållande till hur saker och ting såg ut nu. Jag tittade på min partner, som såg lika oförstående ut som jag, och sa att vi nog borde ringa våra föräldrar och också få någon att passa vår hund.

Barnläkaren kom och sa saker som “Överlevnadsprocenten ligger på omkring 80% vid denna tidpunkt” och “Varje timme hon får i magen nu räknas”. Det blev återigen lite mer skrämmande.

Det startades upp med ännu ett intravenöst preparat, så jag nu också fick något 'hjärnskyddande medicin' till Spiren, och så skulle jag annars bara ligga stilla och inte 'arbeta med mina sammandragningar', som jag ju annars lärde mig på den där riktigt bra privata förlossningsförberedelsen, som vi hade varit på redan i graviditetsvecka 23. Tack och lov för andningsövningarna!

LÄS OCKSÅ: Förlossningsförberedelse: Guide till metoder och populära förlossningsförberedelsekurser

Jag hade en brinnande önskan om att få genomföra en vaginal förlossning. Även om jag började förbereda mig på att det kunde sluta med akut kejsarsnitt. Jag mötte förståelse från personalen, och min barnmorska tog sig tid att svara på alla mina frågor. Jag är kanske yrkesskadad, men jag är typen som uppskattar att känna till plan a, b, c, d, e osv. Vi underströk att kommunikation var vägen framåt för oss, oavsett vad som skulle hända.

Under eftermiddagen, söndag, kom värkarna smällande och min partner tog ledningen när jag grät och kräktes röd saft och galla genom varje värk, och under inga omständigheter hade ork för det här spektaklet längre. Han föreslog att en epidural kanske var en bra idé nu?! Och ja, jag älskar honom lite mer för det. Sagt och gjort. Det kom en anestesi-gudinna, och inom 10 minuter från förfrågan var den lagd. Total game changer!

Jag fick nu ork att inta en halv Twix och en banan och att säga till min barnmorska, Lea, att om hon nu under själva 'finalen' såg att det var någon som var 'extra' och stod utan att göra något, så önskade jag mig bilder av allt. Jag kunde redan känna på mig själv att denna kaotiska twist skulle behöva bearbetas, och att jag förmodligen skulle få några minnesluckor... Visst, jag hade ju inte heller sovit sedan min nattliga kissrunda på lördagen vid halv femtiden.

Mor/barn-avdelning utan barn

Att genomföra en vaginal förlossning är otroligt. I brist på bättre ord, så är det helt enkelt otroligt. Tiden efter visade sig vara ungefär lika otrolig, bara på ett lite annat sätt. Spiren mådde – trots allt – okej i magen, och under värkarna fick jag lov att föda vaginalt. Det är jag mycket tacksam för.

Det slutade med att en mindre armé av folk stod som mottagningskommitté nere i ‘den skarpa änden’. Två barnläkare, en neonatal sjuksköterska, två förlossningsläkare, min barnmorska, en övervakande barnmorska och en undersköterska.

Jag fick lov att få min dotter upp på magen i en bråkdels sekund efter att hon kom ut – något jag innerligt önskade, om det var möjligt – innan hon togs ifrån mig av kunniga professionella händer. Hon skrek ett gällt men fint litet skrik. Jag kände en kort lättnad, för nu var hon verkligen här, och hon hade kraft att skrika! Min lilla krigare.

Jag fick också se henne mycket kort när de körde mottagningskuvösen bredvid förlossningssängen. Och så var hon borta igen – iväg till intensivvården med läkare och sjuksköterskor tillsammans med hennes pappa. Så låg jag där ensam. Visserligen, tillsammans med världens bästa barnmorska, Lea, men jag skulle avsluta projektet ensam – utan min dotter eller hennes pappa. Lea kom upp till huvudänden och var tydligt berörd när hon kramade mig och berättade hur duktig jag hade varit.

Moderkakan föddes och undersköterskan gick och städade upp medan jag fortfarande snyftade en blandning av “hon skrek”, “jag gjorde det” och “tusen tack”. Hon klappade mig vänligt på kinden och sa grattis. Det gick högst 4 minuter innan det första sms:et kom från min partner. Med bilder av Spiren och meddelandet om en längd på 44 cm och en kampvikt på 1675 gram. Hon var tydligen – och lyckligtvis – ganska stor för sin ålder.

Jag fick besked om att jag skulle äta och dricka något medan jag väntade på att bli utskriven från förlossningsrummet. Men när det beställdes en ‘födelsedagsbricka för 1’, var det en käftsmäll som tog bort all lust till något alls. Jag ville inte alls sitta ensam med en sådan bricka. Lea ändrade snabbt beställningen till 2 och sa, “Det ska du inte vara ensam om, jag äter med dig!”, och i samma ögonblick kom min partner in genom dörren.

Efter knappt 4 timmar på förlossningsrummet hade jag klarat mig med en minimal blödning och en hudskrapa på ett lite besvärligt ställe. Så jag fick lov att se henne igen. Mitt barn. Vi blev körda till ‘Nyfödd Intensiv’, där hon låg, och jag fick hålla henne på mitt bröst i 20 minuter. Sedan fick vi besked om att gå, för hon skulle tillbaka i sin kuvös och få ro.

LÄS OCKSÅ: “Många gånger har jag stått framför kuvösen och gråtit i panik över att behöva lyfta mitt eget barn.”

Att behöva lämna mitt lilla, sköra barn stred mot varje fiber i min utmattade, förlossningsklara, sömnberövade, nyblivna, hormonfyllda mammakropp. Det var ändå vad vi var tvungna att göra. Jag snyftade hela vägen ner till ‘mor/barn-avdelningen’, där vi blev inlagda. Utan vårt barn.

Klockan närmade sig 04, den 19 april. Jag hade varit vaken i 48 timmar. Vi blev mottagna av en sjuksköterska på avdelningen, som nu informerade mig om att om jag ville amma, så skulle jag börja med handmjölkning och helst för flera timmar sedan.

Det är en ganska bisarr sak att behöva sätta igång, och i mitt inte så tysta sinne undrade jag vad i hela världen hon hade tänkt sig skulle komma ut av det där. Men kvinnokroppen är en otrolig och anpassningsbar skapelse. 1 ml råmjölk, noggrant samlad i en liten spruta, var vad som kom ut av den omgången. Det skickades snabbt med rörposten upp till min Spire, så hon kunde få det i sin sond.

Och så var det lugnt…förutom ljudet av de gråtande bebisarna, som påminde oss om var vår bebis var.

Känslomässig berg- och dalbana

Vi hade kommit överens om att återvända till 'Nyfödd intensiv' senare samma dag kl.10. Det är svårt att beskriva den känsla som drabbade oss när vi kom upp och såg henne igen. Det var så surrealistiskt att vi var där, att hon var där. Vårt lilla pyre, kopplad till slangar och maskiner. På en och samma gång en stor glädje över att ha henne hos oss och en sorg över detsamma – över allt det som hon och vi nu skulle gå igenom.

Min partner och jag frågade den första sjuksköterskan vi såg om vi inte kunde få henne över till oss igen. Vi stod ju bara där bredvid kuvösen och visste inte ens om vi fick röra vid vår dotter.

Det var en lite märklig stämning i rummet, och inom kort kom en läkare och sa att vi var tvungna att gå igen med en gång. Vår dotter fick inte tillräckligt med syre just nu, så det var nödvändigt att ge henne medicin direkt ner i lungorna. Det kunde se våldsamt ut, förklarade han, och de skulle ge henne något smärtstillande. Och så skulle de ringa oss när vi fick komma tillbaka igen. Dessutom kunde det också vara så att de behövde lägga henne i respirator. Det visste de inte riktigt ännu. Vi var chockade.

Jag började skaka och gråta igen. Min partner blev tyst. Och så var vi tvungna att lämna henne där, ensam, med en massa främmande människor – igen. Det gick ett par timmar innan vi kunde komma tillbaka till avdelningen igen. Några riktigt långa timmar. Hon undvek respiratorn och reagerade lyckligtvis positivt på medicinen – så där! Så var det i alla fall en seger.

LÄS OCKSÅ: ”Det var inget fel. Rita ville bara ut i världen, och det tyckte hon bara kunde gå för långsamt.”

Min partner betraktade henne tyst och sa, “Jag tror du har rätt i att hon heter Ellie. Hon ser ut som en Ellie”. Det var viktigt för oss att personalen visste vad de skulle kalla henne. För som min partner sa, “man kan inte ligga här utan att ha ett namn, för tänk om något skulle hända. Man kan inte inte ha ett namn.”

Jag hade börjat kalla magen Ellie 1,5 månad tidigare. Det var vid en tidpunkt då min partner fortfarande försökte vänja sig vid att säga “hon” istället för “den”. Vi berättade det för sjuksköterskorna, som genast gjorde en namnskylt till kuvösen och en till dörren in till rummet. Därefter blev vi konsekvent kallade och tilltalade som ‘Ellies mamma och pappa’.

De följande veckorna smälte samman som en känslomässig berg- och dalbana. Vi insisterade på att vara med så mycket som möjligt och helst ta hand om så mycket som möjligt själva för att kunna ge henne någon form av närhet och stabilitet mitt i det kaos vi befann oss i. Men det var svårt.

Som om det inte var nog att bara i grunden bli någons föräldrar, så var vi också tvungna att hantera maskiner, c-pap (en maskin som tillför extra syre och hjälper till att hålla de små lungorna utspända), kuvösvärme och mycket annat i samma stil. Det var först på tredje dagen, när jag gråtande frågade en sjuksköterska om min dotter hade något hår, som vi kunde få se henne utan mössa och den stora c-pap-slangen som täckte det mesta av hennes ansikte.

Det var otroligt svårt att stå vid sidan och se att det inte var vi som föräldrar som var de viktigaste personerna i hennes liv – det var inte uteslutande vi i alla fall. Vi insåg snabbt att där vi kunde vara oumbärliga var vid ‘hud-mot-hud’-stunderna. Själva förflyttningen från kuvös till bröst krävde så mycket energi av henne att vi behövde sitta stilla med henne på bröstet i minst 3-4 timmar åt gången, så hon fick tid att vila innan förflyttningen tillbaka till kuvösen.

På grund av hennes behov av lugn kombinerat med en mycket stor känslighet fick vi inte smeka henne under de första många veckorna. När vi inte hade henne uppe kunde vi istället sitta bredvid kuvösen med en ‘tung’ hand ovanpå hennes lilla kropp. På så sätt kunde hon fortfarande känna att vi var där.

Amningsambitioner

Jag hade en brinnande önskan att amma, och det blev på något sätt ännu viktigare för mig när omständigheterna var som de var. Nästan som en besatthet. Det var nämligen en mamma-uppgift som inga yrkespersoner kunde ta över. Jag behövde därför pumpa ut mjölk 8 gånger om dygnet (var tredje timme – även på natten) med vad som bäst kan liknas vid en industrimaskin. Jag menar det; den kom på ett stativ med hjul och kunde tömma hela mjölkbaren på 15 minuter.

Ellie fick kompletterande donatormjölk i sin sond tills min mjölk rann till helt, och jag från dag 4 själv producerade tillräckligt för att täcka hennes behov. Det var stort.

LÄS OCKSÅ: De 5 vanligaste orsakerna till att amningen går fel: amningserfarenheter från nya mödrar

Det blev så att min partner och jag turades om att ‘ha vakten’, så att en av oss var hos henne under alla dagtimmar. Varje kväll vid 23-tiden kunde vi ge henne dagens sista sondmat, försiktigt kyssa henne godnatt och sjunga ‘solen är så röd mor’, innan vi var tvungna att lämna henne igen. Varje kväll grät jag i flera timmar över det.

På dag 6 blev Ellies rumskamrat flyttad, och vi hade nu rummet för oss själva. Dagens sjuksköterska såg min brinnande önskan att få sova tillsammans med min dotter, och hon lyckades på något sätt skaffa en vårdsäng till mig, som kunde pressas in och stå bredvid kuvösen.

Det är möjligt att hon hade tänkt att det bara skulle vara för en natt, men jag hade under inga omständigheter tänkt ge upp min plats bredvid Ellie utan kamp. Och så blev det möjligt att vi turades om att vara hos henne nästan alla dygnets timmar.

Det var hårt och ensamt, eftersom vi turades om att vara i rummet, så den andra kunde sova/äta/pumpa ut eller bara komma ut. Vi såg nästan bara varandra i dörren för en överlämning och en kyss.

Sätt på din egen syrgasmask först

Så gick det hela tiden – fram och tillbaka – med de små och stora segrarna. Och med motgångar när det gick åt andra hållet. Infektioner, blodprover, behandling, ljusterapi, skanningar och undersökningar. Ett steg framåt, två tillbaka, en omväg, hoppa över staketet och sedan framåt igen.

Utdrag ur dagbok: 7/5-21

“Dagens vikt: 1884 gram (+93 gram på 3 dagar!)

…

Vi fick svar på Ellies ultraljudsskanning (av hjärnan) för 4 timmar sedan… Hon har tydligen haft 2 små hjärnblödningar sedan den första skanningen för en och en halv vecka sedan. Läkaren sa att de inte hade varit i några av de ‘kritiska områdena’ – var det nu är..? De kan inte riktigt säga vad det betyder utöver det, men läkarna är inte så oroliga över det, eftersom det är ‘mycket typiskt för prematura barn att få den typen av blödningar.’

Allvarligt. Jag tycker det börjar bli svårt att stå ut med mer efterhand… Just nu är jag en blandning av arg, ledsen, avundsjuk på dem som går tiden ut och föder friska, fullgångna barn och rädd för vad det betyder för henne och för oss. Och så är jag ensam.”

Efter den skanningen i vecka 2 var jag helt utmattad och tömd. All egenvård var åsidosatt, och mitt fokus var enbart att vara där för Ellie och vara hos henne hela tiden. Jag lämnade bara avdelningen för att äta, när jag lite ‘bestämt’ blev påmind om det av vänliga sjuksköterskor och min partner.

Förutom mat och dryck glömde jag att duscha, och jag blev direkt förbluffad när jag kom ut från sjukhuset en dag – eftersom min partner fysiskt tog mig i handen och sa ‘nu går vi en promenad’ – och kunde konstatera att allt hade blivit ljusgrönt? När jag kom in var det mörkt och med nattfrost. Ursäkta, men var det bara min värld som hade stannat och var mitt i ett kaotiskt stillastående undantagstillstånd?

Min partner började arbeta igen efter de första två veckorna, men hade fortfarande bas tillsammans med oss på sjukhuset, så han åkte iväg varje morgon och kom tillbaka till oss igen varje eftermiddag/kväll.

Vi blev prioriterade till ett av avdelningens familjerum, eftersom vi ändå var där hela tiden. Rummet kunde bäst jämföras med ett studentrum – både i storlek och utseende. Det fanns en bäddsoffa för oss, en kuvös för Ellie, en liten TV, ett skötbord, ett soffbord, en fåtölj, en byrå, ett skåp och på 3 meter av väggen hängde diverse maskiner och övervakning.

Att bo på så lite utrymme tre personer, med sjuksköterskor och läkare som springer in och ut, maskiner som piper, ångest och oro – det kan nog bäst beskrivas som ett riktigt dåligt avsnitt av Robinson, där det inte finns möjlighet att bli utröstad. Men åtminstone gav det oss möjlighet att – för första gången – vara tillsammans som en familj, alla tre, och det var det viktigaste.

Jag skämdes över att behöva påminnas om att äta och dricka och att komma bort från rummet. Jag var ju för sjutton själv sjuksköterska. Jag var van vid att det var jag som hade överblick och kontroll över saker och ting. Det var jag, som brukade ge omsorg till anhöriga och påminna dem om att ta hand om sig själva mitt i krisen. Och nu stod jag här och kunde inte ens följa det själv. Bra jobbat, Stine.

Jag hade ett par samtal med psykologen som var knuten till barnavdelningarna. Hon var mycket kompetent och behaglig och sa så fint “Det låter som om du egentligen fortfarande är rädd för att din dotter ska dö ifrån dig.” Det var nog mitt i prick.

Ellie hade flera gånger glömt att andas – med fall i både puls och syremättnad – och hade blivit blåaktig i mina armar. Det är något de flesta prematura barn gör, och av samma anledning får de flesta också medicin som ska hjälpa dem att komma ihåg att andas. Men det var lika hemskt varje gång det hände.

Utdrag ur dagbok: 17/5-21

“Varje dag viskar jag till Ellie att allt kommer att bli bra – och de flesta dagar tror jag också på det. De andra dagarna gråter jag tyst och lovar henne att jag tar hand om henne och gör det så bra jag kan.”

Vi tränade fortfarande amning, men eftersom Ellies mun var mycket liten i förhållande till bröstet krävde det fortfarande mer kraft av henne än hon kunde uppbåda. Varje session var en känslomässig örfil. Flera amningsrådgivare var inblandade, liksom sjuksköterskorna som också var mycket hjälpsamma. Lyckligtvis var de alla mycket mer hoppfulla än jag.

Tidigt hemvistelse

Efter 6 veckors inläggning på avdelningen fick vi – efter att ha klarat ‘Livräddande första hjälpen för spädbarn’ och lärt oss att sätta sond på Ellie – tillåtelse att åka hem på så kallad THO (tidigt hemvistelse). Det innebar att vi fick åka hem och ha en öppen inläggning kombinerat med besök av en neonatalsjuksköterska från avdelningen två gånger i veckan.

Sjuksköterskan skulle kontrollera att Ellie fortsatte att utvecklas och gå upp i vikt som hon skulle. Amningen var i fokus, så vi kunde börja trappa ner på kompletteringen med mjölk i sonden. Jag fortsatte att pumpa ut mjölk cirka 3-5 gånger om dagen för att hålla mjölkproduktionen uppe, och för att vi skulle ha något att ge i sonden. Allt var schemalagt – amningar och antal minuter, komplettering och pumpning i ml osv. Så gick ytterligare 5 veckor.

När vi i början av juli – 1 vecka efter min beräknade förlossning – blev avslutade från förloppet, var det lika delar fantastiskt och skrämmande. Nu var det plötsligt bara vi själva som var de vuxna. Jätteläskigt! Jag föreställer mig att det är en känsla de flesta nyblivna förstagångsföräldrar drabbas av.

Vad händer nu?

Vi har från början haft utmaningar på grund av Ellies omogna mag-tarmsystem, som har gett ett kolikliknande tillstånd med tillhörande gråt och minimal mängd sömn för både henne och mig. Vi har i skrivande stund två tider på barnavdelningen under nästa månad; fokus på magen och en skanning av hennes hjärta. I december ska vi till den första kontrollen på mottagningen som är knuten till ‘Nyfödd Intensiv’ avdelningen, och det är en kontroll vi är lite spända på.

I vardagen försöker vi lägga undan alla ‘prematur-vad-har-det-för-betydelse/utmaningar-nu-och-framöver’-bekymmer och istället titta på Ellie, och hur hon mår. I förhållande till storlek och utveckling räknar man utifrån hennes korrigerade ålder, alltså från beräknat förlossningsdatum.

Hennes skrattgropar och kluckande får mig att – för ett ögonblick – glömma allt det svåra.

Vi har kommit med i en mammagrupp där alla har haft beräknad förlossning ungefär samtidigt som vi. Det är härligt att vara tillsammans med någon som är på ungefär samma plats i sin utveckling.

Ellie är nu 7 månader (4,5 månader korrigerad), väger lite över 5 kg fördelat på 59 härliga cm. Hon använder storlek 56 i kläder – eller 62 med en del uppvik på ärmarna. Hon jollrar oavbrutet, griper sitt leksak med båda händerna och stoppar allt i munnen. Hon rullar från mage till rygg, medan jag sitter som en annan firad cheerleader vid sidlinjen. Vi helammar fortfarande.

Hennes skrattgropar och kluckande får mig att – för ett ögonblick – glömma allt det svåra. Ellie är den tuffaste och starkaste lilla människan som inte låter sig stoppas av något alls. Jag försöker varje dag göra vad jag kan för att vara lika stark som hon.

Vissa dagar är det lättare än andra.