Min dotter föddes i vecka 34+6, och ingen hade förutsett att hon skulle komma då.

Jag hade haft en härlig graviditet. Inga besvär. Jag tränade under hela graviditeten, kände mig stark och var redo för att föda. De sista månaderna hade jag haft förvärkar, och jag höll noga koll på dem utan att egentligen säga något till någon. Det borde jag kanske ha gjort, men det är lätt att säga till sig själv nu. Jag nämnde aldrig förvärkarna för någon, för de gjorde inte ont och var inte regelbundna. Därför hade jag inte uppfattningen att det var något att hålla koll på.

Min dotter föddes en måndag, och helgen innan kände jag mig ledsen och trött och märkte lite mindre rörelse. Men jag tog det lugnt och använde tiden till att vila. Jag tror att den enda anledningen till att jag kunde hålla mig lugn var att jag gick in i mig själv och verkligen kände efter hennes sparkar och rörelser.

Idag klandrar jag mig själv lite för att jag inte kollade upp det, men jag försöker säga till mig själv att det inte nödvändigtvis hade ändrat något.

47 cm och 2450 g

Måndag morgon kl. 7 vaknar jag av att en del av vattnet går. Jag tog det återigen lugnt, och vi kontaktade sjukhuset, som skickade oss vidare till en avdelning för för tidigt födda barn.

Själva resan dit, timmarna innan hon kom och själva förlossningen gick som de skulle – självklart med CTG-registrering under tiden för att hålla koll på min dotters hjärtljud.

LÄS OCKSÅ: ”Det var inget fel. Rita ville bara ut i världen, och hon tyckte det gick för långsamt.”

Efter att en del av vattnet hade gått hemma, kom värkarna ganska snabbt därefter. De var regelbundna, och jag hade krystkänsla redan i bilen! Det var en ganska lång resa från Holstebro till Viborg. Men jag klarade det tack vare de andningstekniker jag hade lärt mig och övat med barnmorskan jag tränade med under hela graviditeten. Samtidigt tror jag inte att jag hann oroa mig, och egentligen var jag inte medveten om vad som kunde vänta oss med ett för tidigt fött barn.

7 timmar efter att vattnet gick hemma, hade jag fött henne. 47 cm och 2450 g. Hon var liten och smal, men det vackraste jag någonsin sett. Hon landar på mitt bröst och efter en stund tas hon ifrån mig, läggs i kuvös och får CPAP, optiflow (syrgasbehandling), sond mm. för att hjälpa henne. Hon hade blivit blå.

Här låg jag helt ovetande om vad som skulle hända, även om de var snälla och lugnade oss och sa att vi inte skulle vara oroliga. Men är man inte det, när man just har fött sitt barn och hon nu ligger borta från sin mamma med slangar överallt?!

Min partner och jag kom till neonatalavdelningen, där vår underbara dotter hade körts upp. Här möttes vi av den mest fantastiska sjuksköterskan. Nu skulle vi landa i allt. Jag minns tydligt att min partner och jag pratade om att kanske skulle vi komma hem om några dagar. Innerst inne visste vi nog att det inte skulle bli så, men vi behövde ha ett litet hopp att sikta mot.

Varje dag går nu med timmar av hud mot hud. Vi låg turvis med henne i 1,5-2 timmar åt gången under de 16 dagar vi var inlagda. Hon fick fortfarande hjälp med att andas och få mat, och dessutom skulle hon behandlas för gulsot.

Tänk att man skulle sitta och heja på sin egen dotters andning på det sättet.

Varje dag gick åt att hålla koll på hur hon andades. Vi var i konstant beredskap, och det kan jag fortfarande vara idag. Vi satt och följde med på en skärm där vi kunde se hennes puls och hur hon andades. Vi satt och hejade. ”Kom igen lilla älskling, du klarar det”. Tänk att man skulle sitta och heja på sin egen dotters andning på det sättet. Det önskar jag ingen att behöva uppleva.

Det var en mängd undersökningar varje dag. Timmar av ovisshet. Och allt detta mitt i Corona-pandemin. Vi fick inte ta emot några besök, och jag tror egentligen att vi båda behövde en kram och att få visa upp vår älskade dotter. Istället kunde jag träffa min mamma i entrén. Jag har aldrig känt mig så tom som när jag lämnade mitt barn för att få en kram av min egen mamma. Men det var nödvändigt för mig. Vi satt och pratade i en timme, och jag minns att jag hade svårt att hålla ögonkontakt, för jag ville inte att hon skulle se hur förstörd jag var.

Redan här hade jag nog någonstans på känn att det här skulle ta tid att komma igenom. Men det fick jag vänta med att ta itu med, för nu gällde det att vara stark för vår dotter. Det fanns dagar då varken min partner eller jag själv kunde känna igen mig. Jag var så frånvarande, men vi sa inget till någon. Under tiden står det stilla med vår dotters framsteg, och andra dagar tar hon några fina steg framåt.

Två steg framåt och ett tillbaka

Den absolut värsta dagen var när vår dotter hade varit fri från CPAP i nästan 3 dygn. Om hon klarade de 3 dygnen, skulle vi få ha henne på vårt eget rum, och det var en enorm milstolpe. Allt såg lovande ut, och jag trodde verkligen på det. Jag hade gått till vårt eget rum för att ta en dusch och få ny energi.

När jag senare kommer tillbaka och öppnar dörren till rummet där min partner och dotter ligger, blir allt svart. Jag ser två sjuksköterskor vara i full gång med att sätta fast slangar på min dotter igen. Börja om från början. Jag tror egentligen att det var här jag för första gången verkligen var på väg att tappa modet. Det var så överväldigande att se en väg ut, och samtidigt blev jag drabbad av en enorm rädsla för att förlora henne.

Vi hade alltid trott att vi skulle åka hem 4 timmar efter att hon föddes. Hem för att visa upp henne, njuta av vår föräldraledighet tillsammans. Istället var vi instängda. Vi kunde inte visa upp henne, vi kunde inte njuta av vår föräldraledighet eller vår dotter.

Varje gång vi skulle lyfta henne behövde vi hjälp. För det fanns sladdar överallt, och hon var så liten. Det var så frustrerande att man inte ens kunde lyfta sitt eget barn utan att vara rädd för att hon skulle "gå sönder" eller att man skulle dra av sladdarna.

LÄS OCKSÅ: “Många gånger har jag stått framför kuvösen och gråtit i panik över att behöva lyfta mitt eget barn.”

Under sjukhusvistelsen hade vi samtal med sjuksköterskorna och en barnmorska från förlossningen, och vi blev tillfrågade hur vi mådde. En gång nämnde en sjuksköterska att man i vissa fall kan behöva psykologhjälp. Vi tackade nej direkt. Varför skulle vi behöva det? Det hade inte riktigt gått upp för mig vad vi egentligen befann oss mitt i. Vi ville bara hem och få börja det familjeäventyr vi hade drömt om…

16 dagar senare

Vår dotter kunde äntligen andas själv och hade blivit stabil, vi fick amningen att fungera eftersom vi kämpade så mycket vi kunde både natt och dag, och efter 16 dagar fick vi äntligen komma hem. Åh, vad vi såg fram emot det. Vi kände oss helt redo att åka hem. Under dessa 16 dagar hade vi lärt känna vår dotters signaler så väl att vi kände oss helt trygga med att åka hem.

Vår hälsovårdare kom på besök en gång i veckan de första veckorna, och det gav en härlig trygghet att vi var säkra på att hon växte som hon skulle. Vi mådde bra efter att vi kom hem. Vi fick lugn och ro, besök av familj och vänner, och nu kunde vi njuta av vår lilla familj i vårt eget hem.

Samtidigt blev jag överväldigad av en mängd känslor, som jag mest av allt kunde känna fysiskt. Jag får hjärtklappning, oro i kroppen, andnöd. Jag försöker hantera det själv, men min partner är egentligen lite orolig för mig, så jag slutar med att gå till läkaren. Här berättar jag bara en bråkdel av hur jag mår, samtidigt som jag undertrycker det. Jag tror jag var rädd för att inte bli tagen på allvar.

Varför skulle någon tro på att jag mådde dåligt när jag “bara” hade fött 5 veckor för tidigt? För det var så jag kände. Jag har hela tiden känt att 5 veckor inte räknades som för tidig födsel. Några föder ju ännu tidigare, så hur mår inte de? Jag kände någonstans en form av dåligt samvete över att må dåligt, eftersom andra objektivt sett borde må sämre.

LÄS OCKSÅ: “Beskeden var klar: Hver ekstra dag i maven tæller.”

Lyckligtvis har jag lärt mig att vi alla är olika, och vi reagerar alla olika på det som livet utsätter oss för. Idag är min dotter snart 9 månader och klarar sig helt fantastiskt. Man vet inte varför hon kom för tidigt. Det svaret skulle jag egentligen önska att jag hade – kanske i hopp om att det kunde ge lite ro. Det är svårt att inte ge mig själv skulden för att hon kom för tidigt.

Jag har bra perioder, och jag har dåliga perioder, där oron och ångesten tar plats. Lyckligtvis flest av de bra.

Allt sitter fortfarande i mig, och det är helt okej, för det är en del av vår historia nu. Lyckligtvis har min partner och jag haft ett enormt stöd i varandra hela vägen igenom.

Vår dotter är stark för oss nu, som vi var det för henne, och jag är så oerhört stolt över oss alla tre!