Vi hade gått och lagt oss alldeles för sent den kvällen, skulle det visa sig. Jag vaknade efter en timme runt kl. 1 av ett stilla muller i mitt underliv. Jag visste nog att det var dags, men jag valde att somna om efter att ha väckt Michael och gjort honom medveten om det.

Kl. 2 var det ingen tvekan. Det var värkar, och de kom med några minuters mellanrum. Vi ringde genast till förlossningskliniken och vår doula. Beskedet var att ta det lugnt. Eftersom det var första gången skulle vi förbereda oss på att det sannolikt skulle bli en lång process. Lurade igen! Värkarna kom dundrande och hade definitivt inte tänkt ge mig någon paus. Medan Michael fyllde karet i vardagsrummet, bestämde min kropp att den absolut skulle tömma mig på allt – mitt under värkstormen. Det var en vild upplevelse!

Kontroll och överskott

När jag kom ner i karet kunde jag slappna av lite igen. Jag fick en liten paus, men den varade inte länge, för värkarna kom rusande med hög fart. Otroligt nog tyckte jag inte att det gjorde ont. Jag kände mig i kontroll, hade koll på mina tekniker, och jag hade till och med överskott att dansa en liten dans till min favoritsång när det var några sekunder mellan två värkar.

LÄS OCKSÅ: “Jag hade en idé om att min starka kvinnokropp var byggd för att föda”

Min doula och jag hade en helt fantastisk kontakt. Michael och barnmorskan var faktiskt helt överflödiga i vår lilla bubbla, och jag kände mig tryggare med henne vid min sida. Natten förflöt lugnt utan större händelser, förutom när Michael valde att byta musik och jag vrålade “INTE! DET!!” och fick honom att snabbt sätta på något annat. Han skrattade åt mig, och jag lyckades själv klämma fram ett litet skratt.

Under hela förloppet hade Sara, 9 år och min partners dotter, sovit lugnt. Först när vi insåg att det var dags att väcka henne för skolan insåg hon att hennes lillebror faktiskt höll på att födas. Michael ringde farmor, som skulle följa henne till skolan.

Vi trodde att det skulle ta 24 timmar, för det hade vi läst var genomsnittstiden för en förstföderska! Sara slog sig ner i sovrummet med frukost och julkalender och väntade tålmodigt på farmor. Under tiden fortsatte allt lugnt och stilla i vardagsrummet.

Vid sju på morgonen var det dags för byte av barnmorska, samtidigt som fotografen från Politiken dök upp för att dokumentera vår hemförlossning. Han hade missat alla samtal och hann bara precis vara med under slutet, för plötsligt behövde jag krysta. Jag kunde inte hejda det som skedde och jag var dessutom kissnödig. Jag hann bara säga: ”Förlåt, jag har kissat i vattnet!” till barnmorskan innan nästa krystvärk kom. ”Och jag tror att jag måste krysta!” Jag hade öppnat mig de berömda 10 centimetrarna och var redo att föda fram mitt barn. Men hallå, det hade bara gått fem timmar – skulle det inte ta hela dagen?!

Som en torped

Efter en halv timme av krystvärkar och primalskrik som jag aldrig trodde skulle komma ur min mun, kom han – Ebbe. Till tonerna av Bill Withers och i skenet av endast ett enda kalenderljus, medan solen gick upp bakom oss och skapade en himmel som var klarblå och röd en vacker decembermorgon. Som en torped sköt han sig ut ur mig. Så minns jag det i alla fall.

Jag tog emot honom själv och lät honom långsamt komma upp på mitt bröst. Samtidigt kom farmor förstås in genom dörren, och plötsligt var jag omgiven av både Michael, vår doula, vår fotograf, två barnmorskor, en student, farmor och Sara i vårt lilla vardagsrum mitt på Vesterbro. Och det var verkligen så mysigt.

Och varför älskade jag honom inte precis som jag hade fått höra att jag skulle göra, just den sekunden han kom ut? Jag var så besviken. Var det den kärleken som alla talade om? Den var då inget speciellt. Jag hade blivit lurad…

Tyvärr hade Ebbes navelsträng brustit, och han var lite kall. Så vi behövde åka till Hvidovre Sjukhus direkt. Två ambulanser anlände; en för Ebbe och pappa och en för mig. Moderkakan hade fastnat, och jag hade helt gett upp. Jag var helt utmattad och kunde verkligen inte krysta mer!

Avfärd till Hvidovre Sjukhus

Jag hamnade i en ambulans med en oerfaren barnmorskestudent som bara talade engelska. Men mitt i all min kaos kände jag att jag måste ta hänsyn till den stackars studenten, så jag låg och svor på engelska för att hon skulle förstå att jag mådde pyton. Det hade hon nog förstått ändå. Efter några minuter med sirener och blåljus anlände vi till Hvidovre.

LÄS OCKSÅ: ”Det tog mig många år att bli redo för att få ännu ett barn”

På sjukhuset blev Ebbe uppvärmd och fick sedan sondmatning tillsammans med Michael på förlossningsavdelningen, medan jag kämpade med den där förbaskade moderkakan nere på akutmottagningen. Den satt fast i över en timme, tills min doula uppmanade mig att samla den sista energin och trycka ut den, annars hade jag behövt opereras. Äntligen kom den ut, den där envisa saken. Jag fick tre stygn invändigt, och därefter fick jag äntligen komma upp till Michael och Ebbe.

Michael hade i all hast packat min väska hemma, för självklart hade vi glömt det innan förlossningen. Han hade lagt ner ett par glittriga harembyxor och en tajt, blå ylletröja ... jag såg hopplös ut. Men det spelade mig ingen roll. Jag var utmattad, förvirrad och lycklig på samma gång. Och alldeles fånigt stolt över mig själv, eftersom jag hade fått min drömförlossning.

Och jag hade själv tagit emot honom! Jag höll mig till och med lugn under en konstant värkstorm i nästan fem timmar. Jisses, vad jag kände mig tuff! Jag har alltid sett fram emot att föda, och det var ännu mer fantastiskt än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det absolut bästa jag varit med om. Och det gjorde mig ingenting att vi behövde åka till Hvidovre, det förminskade inte min förlossning överhuvudtaget.

Dagen efter kom den. Den där känslan. Helt plötsligt satt jag och bölade floder av tårar över min sons ansikte och förstod äntligen vad alla hade pratat om när det gällde den där starka kärleken.