Tidigt på morgonen torsdagen den 19 mars 2020 vaknar jag av att fostervatten sipprar. Fyrtio timmar senare kommer min dotter till världen. Gripen av panik försöker jag få tag i min partner, som vid det tillfället arbetar som maskinmästare utomlands. Vi hade kommit överens om att han skulle vara hemma senast den 30 mars, eftersom beräknat förlossningsdatum var den 4 april.

Födsel under lockdown

Danmark var nedstängt på grund av coronaviruset, och det fanns inga flyg som han kunde ta sig hem med. Det stod klart att min pojkvän skulle missa sin dotters födelse, och jag skulle klara det ensam. Jag var tvungen att hitta en inre styrka för min egen, min dotters och min pojkväns skull. Som tur var hade jag min storasyster vid min sida, och hon var min klippa genom förlossningen.

LÄS OCKSÅ: Corona-bekymmer: Här är de 3 bästa råden till föräldrar

Planen var att jag skulle föda på en privatklinik i Slagelse, där avtalet är att den tillhörande barnmorskan följer med och tar emot barnet om den födande måste överföras till sjukhuset under förlossningen.

Eftersom jag hade sipprande fostervatten i mer än 24 timmar fick jag tyvärr inte föda på privatkliniken, utan skulle istället föda på sjukhuset. På grund av coronaviruset och en eventuell smittorisk kunde min barnmorska från privatkliniken inte följa med som tidigare lovat.

På natten åker jag in till sjukhuset för att få en hinnsvepning. Jag måste ringa till en barnmorska för att bli insläppt genom huvudingången, och på grund av smittorisken får min syster inte följa med mig. Därför ligger jag ensam på en mottagningssal i 2 timmar – återigen på grund av coronaviruset. Flera timmar senare kommer min dotter till världen. Min syster klipper navelsträngen, men det borde ha varit min pojkvän. Pappan till min dotter. Ett par timmar senare blir min dotter och jag körda till BB-avdelningen och får rum 8. Från och med då var jag ensam med henne tills min pojkvän kom hem 2 månader senare. Vad jag inte visste var att det skulle bli de tuffaste månaderna i mitt liv, där tvivel, tårar och maktlöshet var en del av vardagen.

När verkligheten slår till

Här satt jag, alldeles ensam, hemma i mitt vardagsrum med min nyfödda dotter. Det hade inte riktigt sjunkit in att jag nu var mamma och skulle klara allt själv. De första veckorna som nybliven mamma gick förvisso bra och jag kände att jag hade energi, men sedan kom verkligheten ikapp och jag föll alltmer isär.

Under vanliga omständigheter hade en BVC-sköterska kommit på hembesök, men på grund av coronaviruset fick min dotter och jag träffa henne i en kommunal lokal. Dessutom vill jag nämna att jag mötte fyra olika BVC-sköterskor eftersom de jobbade i något slags skiftsystem under nedstängningen.

Jag minns tydligt hur den första BVC-sköterskan ringde efter att jag fött. Vi skulle bestämma datum och tid för vårt första möte, och jag grät när jag berättade hur ensam, ledsen och osäker jag kände mig. Hon försökte lugna mig, men när hon i telefonen sa att det finns andra som också är ensamma med sina barn, kokade det inom mig. Jag fick ur mig: “Vad hjälper det mig?”, medan tårarna rann.

Jag kände mig vare sig sedd eller hörd. Inte en enda av BVC-sköterskorna jag pratade med tog sig tid att verkligen lyssna på mig. Att bli mamma var en enorm omställning. Jag var inte längre den jag en gång varit och kände mig begränsad till hemmets fyra väggar. Det var en riktig identitetskris.

Den första tiden med min dotter var tung. Jag släppte inte in någon i mitt hem de första fem veckorna, och det enda sättet att visa upp henne var i dörröppningen när mina nära och kära kom förbi. Vem skulle annars ta hand om henne om jag blev sjuk? Jag var ju allt hon hade. Därför isolerade vi oss, och jag är övertygad om att det förvärrade mitt psykiska tillstånd.

Jag berättade för flera barnmorskor att jag inte mådde bra och var rädd för att jag hade en förlossningsdepression. Jag grät varje dag och vågade knappt gå ut av rädsla för att min dotter skulle gråta, och jag var särskilt rädd för att jag inte skulle räcka till som mamma.

Jag var så rädd för att min dotter hade tagit skada av mina bristande djupa känslor. Det var först när hon var 5 veckor gammal som jag för första gången kunde känna kärleken, och lyckligtvis har den bara vuxit sedan dess.

På ytan såg allt bra ut

Jag dolde mina eländen för min familj och vänner. Jag var ju inte typen som inte kunde klara av uppgiften som mamma, och alla sa till mig ”det klarar du så fint”. De var helt ovetande om att jag egentligen mådde dåligt.

 LÄS OCKSÅ: “Det var den mest ensamma tiden i mitt liv”

Jag borde sväva på ett rosa moln, men jag var fångad i stormens öga. Det var bara min partner som visste och förstod att jag hade det svårt. Nästan alla våra samtal handlade om skuld, anklagelser, ilska och involverade ofta tårar i långa banor. Jag anklagade honom för mina eländen och beskylde honom för att svika mig, men det var ju också tufft för honom.

Det är först nu som jag är redo att bearbeta den första tiden som mamma och det professionella omsorgssvikt jag har upplevt. Idag betalar jag själv för psykolog, eftersom jag inte blev erbjuden hjälp genom barnmorskan, och min läkare kunde inte ge remiss på ”att det var tufft att bli mamma”.

Jag är tacksam för min partner, för utan honom hade jag förlorat mig själv. Han är den bästa partnern och den bästa pappan för vår dotter.