Jag berättade för flera barnmorskor att jag inte mådde bra och var rädd för att jag hade en förlossningsdepression. Jag grät varje dag och vågade knappt gå ut av rädsla för att min dotter skulle gråta, och jag var särskilt rädd för att jag inte skulle räcka till som mamma.
Jag var så rädd för att min dotter hade tagit skada av mina bristande djupa känslor. Det var först när hon var 5 veckor gammal som jag för första gången kunde känna kärleken, och lyckligtvis har den bara vuxit sedan dess.
På ytan såg allt bra ut
Jag dolde mina eländen för min familj och vänner. Jag var ju inte typen som inte kunde klara av uppgiften som mamma, och alla sa till mig ”det klarar du så fint”. De var helt ovetande om att jag egentligen mådde dåligt.
LÄS OCKSÅ: “Det var den mest ensamma tiden i mitt liv”
Jag borde sväva på ett rosa moln, men jag var fångad i stormens öga. Det var bara min partner som visste och förstod att jag hade det svårt. Nästan alla våra samtal handlade om skuld, anklagelser, ilska och involverade ofta tårar i långa banor. Jag anklagade honom för mina eländen och beskylde honom för att svika mig, men det var ju också tufft för honom.
Det är först nu som jag är redo att bearbeta den första tiden som mamma och det professionella omsorgssvikt jag har upplevt. Idag betalar jag själv för psykolog, eftersom jag inte blev erbjuden hjälp genom barnmorskan, och min läkare kunde inte ge remiss på ”att det var tufft att bli mamma”.
Jag är tacksam för min partner, för utan honom hade jag förlorat mig själv. Han är den bästa partnern och den bästa pappan för vår dotter.