Min fru och jag träffades tidigt i livet. Drömmen om att skapa en familj uppstod därför, helt naturligt, även när vi var ganska unga. Vi var därför de första i vår umgängeskrets som påbörjade det så kallade “projekt baby”. Och när jag skriver projekt, så var det verkligen ett projekt. Vi hade ingen att fråga om råd eller vägledning. Även om det vid den tidpunkten (2010) var lagligt och möjligt för två kvinnor att få hjälp att få barn, så var det ingen i systemet som visste särskilt mycket om det. Förarbetet krävde därför en större research-period för att överhuvudtaget kunna komma igång.

Det var “småsaker” som skulle vara i ordning, såsom alla möjliga gynekologiska undersökningar samt blodprover. Dessutom skulle man ha bott tillsammans X antal år, och så skulle vi ta en tur förbi rådhuset för att säga “ja” till varandra.

Vem bär barnet?

Som många andra par hade vi genom åren både föreställt oss och pratat om hur vi skulle skapa vår kommande familj. Det hade stått helt klart för oss att det var min fru Ea som skulle bära vårt barn. Jag hade svårt att se mig själv som den som skulle vara gravid, så det var ett mycket naturligt beslut. Men när tiden kom visade det sig att det i förhållande till våra utbildningar skulle passa bäst om jag var den som skulle bära barnet. Det var något jag behövde tänka över. Men jag kunde känna att önskan att bli förälder var mycket större än “rädslan” för att bära ett barn.

När vi hade gått igenom diverse undersökningar, ett bröllop och en del väntetid på IVF i det offentliga skulle vi infinna oss på Hvidovre Hospital för ett informationsmöte. Eftersom jag har en stängd äggledare skulle vi direkt in i IVF-behandling, och det var vad mötet handlade om. Här var otroligt många människor, och vi var det enda homosexuella paret. Informationsmötet var helt säkert 100% riktat mot barnlösa heterosexuella par. Det var något vi lade märke till. Det stod klart för oss mycket tidigt i denna process att systemet och det offentliga generellt var mycket vänliga och tillmötesgående mot oss som par. Men det var tydligt att det vid den tidpunkten inte var många lesbiska par som fick barn tillsammans.

Val av donator

En av de saker vi behövde ta ställning till i början av processen var val av donator. Eller faktiskt var det inte så mycket att ta ställning till, för i det offentliga kunde man nämligen bara välja anonym donator. Dessutom fick man en lapp där man kunde ange önskad ögonfärg, hårfärg, längd och vikt. Så skulle de försöka hitta någon som passade någorlunda till detta.

Vi var ganska klara med att vi bara hade möjlighet att välja en anonym donator. Det var premissen, och vid den tidpunkten är jag ganska säker på att vi skulle ha valt en anonym donator oavsett vad. De önskemål vi gav i förhållande till utseende var mycket breda, och det enda vi valde som stod helt fast var att donatorn skulle ha blå ögon. Allt annat blev något à la 180-190 cm lång och en vikt som passade därtill. Donatorns utseende var ganska likgiltigt för oss.

LÄS OCKSÅ: ”Vem är jag, om jag inte är någons mamma?”

Efter några försök - och vad som kändes som en evighet - lyckades vi äntligen bli gravida. Jag hade dock en ganska komplicerad graviditet, och den slutade med att jag blev inlagd en period och födde vår fantastiska dotter Vigga 8 veckor för tidigt.

Eftersom vår dotter fick en lite annorlunda start på livet än förväntat, så fick vi också en annorlunda start på föräldraskapet. Detta medförde att vi fick mycket tid tillsammans som familj under de första månaderna av Viggas liv.

Styvbarnsadoption

Min fru skulle styvbarnsadoptera Vigga vid födseln. Under min graviditet var jag tvungen att besöka en myndighet – ensam – och ge mitt samtycke till att Ea fick adoptera, vad som juridiskt sett var mitt barn. När jag frågade varför det var så viktigt att jag kom ensam, svarade de att det var för att säkerställa att jag inte skrev under "under tvång".

Jag är en tålmodig person, och jag var egentligen ganska klar över att systemet behövde tid för att anpassa sig till nya familjekonstellationer, men denna lagstiftning/upplevelse var något av det mest diskriminerande jag någonsin upplevt från systemets sida. Lyckligtvis har detta nu förändrats. Vid Viggas födsel var jag tvungen att kontakta myndigheterna och ange hennes personnummer, och då skulle adoptionen gå igenom.

Vigga, mamma och mama

Eftersom Vigga föddes för tidigt, var vi lite oroliga för om min fru Ea också skulle kunna utnyttja den hjälp som erbjuds när man får ett för tidigt fött barn. Men hon fick lyckligtvis utan problem både 14 dagars föräldraledighet och ersättning för förlorad arbetsinkomst under perioden vi var inlagda. Jag har dock hört om andra familjer som inte haft samma tur.

10.12.11 genomgick jag ett kejsarsnitt kl 04.45, och Vigga kom till världen. Eftersom hon behövde hjälp att andas, följde Ea med henne ner till neonatalsavdelningen där jag anslöt några timmar senare. Där satt Vigga och Ea tillsammans hud mot hud, och jag tror det var kärlek vid första ögonkastet för dem båda.

I början av graviditeten bestämde vi att jag skulle kallas mamma och Ea skulle kallas mama. Mitt argument för att jag skulle kallas mamma var att alla skulle tro att Ea hade fött henne, och att om hon kallades ”mamma” skulle det bara bidra till denna förutfattade mening. Det var ett ganska fånigt argument. Det kan jag se idag. Där lät jag verkligen omvärlden diktera min önskan. Idag kan jag med handen på hjärtat säga att jag inte skulle bry mig.

LÄS OCKSÅ: ”Eftersom jag inte är säker på min könsidentitet har det präglat hela upplevelsen av graviditet och amning”

Ea är den mest kärleksfulla person jag känner, och jag har aldrig tvivlat på att hon skulle älska Vigga lika mycket som jag. Vigga var – precis som många andra bebisar – mammig under sina första år, men hon har också alltid älskat sin mama väldigt mycket. När Vigga var 1 år sa Ea upp sig från sitt jobb som pedagog och tog hand om Vigga hemma tillsammans med ett annat barn i 1,5 år. Denna tid var fantastisk för dem båda, och än idag är Vigga lika nära oss båda. Hon säger ofta, ”jag älskar er båda! Lika mycket…”

Precis som alla andra familjer (nästan)

Jag känner innerst inne att vi är precis som andra familjer. Det finns egentligen ingen skillnad. Samtidigt är jag medveten om att samhället inte alltid ser det på samma sätt. Vi har varit öppna och tydliga med Vigga från början om hur hon kom till världen och att hon är donatorbarn.

Vi har lärt Vigga att alla människor har samma värde, och det märks verkligen hos henne. Hon är väldigt öppen mot alla och deras olikheter, och hon är oerhört stolt över att tillhöra vår regnbågsfamilj. Hon berättar gärna om hur hon kom till och hur vår familj är sammansatt. Varje dag gör hon mig stolt med sin omtänksamma och öppna natur, och om alla var som hon skulle världen vara en bättre plats.

Ea och jag har sällan stött på riktiga utmaningar under Viggas uppväxt. Vi har i stort sett blivit behandlade som likvärdiga föräldrar. Däremot har Ea fått skriva under otaliga dokument där hon måste ange sig som ”pappa”. När Vigga började i skolan frågade vi en gång om man kunde använda ”era föräldrar” istället för ”er mamma och pappa” så ofta, och detta möttes med stor förståelse.

LGBT+kampen fortsätter

Vi har en fantastisk historia, och Vigga har växt upp i en varm miljö full av tolerans och förståelse. De få små kommentarer hon har fått höra har vi snabbt tagit hand om. Jag vill understryka hur viktigt det är att vi bor i Köpenhamn, en stad där mångfalden är stor och det krävs mycket för att någon ska reagera eller ta illa upp.

Jag har mött diskriminering för mitt utseende, min sexualitet och mitt ursprung – särskilt de två sistnämnda tillsammans. Som tur är har vi blivit förskonade från det i familjen, bortsett från en massa pappersarbete. Men det innebär inte att det inte finns något att kämpa för.

Det finns gott om saker att kämpa för, och även om vi har en positiv historia återstår det mycket tills homosexuella och andra HBTQ+-personer uppnår full jämlikhet, både i det danska samhället och i resten av världen. Därför går vi förstås ut alla tre och viftar regnbågsflaggan på Copenhagen Pride lördagen den 21 augusti – vi hoppas att ni alla vill göra detsamma!