På morgonen den 23 juni 2023 kom vår son till världen. Lauges hjärtrytm hade sjunkit så kraftigt mot slutet att han behövde komma ut SNABBT. Det krävdes ett klipp, men lyckligtvis kom han ut i gott skick och behövde bara lite syre för att få igång andningen ordentligt. Jag hade fått bristningar både invändigt och utvändigt (2:a gradens bristning) utöver klippet.

Jag blev sydd direkt efter förlossningen på förlossningssalen. Vi behövde övernatta på sjukhuset eftersom min puls var låg efter förlossningen. Stygnen kontrollerades av en barnmorska innan vi åkte hem dagen efter. Jag var utmattad riktigt länge efter förlossningen. 

LÄS OCKSÅ: Bristning vid förlossning: Det du behöver veta om risker, lindring och förebyggande

Tre veckor senare skulle vi på en utökad hörselkontroll med vår son. Han var ungefär tre veckor gammal vid den tidpunkten. Dagen innan pratade jag med vår privata barnmorska och frågade henne hur länge det egentligen skulle dröja innan stygnen från sömmarna skulle ha fallit ut. Jag hade inte fokuserat så mycket på det eftersom all min uppmärksamhet var på amningen, som var en stor önskan för mig. Stygnen hade dock varit ganska smärtsamma ända sedan förlossningen, vilket jag trodde var normalt. Jag hade ju aldrig upplevt det tidigare. 

Stygnen hade gått upp

Vår privata barnmorska berättade för mig att stygnen borde ha lossnat nu. Plötsligt fick den delen av min kropp mitt fokus, och jag kunde faktiskt känna att det inte var som det skulle. Jag bad min egen mamma om hjälp för att bedöma – för att titta därnere, och hon tyckte faktiskt att det såg ut som att stygnen hade gått upp...

Jag blev väldigt nervös och bestämde mig för att fråga barnmorskan som skulle göra hörseltestet på vår son om det verkligen kunde vara så att det skulle fortsätta göra ont. Jag sa att jag var osäker på om allt var som det skulle. Hon skickade mig direkt till förlossningsavdelningen, och de hade lyckligtvis tid att undersöka mig.

Vi blev mottagna av en väldigt trevlig barnmorska som började med att undersöka mig. Min partner väntade tillsammans med vår son ute i korridoren. Barnmorskan var mycket omtänksam och berättade för mig att stygnen efter klippet i alla fall hade gått upp, så hon skulle ringa en läkare. Strax efter kom läkaren tillsammans med en praktikant. Jag blev undersökt igen, och det gjorde SÅ ONT när läkaren började röra vid området.

Läkaren sa till barnmorskan: ”frågan är bara om man gör det värre genom att göra något åt det. Så kanske är det bättre att lämna allt som det är nu”. Barnmorskan tog min hand och sa: ”Nej, så där ska hon verkligen inte se ut. Det måste göras något åt det”. Läkaren ringde efter en överläkare/kirurg. Vid det laget började jag tappa överblicken över vad som pågick.

En riktig operation

Den kvinnliga överläkaren kom tillbaka och frågade mig om jag var redo att få det gjort med lokalbedövning. Annars fanns möjligheten att låta det vara som det var, och att jag kunde få det gjort vid nästa förlossning. Jag undrar fortfarande över den möjligheten, eftersom hon i princip inte vet om vi har turen att få fler barn – eller om vi ens önskar det! 

Jag sa ja till att få det gjort direkt. Jag tänkte att det var bäst att få det överstökat snabbt, så jag kunde komma hem och förhoppningsvis äntligen få lugn och ro med min lilla familj. Det hade trots allt varit några riktigt hektiska första veckor som föräldrar. Jag fick veta att de kunde utföra operationen, och jag blev inlagd direkt. 

LÄS OCKSÅ: Syning efter förlossning: Här är allt du behöver veta

Jag bad min partner köra hem i lugna omgivningar med vår son - och att jag skulle skynda mig hem så snart det var över. Jag satt ensam på undersökningsrummet på förlossningsavdelningen och grät när de åkte iväg. För första gången skulle jag vara borta från min lilla nyfödda bebis – bara 3 veckor gammal. För 117:e gången på de 3 veckorna, tvivlade jag på mig själv, om jag verkligen var en tillräckligt bra mamma...

Jag kände inte alls att jag hade överblick över vad som skulle hända – och jag kände mig inte särskilt trygg. En timme senare blev jag hämtad av en transportör, och då insåg jag verkligen att det var en riktig operation på en riktig operationssal. Jag blev lyckligtvis mött av två riktigt trevliga operationssjuksköterskor. 

Den ena sjuksköterskan satt bredvid mitt huvud och höll min hand. Den andra skulle hjälpa operationsläkaren, som efter en stund kom in i operationssalen och förklarade vad som skulle hända. Det blev de mest obehagliga och smärtsamma 40 minuterna i mitt liv, vilket inte säger lite, när jag 3 veckor tidigare hade gått igenom en förlossning. 

Operationsläkaren berättade att det hade blivit sytt fel efter förlossningen, men att han nu hade rättat till det. Efter operationen blev jag körd tillbaka till mitt rum, där min mamma väntade på mig. Jag hade bråttom att komma hem till min son och partner, så jag skyndade mig att klä på mig.

Min mamma hjälpte mig upp från sängen, och då hade det redan blött igenom. Sjuksköterskan sa att det kunde blöda så det första dygnet. Jag kom hem till min lilla familj och var lättad över att det nu var över.

Jag har efteråt fått veta att det inte ska blöda så mycket efter en sådan operation.

Utvecklade efterfödselsreaktion

De första veckorna efter förlossningen med misslyckad amning, extrem bröstinflammation, operationen och hela upplevelsen kring undersökningarna och ingreppet ledde till att jag utvecklade en efterfödselsreaktion, som verkligen kom till uttryck under hösten och vintern. 

Vi hade turen att ha världens bästa privata barnmorska, hälsovårdare och familjeterapeut vid vår sida. Hon var lyckligtvis mycket uppmärksam på mina symptom och hjälpte mig att bearbeta allt. 

LÄS OCKSÅ: Efterfödselsreaktioner – Psykologens guide till smärta i moderskapet

I skrivande stund, cirka 9 månader senare, har jag fortfarande besvär. Det är så att jag kan leva med det, men det är inte utan obehag. Jag har fått en remiss från min läkare för att få det undersökt igen, men jag har svårt att ta mig för att få det gjort. Det känns på något sätt lättare att leva med det som det är nu, än att behöva ”gå tillbaka” och se det förflutna i ögonen. Samtidigt fruktar jag verkligen ännu en gränsöverskridande operation i underlivet.

Vid något tillfälle, när jag är redo, har jag tänkt att lämna in ett klagomål. Jag vill gärna vara med och sätta fokus på hur stora konsekvenser det kan ha om behandling efter en förlossning med bristningar och/eller klipp inte är optimal. Mitt hopp är att ett klagomål över förloppet kan bidra till att minska risken för att det händer andra födande framöver. 

Genom hela förloppet har det alltid hjälpt mig mycket att tänka på att vår son har haft det bra från början. Han trivs. Det är det viktigaste. Vår lilla Lauge är det viktigaste och bästa i våra liv – och det hela värt!