Mitt vatten gick Hollywood-style med ett *plask* sent på kvällen den 17 oktober. Asger föddes den 19 oktober på morgonen - i tredje försöket med hård sugklocka efter beskedet “Du har en värk på dig att få ut honom, annars blir det kejsarsnitt”. Jag lyckades på något sätt få ut honom på den enda värken.

Innan förlossningen hade jag gått på amningskurs, fått råd från väninnor och syster, läst långa dokument om amning och satt mig in i vilka särskilda uppmärksamhetspunkter som var bra att känna till. Jag kunde inte ha varit mer teoretiskt (!) förberedd, och jag kunde nog heller inte ha skapat ett större förväntningstryck på att jag bara skulle lyckas med amningen.

När min son landar på min mage har jag inte riktigt sovit på 48 timmar, men ändå kunde jag höra amningskursinstruktörens röst berätta för mig om vikten av att barnet själv hittar vägen till bröstet, att det skapas massor av lugn och hud-mot-hud. Jag tror bara att jag (helt utan att göra en aktiv insats) såg till det sista. Jag var alltså snabbt efter på amningsetableringspoäng.

Förväntan och förvirring

Jag kan se i en video som min partner spelade in på sjukhuset, att jag 1 timme och 24 minuter efter min sons födelse säger att amningen inte känns ’rätt’. Jag säger ut i rummet fullt av fackfolk att det känns som om min son suger väldigt ytligt. Liknande kommentarer gör jag under alla de tre dagar vi är inlagda för observation. Min son skriker och skriker och skriker dessutom under sina många vakna timmar. Jag har själv starka smärtor varje gång han läggs till. Jag drar i larmknappen om och om igen och möts av:

’Det ser bra ut, han gapar jättefint!’

’Men ska det göra ont?’

’Hmm, fortsätter det att göra ont under hela amningen?’

’JA!’

Tystnad.

Fackpersonalen ger oss råd och förvirringen växer…’Du ska bara fortsätta pumpa’… ’Han ska ha MME!’…’Han ska ha hud mot hud’… ’Han ska ha kläder på sig direkt!’ 

Jag kunde inte göra något rätt. All min amningsförberedelse hade på något sätt gjort MME till fienden, men vi slutar ändå med att ge den nu mycket hungriga Asger lite MME. Jag kände att jag hade misslyckats och att amningen säkert hade gått i stöpet nu.

Vi skyndar oss för att komma hem. Jag övertygar mig själv om att alla problemen är sjukhusrelaterade. Hemma skulle allt säkert bli bra. Hemma skulle det som främst kändes som en instinktiv skyddsinstinkt för mitt barn utvecklas till kärlek. Hemma väntade den där lugnet som är så viktigt, och då skulle de gyllene dropparna börja flöda.

LÄS OCKSÅ: De 5 vanligaste orsakerna till att amningen går fel: amningserfarenheter från nya mödrar

Det gjorde den inte. Men hur skulle lugnet kunna infinna sig när barnet grät och grät, amningen var tortyr och sömn en lyx från ett annat liv? Mitt i oron fortsätter jag ändå att amma. Tårarna rinner, och Asger har ständigt lanolin-läppar.

Tio dagar efter förlossningen blir jag – som nu måste betraktas som ett 'vi' – inlagd igen, då jag får bröstinflammation. Asger gråter fortfarande ovanligt mycket. Vi skickas hem igen när jag har varit feberfri i ett dygn.

Stress och misströstan

Min kropp är så stressad och mina nerver så slitna att jag hoppas att Asger väljer ett annat nervsystem att spegla sig i. Jag får omedelbart illamående och hjärtklappning i samma ögonblick som han vaknar, och jag är generellt inte riktigt närvarande. Jag befinner mig inte i en lycklig bebisbubbla, utan snarare i min helt egna utmattade hjälplöshetsbubbla. 

Efter bröstinflammationen upplever jag fortfarande amning som ett nödvändigt ont – ett envishetsprojekt som utförs ganska mekaniskt. De frekventa amningarna är något av det enda som får min två veckor gamla son att (för stunden) sluta gråta, så jag ammar hela tiden och överallt. Jag tror inte att det finns någon bänk på Assistens Kyrkogård i Köpenhamn där jag inte har panikamnat. Men det känns fortfarande fel.

Vi vänder oss till hälsovårdaren, vår egen läkare, barnmottagningen och vad som känns som 58 barnmorskor och sjuksköterskor under sjukhusvistelserna. Alla avfärdar att något är fel – med undantag för en enkel teori om reflux, som mest av allt kändes som ett försök att lugna ett par desperata föräldrar.

Såren på mina bröstvårtor anses vara under läkning. Asger går upp i vikt fint. Hans oro och gråt anses vara normalt, och 'det språk han nu en gång har'. Min partner och jag känner oss båda skamsna över vår jakt på svar, vårt behov av att hitta orsak och lösning, så vi googlar i smyg och gråter tillsammans.

Det blev omöjligt att lyssna på min magkänsla – som, när jag ser tillbaka, egentligen var ganska tydlig – på grund av Asgers gråt, min osäkerhet som förstagångsmamma, kombinerat med professionella bedömningar och avfärdanden. Skapade jag problemen i mitt eget huvud? Var min smärttröskel bara otroligt låg? Mådde Asger egentligen bra? Jag kunde inte känna efter ordentligt.

Något i oss kämpar dock vidare, och vi slutar med att hitta svar privat. Second och third opinion bekräftar bedömningen, och Asger får klippt tung- och läppband när han är sex veckor gammal. Effekten är omedelbar.

Jag är så lättad över att det inte var vi som bara såg spöken, och att Asger mår bättre, men jag känner mig också sviken och besviken. Sviken av experter och yrkesfolk. Besviken över att ha blivit 'lurad' på den där omedelbara ovillkorliga babylyckan, lugnet och regnbågarna, som jag hade intalat mig själv att alla andra upplevde.

Ny tid – samma tema

Kanske på grund av den svåra starten fortsätter amningen att vara förknippad med blandade känslor för mig. Jag är hypermedveten om teknik och frekvens. Min läkare hade sagt till mig att jag bara borde amma var tredje timme. Jag kände det som ett nederlag eftersom jag inte kunde få det att fungera.

Amningen blir dock lättare med tiden. Ända tills Asger plötsligt väljer att ta napp, och den beryktade 'nappförvirringen' visar sitt fula ansikte. Nya sår på brösten. Ny napp, och så på det igen.

Idag är Asger 16 månader och ammas fortfarande – gärna var tionde minut om han får bestämma. Så snart vi kommer hem från förskolan, och ibland redan i förskolans garderob, försöker Asgers händer hitta vägen till brösten. Och så fortsätter han hela kvällen (och större delen av natten). Hypermedvetenheten har nu förändrats, och istället fyller frågor som: “Hur uppfattas jag när jag fortfarande ammar?” och “måste jag amma mitt barn tills han är 7 år?!” Asger har ju inte fysiskt 'behov av det', som experterna säkert skulle säga. Han äter bra, om än lite selektivt i perioder. Han skrek till och med när skeden försvann första gången han smakade BROCCOLIMOS! 

På grund av vår svåra start är jag dock så känslig för mitt barns gråt att ett amningsstopp känns helt oöverkomligt. Det tar mycket plats för mig. Varje gång jag (eller min son, för den delen) tar fram bröstet, börjar tankarna om huruvida det är fel och för mycket. Är jag för eftergiven? Och hur ska jag någonsin kunna minska det eller till och med sluta.

LÄS OCKSÅ: Långtidsamning – fördelar och fördomar

Jag har kämpat en så smärtsam kamp för att få amningen att fungera, och när den äntligen gör det (med undantag för Asgers tendens att vila tänderna på bröstet medan han suger – AJ), så börjar jag känna mig fel och svag eftersom jag ännu inte har slutat. Andras amningsstopp-historier stressar mig, och jag fruktar att vara den sista i umgängeskretsen som slutar.

Det är så paradoxalt: Jag såg det som ett misslyckande om amningen inte kunde etableras i början, och nu ser jag det som ett misslyckande att den fortsätter…