När jag blev mamma för första gången år 2006 var jag på alla sätt en mycket väl förberedd mamma. Jag hade läst en mängd böcker, passat andras barn ända sedan tonåren – först som barnvakt och sedan mer professionellt som pedagog – och jag hade naturligtvis deltagit i alla förlossningsförberedande kurser jag kom åt. Jag var helt enkelt mer än redo att bli någons mamma.

Rose föddes under den kallaste vintern 2006, och min man och jag var överlyckliga. Hon var på alla sätt fulländad, och vi njöt av varje sekund med henne. Möjligen med undantag för en svår start på amningen, som blev en längre historia – en kamp som vi dock vann!

Sög på tummen

När hon var omkring fem månader gammal började hon suga på tummen. Min första reaktion var att det kunde ställa till problem – det är ju svårt att hänga upp just en tumme i nappträdet i BonBon Land när hon fyller tre. Dessutom hade jag som tonåring passat ett barn som sög på tummen tills hon var 12 år, och i den situationen ville jag verkligen inte att min dotter skulle hamna.

Så jag kontaktade barnsjuksköterskan, som rekommenderade att jag skulle ta ifrån henne ”pluggen” (som den senare kom att kallas) och istället erbjuda napp eller en leksak. Jag följde det rådet dygnet runt i 14 dagar. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Efter de 14 dagarna hade jag helt rubbat hennes förmåga att lugna sig själv, och istället för att bara lägga sig ner och somna behövde hon nu hjälp varje gång. Sakta men säkert utvecklades det till att hon behövde hjälp under hela natten och under varje vila – ja, hela tiden.

Jag ammade henne för att hon skulle somna, och det fungerade, men det blev med tiden ganska ansträngande. De täta uppvaknandena påverkade inte bara henne utan i högsta grad även mig och min man. Amningen blev ett måste för att hon skulle somna och för att hon sedan skulle kunna fortsätta sova genom de lätta uppvaknandena.

Något måste göras

Så jag kastade mig in i en längre research för att hitta verktyg som kunde hjälpa min dotter att sova mer självständigt. Jag läste allt som fanns att läsa om sömn på svenska och engelska och kämpade tappert för att få grepp om sömnens magi... som uteblev.

Jag minns fortfarande hur min kropp var i totalt alarmberedskap – redo att ingripa vid minsta grymt, ljud, rop, gråt. Jag var så utmattad att jag inte kunde tänka på annat än sömn, jag kunde inte prata om annat än sömn och jag förde noggranna loggar för att hålla koll på taktik och framsteg – eller bristen på dem.

När min dotter skulle lära sig att sova, så skulle det ske med trygghet och tillit i behåll. Jag kunde inte stå ut med tanken på att hon skulle gråta det minsta under processen. Att sova ska ju vara något tryggt, skönt och härligt. Och den ambitionen höll mig igång.

 LÄS OCKSÅ: “När det var som värst, var det dödsgråt under alla hans vakna timmar”

Efter att ha tränat sömn intensivt i 6 månader och gått från amning till sömn till en lösning där vi kunde ligga med vår dotter i vår säng medan hon somnade – var det bara en liten framgång för oss. Denna lösning innebar nämligen att vi skulle ligga där i en timme eller mer, medan hon nöp oss i den tunna huden under armen! Och sög på sin PLÖK förresten... (den vanan hade nämligen inte försvunnit i mitt försök 6 månader tidigare). DOH... Otroligt envis unge vi hade fått, det var det ingen tvekan om. Och hon behövde fortfarande hjälp vid varje lätt uppvaknande på natten 10-12 gånger per natt.

En ny metod

Vid den här tidpunkten stötte jag på en amerikansk metod som passade riktigt bra med mina värderingar, men som samtidigt också fokuserade på barnens personlighet. Metoden lärde mig att gråt är barnens sätt att kommunicera och om vi möter dem med erkännande och förståelse, så är det okej och helt naturligt att de uttrycker sina känslor, behov och åsikter.

Så länge vi är där, tröstar och hjälper dem, kommer de att förbli trygga, och de kommer att veta att vi alltid hjälper dem när de behöver det. Men samtidigt förstod jag också att för att ändra vår dotters sömnassociation, var jag tvungen att göra det mer tydligt för henne vad som var meningen. Att man inte kan ändra vanor för viljestarka, envisa och temperamentsfulla barn genom att fortsätta göra samma sak som man alltid har gjort, eller genom att försöka smyga in nya ritualer bakvägen.

 LÄS OCKSÅ: ”Jag skämdes över att jag behövde hjälp”

För barnen upptäcker det. Och då gör de oss uppmärksamma på att de har upptäckt det och inte tycker det är en bra idé. Och om vi då hoppar tillbaka till de gamla rutinerna, så kommunicerar vi till barnen att det går att återgå till det gamla – eller kanske uppfinner vi en ny “hoppsan-lösning” i ett försök att få lugn i lägret. Och så fortsätter karusellen – kanske nu bara med ett annat tecken. Resultatet är att vi är tillbaka på ruta ett.

När jag förstod detta tog det mindre än en månad innan vår dotter själv somnade i sin egen säng och sov tryggt och gott där hela natten. Hon behövde bara vanlig hjälp då och då om hon hade haft en dröm, var sjuk eller liknande.

En större lättnad tror jag aldrig tidigare upplevt på egen kropp. Hur stor påverkan vår sömn har på oss och vårt välmående är, enligt min mening, starkt underskattad. Och när jag stod där, lättad, stolt och glad, och min dotter sov tryggt, var min första tanke: “Det här måste jag kunna hjälpa andra med!”

Det handlar inte om otrygga barn

År 2007 lanserade jag den första versionen av sovecoach.dk, och sedan dess har jag hjälpt över 2000 familjer att skapa goda sömnvanor för sina barn.

Jag har med egna ögon sett, och på egen kropp upplevt, vad brist på sömn gör med oss. Jag blir så besviken när välmenta råd till föräldrar säger att de ska vänta tills problemen löser sig själva – att utmaningarna bara handlar om att ge barnet den trygghet det behöver – hur länge det än tar.

Under de 12 år jag arbetat med sömn har jag mött mycket få otrygga barn. De har alla mycket kärleksfulla, välmenande, ambitiösa och accepterande föräldrar som gör allt i sin makt för att få sina barn att känna sig trygga. Min erfarenhet är att det i mycket högre grad handlar om en treenighet av:

• Barnens PERSONLIGHET
• De VANOR vi har etablerat
• Den TVIVEL många av oss har

Jag tror att det går att hjälpa barn att utveckla goda sömnvanor utan att behöva ge avkall på den accepterande, trygga och tillitsfulla miljö vi vill att våra barn ska växa upp i.

Källa: Sovecoach