Föräldraskapet är känt för att vara en tid av oro. Men med coronaviruset kommer ett extra lager av bekymmer: Hur ska det gå med världen, vår ekonomi och de sårbara vi känner? Hur ser framtiden ut för vår familj? Och hur får vi barnliv, parrelationer och arbete att gå ihop den närmaste tiden?

Rädslan för att förlora, svika eller misslyckas

I dessa tider finns det många bekymmer som snabbt berövar oss närvaron i vardagen. Det är helt naturligt att oroa sig just nu, med allt som händer omkring oss. Bakom bekymren ligger alltid något större till grund. Till exempel rädslan för att förlora, för att svika eller misslyckas, som talar till våra personliga värderingar.

Men om vi ständigt går runt med djupa rynkor i pannan och talar i allvarliga toner med partnern, uppfattar både bebisens spegelneuroner och de äldre barnens radar snabbt att det är något otryggt på gång. För att främja tryggheten i familjen i denna ovana tid är det en bra idé att kunna hantera sina bekymmer så att de inte löper amok.

Så hur undviker jag att skapa oro hos mina barn?

Här vill jag ge mina tre bästa tips på hur du kan hantera bekymmer och tankemyller. Det är inte lätt utan psykologisk hjälp, men om du övar på dessa tre tekniker lovar jag att du kommer att skapa mer lugn både inombords och utåt i denna tid.

De gamla grekerna, stoikerna, kunde något alldeles speciellt. När världen smulade, dundrade och brakade omkring dem, kunde de förbli lugna och eftertänksamma. Deras dogm var att skilja förnuft och känsla åt.

Sättet de använde denna dogm på kan fortfarande lära oss något: De insåg att det finns saker man gärna kan göra något åt, och saker man inte kan göra något åt. Det sistnämnda är alltså villkor i livet, som till exempel sjukdom och förlust. Istället för att kämpa mot dessa obehagliga villkor, mötte stoikerna dem med acceptans.

1. Få överblick över dina bekymmer

Om du vill uppnå en bit av den ”stoiska lugnet”, skriv ner dina bekymmer och dela upp dem i ”saker jag kan göra något åt” och ”saker jag inte kan göra något åt”. De saker du inte kan göra något åt blir inte mindre skrämmande av att hamna på en lista, men de blir inte heller bättre av att du oroar dig för dem. Du kan alltså spara dig själv mycket oro genom att försöka acceptera dem som livsvillkor just nu.

Corona är - det kan du inte göra något åt, annat än att ta dina försiktighetsåtgärder, stanna hemma och vara tacksam för att vi faktiskt håller på att bryta smittkedjan. Men vad sägs om de saker du kan göra något åt?

2. Avsätt tid för oro och för att lösa dina problem

Något som hjälper mot oron är att göra något åt den. Alltså lösa de problem du kan göra något åt. Men du kan inte lösa problem medan du ammar, leker med barnen, lagar middag etc. Så ge dig själv fri från oron här och avsätt istället specifik tid för att lösa dina problem vid ett annat tillfälle.

På samma sätt är det en bra idé att avsätta tid för specifik ”oro”, där du kan prata ut med din partner, en god vän eller i en dagbok. Påminn dig själv om att oro i sig inte är farligt. Men om du är orolig 24/7 kan du bli sjuk av oro, deprimerad och frånvarande. Att du droppvis berättar om oron för din partner framför barnen löser inga problem och sprider bara en otrygg stämning. Och det kan ingen stå ut med i längden.

LÄS OCKSÅ: Barnmorskans 4 goda råd till dig som är nervös inför förlossningen

Om du till exempel är orolig för att en familjemedlem ska få corona eftersom denne tillhör en sårbar grupp, fundera på om du kan göra något för att hjälpa. Kan du ringa och berätta för personen att du är orolig och till exempel erbjuda att hjälpa till med att handla för personen och därmed minska smittorisken? Allt räknas.

När du har gjort allt du kan, kan du inte göra mer. Och då har situationen blivit ett av de villkor du måste acceptera. Då är det enda du kan göra att komma ihåg vad du och andra gör och hoppas att personen undviker smitta.

Men hur låter man bli att oroa sig under all tid utanför den avsatta ”orostiden”?

3. Hitta ett tryggt ankare som du kan återfinna lugnet med

När du svävar iväg till oroslandet mitt under en lek med barnen och du kommer på dig själv med att stirra tomt ut i luften med en legobit i handen, måste du först och främst påminna dig själv om att du INTE kan använda oron till något just nu. Just nu håller du på med något annat viktigt, och du har ju avsatt tid för att hantera problemen senare, när barnen sover eller när din partner tar hand om dem, som ni har kommit överens om.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression – När det gör ont i själen att bli mamma

Därefter är uppgiften att släppa oron genom att ersätta den med något annat. Om du bara sa till kroppen att ”sluta vara rädd” eller ”Det ska jag inte oroa mig för just nu”, finns det inget som ersätter tanken, och det enda du har gjort är att slå dig själv i huvudet, och du kommer att oroa dig igen sekunden efter. Ersätt istället oron med något trevligt som din kropp är van vid att glädjas åt. Det kan till exempel vara en trygg plats du ofta besöker eller ett barndomsminne där du själv satt och lekte bekymmersfritt i en solstråle, eller att du älskar barnet framför dig. Och fokusera sedan allt du kan på denna tanke.

Vår kropp kan nämligen lättast finna ro i stressiga och ångestfyllda situationer om vi tar tag i ett minne där den tidigare har upplevt att vara glad och lugn. Då behöver vi inte uppfinna hjulet på nytt, utan bara ta fram en gammal, god en ur skåpet. Så övningen för dig nu är att hitta ett tryggt minne, ett ankare, som du snabbt kan plocka fram när de oroliga tankarna slår till igen.

Ta kontroll - och be om hjälp om det blir svårt

Att få överblick över sina handlingsmöjligheter och skapa en struktur kring att utföra dem har alltid varit kärnan i att skapa lugn och främja känslan av att ha kontroll över sitt eget liv. Men det ska sägas att om du upplever stark ångest eller djup stress, så är ovanstående tekniker högst sannolikt inte tillräckliga och då är psykologhjälp verkligen att rekommendera.

Jag hoppas att du och din familj hittar mycket närvaro och fina stunder mitt i denna tid, där vi måste ha tålamod och stå tillsammans inför den stora samhällsuppgift som ligger framför oss.

Artiklen er skrevet af Anne Reinholdt Rom, psykolog