Kejsarsnitt var ett alternativ under hela min graviditet. Jag lider av vissa underlivssmärtor (vulvodyni), som har orsakat många problem och gjort otroligt ont i många år. Min man och jag pratade därför kontinuerligt med barnmorskan om olika former av ökad smärtlindring och om möjligheten att överväga plan B – ett kejsarsnitt.

Men om jag kunde, ville jag gärna ha en naturlig förlossning med den smärtlindring som var nödvändig. Jag erkänner gärna att förlossningen aldrig var något jag såg fram emot, men det var något jag kände att jag borde kunna klara av – precis som alla andra.

Men borde jag inte undvika igångsättning till varje pris?

Min förlossningsupplevelse började en måndag morgon när vi kom till sjukhuset för att få första omgången av medicinen för min igångsättning. Under hela den sista fasen av min graviditet fortsatte mitt blodtryck att stiga, och igångsättningen planerades till två veckor före mitt beräknade förlossningsdatum.

Jag var nervös. Förlossningen närmade sig, jag sov dåligt, och under förlossningsförberedelsen hade jag fått höra av en sjuksköterska att man nästan till varje pris skulle försöka undvika igångsättning för att göra det så naturligt som möjligt. Inte direkt till hjälp när man från förlossningsavdelningen får det rekommenderat för att undvika havandeskapsförgiftning.

Måndag, tisdag och onsdag åkte vi till sjukhuset för kontroll och daglig dos av medicin, men medan mitt blodtryck fortsatte att stiga, hände det tyvärr inget mer. På onsdagseftermiddagen vågade de inte skicka hem mig igen. Jag blev inlagd, och igångsättningen gick in i en ny fas när det beslutades att jag skulle få en ballongkateter för att fysiskt sätta igång min förlossning.

Ballongkateter – aj och ingen nytta

Den här upplevelsen var en riktig lågpunkt för mig. Jag hade fått höra att det skulle kännas obehagligt, men inte vara direkt smärtsamt. Jag fick en helt annan upplevelse.

Jag grät och grät, och jag skrek nästan rakt ut under proceduren. Det var oerhört smärtsamt, och jag var rädd och utmattad när jag efteråt var tvungen att stanna ensam på sjukhuset över natten.

På torsdagen stod det klart att ballongkatetern inte heller hade hjälpt till att sätta igång förloppet. Undersökningarna gjorde ont och jag var väldigt rädd. Katetern hade fallit ut av sig själv på torsdagsmorgonen, och barnmorskan kunde knappt genomföra undersökningen eftersom jag spände mig så mycket.

Vi hade några bra samtal med både en sjuksköterska och min barnmorska, som uppriktigt berättade för mig att hon inte längre såg någon möjlighet för att göra detta till en trygg och positiv upplevelse för mig.

”Kamilla, tror du att det är dags för oss att bestämma oss för ett kejsarsnitt istället?” När min fantastiska barnmorska frågade mig det, visste jag direkt att det var rätt! Även om jag inte kunde undgå att känna en viss besvikelse över situationen, kände jag mestadels lättnad.

Beslutet var helt rätt för mig – för oss – och min man och jag tvekade faktiskt inte när vi fick åka hem för natten med en plan om ett planerat kejsarsnitt nästa morgon. Vi såg fram emot det.

Ett fantastiskt planerat kejsarsnitt tar en vändning

Fredagen den 2 november 2018 kl. 7.00 anlände vi och checkade in på förlossningsavdelningen innan jag blev förberedd för mitt kejsarsnitt och presenterad för de många personerna i operationssalen. Jag tror att min man var mer nervös än jag.

Allt hade gåtts igenom för oss dagen innan gällande procedur, bedövning och förloppet efteråt, och varje person presenterade sig med namn och funktion. Jag måste erkänna att jag minns väldigt få detaljer, och efter bedövningen gick allt så snabbt.

 LÄS OCKSÅ: ”Under hela kejsarsnittet trodde jag att det var något fel”

Min man satt vid mitt huvud och höll mig i handen, och han hann precis fråga mig om jag kunde känna något alls innan det hördes ett litet bebisskrik därifrån. Därefter gick det tyvärr också väldigt snabbt, för vår lilla nya babypojke hölls bara fram för mig innan de tog bort honom igen.

Han kunde inte andas ordentligt själv, och jag beordrade min man att följa med honom, eftersom vår son behövde ha en av oss med sig, och jag låg fast på britsen, fortfarande bedövad från midjan och ner.

Du och jag och Vito

Det tog en hel timme innan jag själv fick vår son. Under den tiden blev jag ihopsydd och körd till en uppvakningssal, medan läkare och sjuksköterskor berättade för mig hur min son kämpade för att andas själv.

Flera gånger blev jag varnad om att han kanske skulle köras med barnambulans till ett annat sjukhus, dit jag först skulle kunna följa efter när jag inte längre var bedövad. Min man har senare visat mig bilder från en del av förloppet, och det är inte trevligt att se, men alla är där för att ta hand om honom.

 LÄS OCKSÅ: ”Det tog mig många år att bli redo för att få ännu ett barn”

Efter ungefär en timme, där en ny sjuksköterska på uppvakningsavdelningen tvingade i mig lite mat och vätska, kom de äntligen med honom. Liten, perfekt och i gott skick. Jag fick honom över till mig – min lilla Vito – och jag visste att jag aldrig skulle vilja släppa honom igen.

Det är enormt många och överväldigande känslor förknippade med att bli mamma, och det är en annan och kortare process att föda med kejsarsnitt än vaginalt, men jag kände hela den intensiva förälskelsen när jag äntligen fick hålla honom.

Inläggning och en fantastisk personal

Vito och jag var inlagda en hel vecka efter förlossningen, och lyckligtvis hade vi ett rum där min man kunde vara inlagd tillsammans med oss. Det var minst sagt trångt på de få kvadratmetrarna, men mitt blodtryck ville inte stabilisera sig, och det fanns ingen säker väg utan inläggning. De första dagarna hade jag dessutom stora smärtor efter operationen.

Den första natten blev Vito lagt i en liten krubba bredvid min sjukhussäng. Min man hade äntligen somnat, och jag kunde inte själv komma upp att sitta eller ur sängen. Nattsköterskan, som kom och kontrollerade både mina och Vitos värden med några timmars mellanrum, hjälpte mig att lägga Vito bredvid mig i en liten kokong i den stora sängen, så jag kunde nå honom själv och få lite ro i några timmar. Det blev inte mycket sömn, men jag njöt av det.

Personalen jag hade glädjen av den veckan var fantastisk. Vi fick hjälp och vägledning både i våra försök att amma och när vi till slut bestämde oss för att sluta amma. Jag fick hjälp att resa mig, gå på toaletten, ta ett bad och med otroligt många medicin- och blodtryckskontroller. Och när vi äntligen kunde åka hem var vi helt redo att vara vår lilla familj.