Kejsarsnitt var ett alternativ under hela min graviditet. Jag lider av vissa underlivssmärtor (vulvodyni), som har orsakat många problem och gjort otroligt ont i många år. Min man och jag pratade därför kontinuerligt med barnmorskan om olika former av ökad smärtlindring och om möjligheten att överväga plan B – ett kejsarsnitt.
Men om jag kunde, ville jag gärna ha en naturlig förlossning med den smärtlindring som var nödvändig. Jag erkänner gärna att förlossningen aldrig var något jag såg fram emot, men det var något jag kände att jag borde kunna klara av – precis som alla andra.
Men borde jag inte undvika igångsättning till varje pris?
Min förlossningsupplevelse började en måndag morgon när vi kom till sjukhuset för att få första omgången av medicinen för min igångsättning. Under hela den sista fasen av min graviditet fortsatte mitt blodtryck att stiga, och igångsättningen planerades till två veckor före mitt beräknade förlossningsdatum.
Jag var nervös. Förlossningen närmade sig, jag sov dåligt, och under förlossningsförberedelsen hade jag fått höra av en sjuksköterska att man nästan till varje pris skulle försöka undvika igångsättning för att göra det så naturligt som möjligt. Inte direkt till hjälp när man från förlossningsavdelningen får det rekommenderat för att undvika havandeskapsförgiftning.
Måndag, tisdag och onsdag åkte vi till sjukhuset för kontroll och daglig dos av medicin, men medan mitt blodtryck fortsatte att stiga, hände det tyvärr inget mer. På onsdagseftermiddagen vågade de inte skicka hem mig igen. Jag blev inlagd, och igångsättningen gick in i en ny fas när det beslutades att jag skulle få en ballongkateter för att fysiskt sätta igång min förlossning.