Jag hade inga stora illusioner om att det skulle bli lätt att vara mamma. Jag förväntade mig inte kaffe-dejter och babyrytmik som en fast del av vår föräldraledighet. Jag var helt övertygad om att det skulle bli otroligt tufft. Faktiskt så övertygad att jag inte märkte att det var något fel med min son förrän vi hade vårt första möte i vår mammagrupp.

En gråt som inte kan beskrivas med ord

Han började livet som de flesta andra bebisar. Han sov jättebra, faktiskt hela tiden. När han inte sov, åt han. Jag hann tänka att ”det här med bebisar är ju lättare än väntat!”. Men när han var tre och en halv vecka började gråten.

I början kom det som stora utbrott, helt utan förvarning, helt otröstlig. En så otroligt intensiv gråt som inte kan beskrivas med ord. Utbrotten varade en halv till en hel timme och slutade oftast med att han kollapsade på mitt bröst, varefter han och jag sov ett par timmar.

Men gråten ökade, och mellan de stora utbrotten var det vanlig gråt. Aldrig lugn och lek. Vaken var lika med gråt. Jag fick lugn genom att bära honom i sjalen, där sov han, bodde där i princip. Jag ammade i galna positioner, vandrade runt i stan och lägenheten med sjalen, och köpte en vagga och en gungstol. Jag var säker på att det var ”så bebisar var”. Hårt arbete.

Läkaren märkte ingenting

Läkaren avfärdade att det var något fel när vi var på femveckorskontroll. Hon menade att min son visade helt normal bebis-beteende, något som skulle gå över vid ungefär åtta veckor. Det var också ungefär vid åtta veckor som vi hade vårt första möte i mammagruppen. Här insåg jag verkligen att det var något fel.

Medan jag joggade på stället med min son i sjalen, satt de andra kvinnorna med små tysta bebisar, som alla låg i sina korgar, lugnt blev ammade och annars tittade nyfiket runt. Deras berättelser om föräldraledigheten var så långt ifrån mina att jag började förstå att det nog inte skulle vara så tufft.

LÄS OCKSÅ: “Det var den mest ensamma tiden i mitt liv”

Jag kontaktade barnmorskan, som lyssnade och gav råd. Hon nämnde ”kolik” tillsammans med diffusa begrepp som ”omogna tarmar”, ”mjölksyrebakterier” och liknande. Vi bestämde oss för att ta honom till en kiropraktor och blev här för första gången verkligen erkända i att det var något fel. Han var totalt spänd i nacke, rygg och bäcken, och han skrek sig igenom de kommande många sessionerna.

Vi behövde genomgå många behandlingar hos kiropraktor och sjukgymnast, samt prova zonterapi innan det lilla livet äntligen blev lite lugnare. När det var som värst grät han oavbrutet under alla sina vakna timmar. Det som blev vår ”normala” vardag var ett konstant missnöje som bara hölls i schack av att någon gick runt i lägenheten med honom, samt minst ett rejält gråtanfall om dagen.

Enormt dåligt samvete

Vi är inte framme än, men tack vare hjälp från sjukgymnast, kiropraktor och barnläkare är vi på god väg.

Varje dag känner jag ett enormt dåligt samvete över att jag inte reagerade tidigare på hans gråt. Som mamma borde jag ha förstått att något var fel.

När jag testades för en födelsereaktion fick jag ett högt resultat – inte tillräckligt högt, men ändå högt. Jag har svårt att ta enkla vardagsbeslut och blir oerhört frustrerad när min man ställer frågor eller krav, för jag har inget att komma med.

Min son är ständigt tillsammans med mig. I sjalen på dagen och ovanpå mig på natten. Jag är aldrig fri! Jag håller på att bli galen över att jag inte kan göra någonting själv. Jag går på toaletten med honom i sjalen eller lägger honom skrikande på skötbordet (jag vet att han kan rulla ner, men det var antingen det eller det smutsiga golvet). Han sover på mig dag som natt, och när jag någon gång får i mig lite mat så är det också med bebisen på mig.

Jag har svårt att be om hjälp, både för att jag inte vill vara till besvär och för att jag har en tendens att bli martyr. Jag faller ofta ihop i gråt, ofta med en bebis som inte vill något annat än att skrika.

Jag är SÅ avundsjuk!

Jag är verkligen avundsjuk på min man – på allt! Han får ta hunden på promenad varje dag, en uppgift som var hans även innan barnet kom. Han kan gå ut med vänner på kvällarna. Han kan gå på toaletten och duscha när han vill – helt själv! Till och med under ett dygn var han den enda som fick leenden och skratt från bebisen, medan jag bara fick ta del av gråt. Jag stod knappt ut!

Jag blev sjukskriven för att min man skulle kunna ta över föräldraledigheten, så nu är vi båda hemma. Det hjälper, men det tog lång tid innan han förstod vad som faktiskt krävs. Han vågar inte kliva över mina gränser, och jag är så utmattad att jag inte orkar be om hjälp. Orden försvinner.

Som tur är började han agera på eget initiativ och tar bebisen varje gång det inte gäller amning eller sömn. Han står tålmodigt och stirrar på kaffebryggaren i flera dagar, eftersom det plötsligt är enda stället barnet vill vara. Han gör hundpromenaderna så korta som möjligt och ser till att jag får mat, vatten och sömn efter bästa förmåga.

Jag blir fortfarande “överstimulerad” när jag har haft min son på mig väldigt mycket. Det känns som klaustrofobi i ett öppet rum, och då måste jag be om lite andrum. När man helammar finns det egentligen inget som heter ”paus”, men då är det min man som får kliva in så mycket som möjligt.

Ensam i mammagruppen

Det har funnits många saker under resans gång som har varit orimligt tuffa, men jag tycker särskilt att det har varit väldigt ensamt att stå i. Ganska snabbt satte jag mammagruppen på paus, för där kände jag mig verkligen ensam.

Jag stod med ett barn som skrek av smärta ute i köket, medan de andra satt och åt bullar och diskuterade korrekt klädsel för bebisar. Vi möttes också av folk som tyckte: ”herregud, bebisar gråter”. Vilket de gör, men absolut inte på den nivå som vår har gjort. Detta gjorde att det i början var svårt att lita på att det var något fel.

Det kunde ha varit mycket mer lek och skratt och lugn och ro.

Vi har lyckligtvis haft god kontakt med flera yrkespersoner som erkänner oss, men det är svårt att inte vilja ge folk en klapp när de säger “åh… Det är väl inte så farligt”, eller “bebisar ska gråta”.

Jag läste någonstans att kolikföräldrar kan känna sig lurade. Lurade på det mysiga. Jag förstod det inte på länge. Jag kände fortfarande att vi hade fått den bästa av alla bebisarna. Men nu när vi har haft en liten bra period, förstår jag vad de menar.

Jag känner mig också lurad nu, det kunde ha varit något helt annat. Det kunde ha varit mycket mer lek och skratt och lugn och ro. Jag vill inte säga att det kunde ha varit lättare, för lätthet är alltid relativt i förhållande till erfarenhet, men det kunde ha varit något helt annat.

Var det kolik? Nej

Idag definieras kolik som en uteslutningsdiagnos. Det vill säga, om ett barn gråter mer än tre timmar dagligen, tre dagar i veckan utan att det är något fel (hungrig, trött, blöta blöjor, smärta och liknande), kallas det kolik.

 LÄS OCKSÅ: Så tar du hand om dig själv som mamma till ett kolikbarn – 5 bra råd från läkaren

Det vill alltså säga att när det handlar om kolik, är det inget fel på barnet. Vårt barn har därför inte kolik. Han har det inte eftersom en kiropraktor konstaterade sned nacke, spänningar i axlar och bäcken. Likaså konstaterade en fysioterapeut spända muskler i samma områden samt gom, käkar och tunga.

Vi har kallat det kolik, eftersom hans gråt har karaktären av kolik. Till slut konstaterade barnläkaren att han hade för mycket luft i magen, och det är det som ger smärtor, vilket betyder massor av gråt, som sedan ger spänningarna i de problematiska områdena. En ond cirkel.