Jag fick diagnosen schizofreni redan 2013 och har alltid tagit emot den hjälp som jag har erbjudits. Det har varit några tuffa år med personer runt omkring mig som inte har kunnat förstå exakt vad den här diagnosen har gjort med min vardag. Men nu har jag varit utan medicin sedan mars 2020.

Jag träffade min pojkvän när jag var 12 år, och vi hittade tillbaka till varandra för 3 år sedan. I maj har vi varit tillsammans i 4 år, och nu ska vi få en liten bebis tillsammans. Han har varit det största stödet jag kunnat få från någon som själv har valt att bli en del av mitt liv. Min pojkvän engagerar sig verkligen i mina känslor och försöker hjälpa mig så mycket han kan. När jag känner att jag inte är bra nog, när jag känner mig väldigt "liten", och när mina gränser överskrids, då är han där för att lyfta upp mig igen.

Kategorin 'sårbar gravid'

När jag kom till läkaren och sa att jag var gravid, möttes jag av ett leende och förståelse, men tyvärr har det inte varit så överallt. Jag fick en extra läkare från det sjukhus jag är knuten till, eftersom jag faller under kategorin 'sårbar gravid'.

LÄS OCKSÅ: “Det är okej att hata graviditeten och samtidigt älska sin baby”

Jag har full förståelse för att det måste tas hänsyn till hur jag kan må efter förlossningen och självklart också under min graviditet. Men att komma till en läkare som läser mina tre år gamla papper och antar att jag fortfarande mår så idag, har fått mig att tvivla mycket på mig själv. Det har fått mig att tvivla på om jag kan klara av att bli mamma utan att bli placerad i en box där andra anser att jag inte är tillräckligt bra.

En kamp för att bli tagen på allvar

Innan jag fick reda på att jag var gravid, hade jag haft två missfall. Då hade jag en annan läkare, men jag kände att jag var tvungen att kämpa för att bli undersökt, eftersom jag hade alla “symptom” på att vara gravid, men testerna var negativa varje gång. Och jag har alltid velat ha barn. Att behöva sitta hos en läkare och berätta hur man mår – om illamående och kräkningar – och inte bli tagen på allvar är en sorglig känsla. Jag fick höra att det var något jag inbillade mig, och att jag skulle sluta använda så mycket resurser på det, nu när testerna fortsatte att vara negativa.

Till slut ringde jag till en gynekolog och berättade att min läkare inte ville ge mig en remiss, eftersom hon inte ansåg att det var en tillräckligt bra anledning. Gynekologen rådde mig att säga till läkaren att jag ville få mina äggstockar skannade, för det kunde läkaren inte göra. När jag äntligen tog mod till mig att ringa läkaren igen, fick jag beskedet att man ju inte har illamående och kräkningar i slidan (!) Men nu när jag hade bett om en skanning av mina äggstockar, hade hon ju inget annat val än att ge mig remissen.

LÄS OCKSÅ: “Kudden blev helt våt. Inte av bröstmjölk, utan av ‘ont i hjärtat’”

Jag satt kvar med en känsla av lättnad, för nu fick jag äntligen remissen. Men det är inte okej att jag skulle höra från läkaren att det var något jag inbillade mig på grund av min diagnos. Jag väljer ju inte att ringa en läkare och berätta hur jag mår, om det inte är så jag mår?! Och jag tycker det är synd att man ska uppleva ett sådant beteende från en annan människa, när man faktiskt bara vill ha hjälp att förstå vad som händer i ens kropp. Är det inte det en läkare är till för? Det är en gåta för mig varför det hela tiden skulle vändas till att jag hade en diagnos.

När jag sedan kommer ut och ska träffa min läkare genom teamet för utsatt graviditet, hamnar jag återigen i en dålig situation. Här måste jag flera gånger förklara att jag inte förstår varför man ska bilda sin uppfattning om mig utifrån tre år gamla papper från distriktspsykiatrin. Jag förstår inte varför det ska följa en på det sättet. De är där för att hjälpa, och jag vet att de bara vill mig och mitt barn det bästa, men jag skulle uppskatta om de lärde känna mig som jag är nu – inte som då, när jag mådde riktigt dåligt. Jag har varit ganska skeptisk till de anteckningar som skrivits i min journal under graviditeten. Många av de saker som skrivits har inte diskuterats medan jag själv har varit med på mötena.

Låt mig få glädjas!

Jag tycker det har varit riktigt svårt att känna mig glad under min graviditet, eftersom jag har upplevt både från läkare och mina närmaste att det ska sättas särskilt fokus på min diagnos. Jag vet att det finns en risk att jag möjligen kan bli sjuk igen, men att behöva höra det från andra har gjort att jag har känt mig mer sjuk under denna period – där jag inte har fått medicin på nästan ett år – än när jag faktiskt mådde riktigt dåligt och fick medicin.

Det är verkligen inte en trevlig känsla att behöva sitta med när man väntar sitt första barn och bara vill vara glad, men inte känner att man har rätt till det ”för vad händer om“. Den frågan tycker jag att jag har fått väldigt många gånger under min graviditet. Det är svårt att sätta ord på hur overkligt det känns. Jag mår riktigt bra och ser extremt mycket fram emot att träffa bebisen, men så går jag från ett möte med en läkare som inte känner mig – och inte vill lära känna mig – och känner mig plötsligt mer sjuk än någonsin tidigare.

Jag tycker inte det är en rättvis behandling, och jag kan bara föreställa mig hur många som går igenom samma sak eller har varit med om samma sak som jag gör nu. Jag känner mig lite som en brottsling, om jag ska vara helt ärlig. Att både mina närmaste och olika yrkespersoner tycker att de har rätt att lära mig om vad min diagnos gjorde – eller kommer att göra – med mig, är nog något jag kommer att uppleva resten av mitt liv…tyvärr. Hur kan det vara så att man ska känna sig helt fel för att man vill vara gravid, men samtidigt har en diagnos?