Hurra! Jag är gravid, till och med höggravid. Jag ser verkligen fram emot att vår familj snart växer från tre till fyra. Men… ja, det finns verkligen ett men…

För snart fem år sedan upplevde jag kanske mitt livs största glädje – och det största traumat: min förlossning.

Jag hade en underbar graviditet och älskade varenda sekund, varje extra kilo och varje sårbar känsla. Jag såg fram emot att föda och kände ingen rädsla, men bebisen vände sig inte som jag hade läst att den borde göra på Google (min bästa vän och värsta fiende). Läkare och barnmorskor försäkrade mig dock om att ett lugnt vändningsförsök skulle lösa allt.

Vi gick igenom hela tre försök med tre olika läkare. Det var intensivt. Väldigt intensivt. Och när jag låg där med tårarna rinnande nerför mina kinder, visste jag att jag aldrig någonsin skulle utsätta varken mig själv, en bebis eller min partner för något sådant igen. Det kändes helt fel – som om min egen önskan om en vaginal, ”back to nature”-födsel var viktigare än bebisens välbefinnande inne i min mage. Men vänd, det blev han därinne.

"Det nämndes först när barnmorskor och förlossningsläkare diskuterade högljutt över min utmattade och lätt bedövade stora kropp".

Jag hade fått uppfattningen att jag till varje pris skulle göra vad jag kunde för att undvika ett kejsarsnitt. Faktum är att det inte ens nämndes som ett alternativ då. Inte heller när jag hade gått en vecka över tiden, hade havandeskapsförgiftning, svår migrän, och min kropp på inget sätt hade tänkt sig att föda. Kejsarsnittet nämndes inte heller när man hade försökt sätta igång mig med diverse startpaket och värkstimulerande dropp, och att jag efter 35 timmar inte kunde säga mitt eget namn. Det nämndes först när barnmorskor och förlossningsläkare diskuterade högljutt över min utmattade och lätt bedövade stora kropp; ”Vi måste få ut den bebisen nu! Vi flyttar över till akut kejsarsnitt”.

Så blev det. Karl kom till världen med ett något stressat snitt, och lyckligtvis var han intakt – det var jag långt ifrån.

Planerat kejsarsnitt eller...?

Och varför ägnar jag egentligen så mycket utrymme åt att skriva om en upplevelse som snart är fem år gammal? Jo, för den förlossningen har gett mig en djupgående oro för att återigen behöva gå igenom något liknande. Den har även gett mig ett dåligt samvete gentemot min son eftersom jag inte lyssnade på och följde min egen intuition. Och historiken är viktig, för så fort jag såg de två vackra strecken på testet den här gången, önskade jag mig ett planerat kejsarsnitt.

LÄS OCKSÅ: “Igangsättning, ballongkateter och sedan ett kejsarsnitt”

Det handlade inte om att ge upp, om något kosmetiskt eller liknande. Det handlade snarare om att jag innerst inne inte trodde att jag skulle klara en sådan utmaning igen. Fysiskt kanske, men mentalt skulle det verkligen knäcka mig. Den här gången har jag dessutom en förskolekille som behöver min närvaro och min fysiska ork när vi kommer hem med det nya lilla livet. Sådan var jag överhuvudtaget inte kapabel till de första många månaderna för snart fem år sedan.

Så min partner och jag tvekade inte. Om jag hade turen att bli gravid igen, skulle vi helt enkelt boka in ett snitt. Punkt slut! Eftersom jag har träffat fyra(!) olika barnmorskor har jag inte haft ”det viktiga kejsarsnittssamtalet” med någon av dem. Det har mest handlat om corona-restriktioner, amning och en kort sammanfattning av min första förlossning. Alla har nämnt att med en riktigt bra och detaljerad förlossningsplan skulle jag aldrig hamna i samma situation igen. Kejsarsnittet har däremot inte nämnts som ett faktiskt alternativ.

Och ändå sitter jag här, en månad innan beräknad förlossning, och är väldigt osäker.

LÄS OCKSÅ: “Jag vågade inte genomföra en sätesfödsel”

Under den här graviditeten har jag pratat med fem kvinnor som alla hade en första förlossning lik min. En av dem hade stått fast vid sitt planerade kejsarsnitt med barn nummer två och var lycklig över det. En annan födde vaginalt andra gången, vilket var tufft men ändå fungerade. De övriga tre hade från början önskat ett planerat kejsarsnitt, men på ett eller annat sätt blivit övertalade att satsa på en så kallad naturlig förlossning. Alla tre slutade ändå med akuta kejsarsnitt – och en av dem upplevde något som var ännu värre än hennes första förlossning.

Så förstå mig då!

Jag var därför säker i min sak när vi infann oss till det slutgiltiga samtalet med förlossningsläkaren för ett par veckor sedan. Trots hennes vänlighet kände jag mig inte sedd på det sätt jag hade hoppats. Istället fick vi höra om alla de risker som kejsarsnitt kan medföra – och hur rosenskimrande en vaginal förlossning oftast är. Hur mycket det betyder för en nybliven mamma att kunna trycka ut barnet och lägga det direkt på bröstet. Som om den lilla sagan skulle hjälpa mitt redan tveksamma sinne…

När min partner avbrytande frågar om skillnaden mellan ett akut och ett planerat kejsarsnitt, är svaret: ”Det är faktiskt ingen stor skillnad!”

Och jo, det kan jag lova dig, att det är! Jag var mentalt nedbruten både före och efter förra gången – och det kommer knappast ske vid ett planerat kejsarsnitt. Så ja, det är en enorm skillnad. Jag började få tårar i ögonen, för det här ämnet är så känsligt och svårt för mig. För ja, självklart skulle jag helst föda som på film. Med vattnet som går mitt i natten, snabbt till sjukhuset, värkar och sedan hurra – där kom bebisen ut ur rätt födelsekanal. Men jag vågar inte, för tänk om det blir så traumatiskt igen? Förstår de inte det? Förlossningsläkaren gjorde inte det. Istället gjorde hon oss medvetna om att oavsett vad så skulle de aldrig låta det gå så långt en andra gång. Trots att jag just hade informerat Doktor Vaginal-älskare om att vi önskade ett snitt och ett datum.

Datumet fick vi, och jag hade hoppats att kryss i kalendern skulle ge mig ro. Men istället gjorde det 40 minuter långa samtalet mig ännu mer förvirrad. Och värst av allt fick jag den där dåliga samveten över att jag bara ville ge upp – att inte ens försöka föda. Varför möttes jag inte bara med förståelse? Varför blev jag inte hållen i handen av de yrkespersoner som svek mig så djupt under sommaren 2016? Varför svarade inte förlossningsläkaren bara: ”Det förstår jag, Katrine. Det är ditt val, din kropp – och vi stöttar naturligtvis!” Varför är det så förbannat viktigt att undvika att skäras upp i magen? Gör det mig till en sämre mamma? Utsätts mitt barn för trauma om det inte kommer ut genom tryck? Finns det något som ingen berättar för mig?

Status är att vi har ett datum för ett kejsarsnitt, men jag måste göra en detaljerad förlossningsplan ifall jag plötsligt bestämmer mig för att vilja ha det på det viset. Det ger mig faktiskt en sinnesro att veta att jag har möjligheten att i sista stund avbryta snittet och prova lyckan igen. Om det visar sig att bebisen ligger lika tokigt som vår son gjorde, blir det planerade snittet självklart – eftersom vi alla är överens om att ett vändningsförsök ALDRIG blir aktuellt igen.

Det förvånar mig verkligen att jag fortfarande kan vara så osäker, när min första förlossning har satt sig så djupt i mitt inre universum, men vissa saker kan man bara inte förklara. Och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag lyckas finna ro – oavsett hur allting slutar.

Önska mig lycka till – slutspurten har verkligen börjat!