Jeg fik kejsersnit den 21. november 2019. En frygtelig oplevelse. Så frygtelig at jeg fik en undskyldning af afdelingslederen i februar 2020.

Mit kejsersnit var planlagt, men fordi jeg havde en rigtig træls oplevelse, var det svært for mig i min første tid som førstegangsmor. Jeg tænkte hele tiden på oplevelsen og græd hele tiden. Egentlig ville jeg helst glemme oplevelsen, men min sundhedsplejerske anbefalede mig at skrive til afdelingen, og det var godt at jeg gjorde det, for ellers havde jeg ikke fået undskyldningen (som jeg havde brug for, for at komme videre).

”Hvorfor skal du have et kejsersnit?”

14 dage før mit kejsersnit, kom jeg forbi afdelingen for at hente de to tabletter, som jeg skulle tage dagen før kejsersnittet. Jeg havde min mor med og her blev vi mødt af sygeplejerske V, som spurgte mig hvorfor jeg skulle have kejsersnit. Både min mor og jeg følte, at hun var mistroisk i forhold til om jeg havde ”fået lov” til at skulle have kejsersnit, selvom jeg havde en pjece i hånden hvor der stod ”Information om planlagt kejsersnit”.

 LÆS OGSÅ: ”Jeg var så vred på mig selv og rasende på kejsersnittet”

Et kejsersnit som jeg ikke ønskede, men som lægerne vurderede ville være bedst for mig efter et længere sygdomsforløb for tre år siden, hvor jeg gennem 2,5 år blev opereret 11 gange i tarmene i fuld narkose. Jeg følte mig presset af sygeplejersken til at fortælle om min sygdomshistorie, en historie jeg ikke synes om at snakke om. Det ender med, at jeg bryder grædende sammen midt på gangen.

Ett märkligt par

När vi anlände på morgonen den 21 november var jag så klart nervös över att återigen behöva ligga på ett operationsbord. Vi möttes återigen av sjuksköterska V, som hade en kvinnlig barnmorskestudent med sig. De utgjorde verkligen ett märkligt par: V var sträng och formell, medan barnmorskestudenten använde ett mjukt, nästan överdrivet pedagogiskt tilltal, som om vi vore i förskolan.

Den kvinnliga barnmorskestudenten satte en kanyl i min högra hand. Det verkade som om hon antingen inte hade gjort det tidigare eller inte övat på länge. Hursomhelst hamnade den fel, och det gjorde förfärligt ont. Jag sa ifrån och påpekade att jag fått kanyler förut utan att det någonsin gjort så här ont. V insisterade på att den satt rätt och att om vi skulle göra om det, så skulle det göra precis lika ont.

Missförstådd och förhastad

Den kvinnliga läkaren som ska utföra kejsarsnittet tittar in. Hon verkar ha väldigt bråttom och frågar om jag har blivit opererad i magen tidigare. Jag svarar att det har jag, eftersom jag under min sjukdomsperiod två gånger har genomgått fettsugning i magen för att ta stamceller från magfettet. Hon svarar: ”Då har du ju inte blivit opererad i magen, utan på magen” och sedan försvann hon. Min man och jag undrade över hennes beteende. Vi kände oss nedvärderade och inte alls lugnade inför kejsarsnittet.

”Det ska alltså inte göra så ont”

Därefter blir vi hämtade av en portör som kör oss till operationssalen. Han viskar till mig att det inte ska göra ont i min hand och att jag ska säga något till dem på operationssalen. Det gör jag – och tur var det.

Narkossköterskan ser min hand och beslutar att en ny ska sättas. Det går ganska snabbt på operationssalen, så samtidigt som jag får en ny venflon, får jag ryggmärgsbedövningen. Det gör så ont i min hand att jag knappt märker det i ryggen.

Denna kvinnliga narkossköterska på operationssalen gör att jag känner mig som en människa under kejsarsnittet och inte bara en bil som ska till mekanikern. Hon pratar med mig under tiden och lugnar mig, för det behövdes verkligen. Tack och lov för henne.

Det var som om jag inte existerade

Den manliga operationsläkaren kliver in i rummet utan att hälsa. Överhuvudtaget pratar läkarna inte med oss. Det är oerhört gränsöverskridande hur lite de pratar med oss och varandra, och den här ”födelsedagsstämningen” som jag hade hört om från min barnmorska, finns inte alls. Jag kunde lika gärna ha varit i full narkos, för det var som om jag inte existerade.

 LÄS OCKSÅ: ”Det tog mig många år att bli redo för att få ännu ett barn”

Jag hade spenderat mycket tid hos min barnmorska med att prata om att jag var rädd för ljuden vid ett kejsarsnitt. Vi ägnade faktiskt inte riktigt tid åt något annat, och det gjorde att jag inte var uppmärksam på andra saker före, under och efter ett kejsarsnitt. Jag har nämligen varit mycket rädd för att få en förlossningsdepression på grund av återseendet med ett operationsbord.

Jag skakade så mycket!

När min barnmorska och jag pratade om kejsarsnittet sa hon att jag självklart inte skulle vara rädd för smärtorna, och att jag bara skulle känna när de tryckte på min mage för att få ut bebisen. Jag skulle vara förlamad från under bröstet och ner till fötterna. Jag hade inte blivit uppmärksammad på att jag inte skulle kunna känna kyla, värme och smärta, men faktiskt ALLT annat.

När jag känner en spritservett på min mage tror jag att något är fel. De frågar: Kunde du känna det? Jag svarar: JA! De frågar om jag kunde känna kylan och jag svarar NEJ, och då var det bara bra.

Jag kan känna allt under kejsarsnittet. Både när de klämmer mig, själva snittet, när de drar i mig och när de häftar ihop mig. Jag tror under hela kejsarsnittet att något är fel. Jag skakar så mycket att när min dotter läggs på mitt bröst, hoppar hennes huvud upp och ner.

Gränsöverskridande och opersonligt

Den manliga läkaren tar snabbt tag i min mans axel och säger grattis, och sedan är han borta igen. Den kvinnliga läkaren försvinner utan att säga adjö. Det var mycket gränsöverskridande att bli opererad av någon som inte hälsade, presenterade sig eller pratade med oss.

Jag tvivlar inte på att läkarna är enormt kvalificerade och mycket skickliga. Men den dagen glömde de bara att vara människor – eller se oss som människor.

Den första tiden är så svår

Efter kejsarsnittet var jag så spänd att jag hade mina axlar uppe vid öronen. Det gjorde att jag inte kunde komma igång med amningen ordentligt och var tvungen att söka hjälp hos amningskonsulter för att öka min mjölkproduktion.

Först nu (5 månader efter) är jag inte spänd eller ledsen när jag tänker på kejsarsnittet, och jag måste fortfarande komplettera med modersmjölksersättning eftersom jag inte har tillräckligt med mjölk. Jag var mycket deprimerad, grät och mådde dåligt under den första tiden med min dotter. En tid som jag inte får tillbaka.

Idag mår vi bra

Även om jag fortfarande har svårt att tänka tillbaka med glädje på den första tiden med vår dotter, mår vi bra idag. Det hjälpte mig att prata om mitt kejsarsnitt med min familj, mammagrupp och vänner – ja, faktiskt med alla som ville lyssna. Jag behövde berätta om min upplevelse, för på det sättet kunde jag lättare bearbeta den.