Under hela graviditeten hade jag förberett mig på att föda min dotter, vårt första barn, genom en vaginal förlossning. Jag fruktade inte själva förlossningen, smärta eller liknande, även om jag naturligtvis visste att det inte skulle bli en söndagsutflykt. Tvärtom såg jag verkligen fram emot hela processen kring förlossningen.

När vi var i vecka 36 visade det sig dock att vår dotter låg i sätesbjudning. Hon flyttade sig inte de kommande veckorna och inte heller vid de två vändningsförsöken vi hade på Rigshospitalet, varav det första var ganska smärtsamt.

Vi fick därför valet mellan att försöka en sätesförlossning eller gå för ett planerat kejsarsnitt. Ett mycket svårt val, tyckte jag, eftersom jag som sagt hade sett fram emot den vaginala förlossningen. Dock var jag orolig för en sätesförlossning, särskilt eftersom det statistiskt sett slutar i akut kejsarsnitt i 50% av fallen, och särskilt för förstföderskor.

Ett planerat kejsarsnitt

Efter långa överväganden valde vi därför ett planerat kejsarsnitt 10 dagar före beräknad förlossning. Jag vågade helt enkelt inte ge mig in på en sätesförlossning av rädsla för att det skulle sluta i ett akut kejsarsnitt, vilket jag var orolig för skulle påverka vårt barn.

Samtidigt var jag helt medveten om att det också finns vissa risker för barnet vid kejsarsnitt, och det var också därför valet var så svårt. Men vi lämnade alltså Rigshospitalet med ett datum, och det var helt surrealistiskt att veta exakt när vår dotter skulle komma till världen.

LÄS OCKSÅ: 20 födandes erfarenheter av kejsarsnitt

Jag var otroligt nervös inför kejsarsnittet, särskilt eftersom jag aldrig tidigare hade blivit opererad. Jag var också väldigt nervös för att ryggbedövningen skulle göra ont.

Allt visade sig dock gå helt fantastiskt och utan problem. Efter att först ha blivit uppskjutet på grund av hög arbetsbelastning – vilket vi visste kunde hända eftersom vårt var ett okomplicerat kejsarsnitt – kom vi på morgonen för att få vår dotter till världen.

Vi blev taget riktigt väl emot på BB-avdelningen. Kejsarsnittet före oss hade blivit inställt, så vi kom snabbt in – faktiskt var vi så snabbt i operationskläderna att jag blev helt överväldigad, och tårarna rann nerför mina kinder när vi kördes till operationssalen.

Nu var det dags, och om en liten stund skulle vi ha vår lilla flicka hos oss. Det var så otroligt, nervkittlande och spännande.

När vi kom ner till operationsavdelningen kom de trevliga läkarna fram och presenterade sig och önskade grattis på födelsedagen. Det var generellt en riktigt bra och lugn stämning i operationssalen, och hela personalen var topprofessionella och oerhört vänliga.

Jag var fortfarande skakande nervös, men min partner och den trevliga anestesisjuksköterskan var bra på att lugna mig. Detsamma gällde anestesiläkaren, som guidade mig genom bedövningen, som för övrigt inte gjorde ont utan bara kändes lite obehaglig.

Lugnande vardagssnack i operationssalen

Jag hade i förväg önskat att få så mycket information som möjligt under tiden, så jag var medveten om vad som pågick. Det önskemålet uppfyllde de, och jag kände mig väl informerad om vad som hände hela vägen igenom.

Efter bedövningen blev jag lagd ner, och när läkarna hade försäkrat sig om att jag inte kunde känna något, började de. Jag kände beröring, men absolut ingen smärta. Min partner satt vid mitt huvud och talade lugnande till mig, och detsamma gjorde anestesisjuksköterskan.

LÄS OCKSÅ: “Varför är det så förbaskat viktigt att undvika att bli skuren i magen?”

Jag kan minnas att de pratade om något så vardagligt som vår adress på Nørrebro och att sjuksköterskan också hade bott där en gång, hur gårdsmiljön var och andra banaliteter. Under tiden höll läkarna på att skära upp mig, vilket jag helt klart kunde känna men lyckligtvis inte uppleva som smärta.

Det var generellt speciellt att känna hur mycket de kämpade med min mage under tiden, särskilt när hon skulle ut. De skapar en konstgjord värk genom att trycka på magen, och beröringen kan kännas, även om man inte känner någon smärta.

“En vacker tjej som mår bra”

Så snart de hade fått ut henne ur magen, tog de bort duken som vi hade bett om i förväg och lyfte upp mitt ansikte så att jag kunde se henne komma till världen. Det var en helt fantastisk och mycket, mycket rörande upplevelse.

Det tog några sekunder innan hon skrek, och både min partner och jag hann bli oroliga, men anestesisjuksköterskan lugnade oss med att det var helt normalt – och snart skrek hon precis som hon skulle.

“En vacker flicka som mår bra” var läkarnas omedelbara kommentar. Det var en enorm lättnad och den största upplevelsen i mitt liv!

Min partner tog bilder under hela processen – även på vår dotter när hon föddes. Det är verkligen något jag kan rekommendera. Vi är fortfarande väldigt glada för dem idag.

Hud mot hud

Efter en snabb undersökning på bordet lyfte man över henne till mig så att vi fick ligga hud mot hud. Där låg vi och tittade på varandra i några minuter tills det var dags att sy ihop mig. Jag var så lycklig över att ha henne vid min sida.

Efter en stund lyftes hon tillbaka till bordet, där hon blev inbäddad i en liten filt och sedan överlämnad till min partner. Där låg hon medan jag blev sydd, vilket bara tog omkring 20 minuter. Därefter rullades vi iväg till uppvakningsrummet och senare vidare till BB-avdelningen, där vi stannade de närmaste tre dagarna.

Från det att vi klev in i operationssalen tills vi var ute igen tog det bara ungefär en timme. Jag återhämtade mig snabbt och var redan samma dag – med lite hjälp – uppe och gick, vilket innebar att katetern kunde tas bort så att jag själv kunde gå på toaletten.

Jag skulle inte påstå att det inte gjorde ont alls – för det gjorde det verkligen. Speciellt på den andra dagen hade jag ont eftersom bedövningen avtog. Men generellt återhämtade jag mig snabbt och jag tror bland annat att det berodde på att jag såg till att komma upp ur sängen och ta små promenader så snart jag kunde.

Svår amningsstart och bra vägledning

Vi hade lite svårt att få igång amningen de första dagarna, och hon gick ner en del i vikt efter födseln. Jag har hört att kejsarsnitt kan innebära en lite svårare amningsstart. Därför stannade vi en extra dag på Rigshospitalet, där vi fick råd och vägledning, och detsamma fick vi efteråt hos både barnmorskan och vid ett efterfödelsesamtal.

När vi blev utskrivna hade hon redan gått upp en del igen, och cirka 3 veckor efter födseln fungerade amningen utan problem. Så det går att få det att fungera, även om starten kan vara svår.

LÄS OCKSÅ: Amningsrådgivarens 5 bra tips för amning

Jag var själv ganska nervös för att vara orörlig efter kejsarsnittet. Och jag låg faktiskt mestadels i sängen de första dagarna på Rigshospitalet, men det innebar faktiskt bara att min partner behövdes mer än annars.

Han tog hand om blöjbyten och gick små promenader med vår dotter, och han kände själv att det var ett bra sätt som pappa att vara mer delaktig och användbar från början.

Redan efter hemkomsten på fjärde dagen kunde jag dock utan problem själv byta vår dotter och har inte på något sätt känt mig hindrad – förutom att jag fortfarande inte får bära tunga saker.

Både min partner och jag är överens om att kejsarsnittet var en helt igenom vacker och fantastisk upplevelse, och jag ångrar inte ett ögonblick att vi valde det över en sätesfödsel (som säkert också kan vara en minst lika fantastisk upplevelse).

Jag skulle alltid välja en vaginal förlossning i framtiden om jag får möjlighet, men givet situationen vill jag bara säga att ett planerat kejsarsnitt också kan vara en riktigt fin och vacker upplevelse, och att man precis som vid en vaginal förlossning kan sätta sin egen prägel på det, så att det blir som man önskar.

Exakt så blev det för oss.