”Vi rekommenderar en sätesförlossning” säger avdelningsbarnmorskan. Jag ligger på britsen, omgiven av rockar, hög på lustgas men också skakande av värkar och ångest. Det som hittills hade varit en helt utmärkt förlossning har tagit en vändning. För den dotter jag snart ska möta är på väg ut med rumpan först.

”Ligger hon rätt?”

Min intuition hade sagt mig att hon låg omvänt. Det var något med sparkarna. Något med hur min mage var formad. Vid konsultationerna inför terminen hade jag frågat min barnmorska om det. Inte bara en gång, utan 3 gånger: ”Ligger hon rätt?”. Det trodde barnmorskan att hon gjorde.

Det tror den barnmorska som tar emot oss på sjukhuset också. Men hon hämtar en handscanner för att vara “800% säker”. Det är hennes ord. Hon säger något om att det nog är en hinnblåsa hon kan känna, och hon visar oss scanningsbilden. ”Det ska se runt ut, för då är det ett huvud. Ser det inte runt ut?” Tja … hon kunde ha scannat min knäskål, och vi skulle fortfarande ha sett en bebis. I min journal skrivs det ”hinnblåsa”.

Jäkla förbannade icke-existerande hinnblåsa!

Den nästa barnmorskan vi möter på förlossningsavdelningen hämtar också en handscanner. Det sägs inget, varken från henne eller mig. Jag tror efterhand att det är normalt att man under förlossningen blir scannad om och om igen.

Åtta centimeter och ett otal av kraftiga värkar senare vill en barnmorskestudent sätta igång saker. Medan jag suger i mig lustgasen som om det gällde livet, vill hon sticka den omtalade hinnblåsan. Jag mår toppen, superhög och superglad, jag är på topp och jag ser så fram emot att möta min bebis.

Innan jag vet ordet av, placeras jag i en rullstol och körs till ett annat rum. Det med alla rockarna och det skarpa ljuset. Det är något fel med siffrorna, mitt blodtryck och barnets hjärtfrekvens, och det är också något fel med den förbannade hinnsäcken. Eller snarare, den existerar inte. Det är min dotters rumpa de alla har känt.

Och så kom rekommendationen, men …

Hon ligger bra för en sätesförlossning, får jag veta av läkaren och avdelningsbarnmorskan. De har tagit fram den stora scannern och varit ute ur rummet för att granska bilderna. Och hon är inte heller för stor, 3500 gram gissar de på. Medan jag drar hårt i lustgasen, tar några värkar och chanter något i stil med ”jag visste det, jag visste det”, frågar min partner vad de rekommenderar. Svaret kommer direkt. Det är sätesförlossningen, det finns inget som hindrar den, säger de.

LÄS OCKSÅ: ”Innerst inne känner jag inte att jag har försökt föda”

Men det finns där. Jag står i vägen för den. Jag vågar inte, och jag har inte minsta tvivel. Jag är inte längre upprymd, förväntansfull och glad. Jag känner mig frånkopplad från min kropp, som är redo att föda, medan mitt sinne är skräckslaget och traumatiserat. Jag förstår inte hur förlossningen kunde sluta här.

“Så kör vi dig till kejsarsnitt nu”, säger de lugnt. 30 minuter senare skärs min mage upp, och min partner får vår dotter Vinnie i famnen. Underbara, mjuka, skrikande Vinnie.

Ett halvt ton skam och en liten lögn

När jag berättar om förlossningen för vänner och familj veckorna efteråt, drabbas jag varje gång av 500 kilo skam. Jag utelämnar medvetet att personalen rekommenderade mig en sätesförlossning. Istället låter berättelsen om mitt kejsarsnitt som att det var något fel med siffrorna. Mitt blodtryck var ju lågt, Vinnies hjärtrytm var visst också lite instabil, det fanns grönt fostervatten, och hon låg fel. Allt detta för att rättfärdiga att jag gick emot personalens rekommendationer.

LÄS OCKSÅ: ”Där låg jag med ärr på magen och två små vackra barn och blev skammad för att jag hade fött dem med kejsarsnitt”

Jag känner mig som en fegis, som var för svag för att föda min dotter och fullfölja förlossningen. Jag får ont i magen varje gång jag når den punkt i berättelsen där avdelningsbarnmorskan ger mig ett val. För jag ångrar mitt kejsarsnitt. Det ger mig känslan av att jag tog en enkel utväg.

När vreden riktas mot dig själv

I ångern finns också en frustration. Jag är arg på personalen. Om de inte hade misstagit sig, om de bara hade hämtat in en ordentlig scanner från början. Om min barnmorska hade lyssnat på mig. Om bara någon av dem från sjukhuset hade bett om ursäkt.

Men mest av allt är jag arg på mig själv. Varför insisterade jag inte mer på att bli ordentligt scannad på sjukhuset, varför tillät jag mig att ignorera min intuition, varför gick jag inte bara till en privatklinik innan min förlossning och fick det bekräftat.

Skulle ha, kunde ha, borde ha. Jag är inte längre arg. Jag är stolt över mitt kejsarsnitt och min dotters födelse.

Mitt beslut är det rätta beslutet

Vid ett efterfödelsesamtal några månader efter kejsarsnittet kom jag fram till den verkliga historien. Jag lärde mig inte bara att acceptera vad som hänt, jag lämnade även mötet oerhört stolt över mitt annars skambelagda kejsarsnitt. Och det av den enkla anledningen att det var mitt eget beslut. Genom att göra det här valet lyssnade jag på mig själv och min intuition, jag stod på mig och sa tydligt att jag inte vågade en sätesförlossning.

Tänk så starkt, vilken kraft jag har, som vågade gå emot en hel sal fylld med skickliga barnmorskor, läkare, sjuksköterskor och vårdpersonal. Och jag hoppas verkligen att min magkänsla kommer att följa mig genom livet som mamma. Den är ovärderlig.

I dag vågar jag knappt tänka på vad som hade kunnat hända om jag hade följt rekommendationen om en sätesförlossning. Inte för att den var fel – jag har inte den medicinska kompetensen att bedöma det – utan för att det är så oerhört viktigt att vara delaktig i förlossningen, oavsett om den sker vaginalt eller på ett operationsbord.