Den dag Albert föddes var en av de sista sommardagarna 2019. Det var inget drama och inga väskor som packades i all hast. Förlossningen var planerad. Kejsarsnitt, utfört på grund av vasa previa (översättning: blodkärl som ligger för nära livmodermynningen). Vi hade blivit noggrant övervakade inför förlossningen och allt var bra.

Ett planerat kejsarsnitt – en riktig fest!

Vi åkte till sjukhuset kl. 08.00 och blev incheckade. Sedan bytte vi om, jag i vitt, min man, Christian, i blått och med en röd skylt där det stod PAPPA med stora bokstäver – ”För att undvika att någon tror att du är läkare” – de bär också blått. Föreställ dig det: ”Förstagångspappa förväxlad med läkare… Så bra med den röda pappa-skylten, säger jag bara.

Kl. 09.00 gick vi upp till operationssalen. ”Nå, är ni redo att fira födelsedag?” Så blev vi mötta av anestesisjuksköterskan. Jag vet inte varför den här meningen träffar mig idag. Men det känns fortfarande enormt stort, varmt och fantastiskt.

Och det var faktiskt en riktig fest med två operationsläkare, två operationssjuksköterskor, en läkarstudent, en barnmorska, en anestesiläkare, två anestesisjuksköterskor och två barnläkare som stod redo ute i korridoren för att ta emot Albert, om något skulle gå fel när han kom ut.

Före kejsarsnittet lyssnade man på hjärtljud – allt var fortfarande bra.

Oro och panik knackade på i tinningarna

Alla var trevliga och pratglada, frågade om allt mellan himmel och jord och informerade då och då om vad de höll på med. Jag hade hela tiden hållit mig lugn, andats djupt, rört mig långsamt, för att kunna hänga med. Men när så många människor pratar med en, rör vid en och man samtidigt är medveten om att, snart händer det, kunde jag inte annat än att bli lite snurrig.

Till slut kunde jag känna oron och paniken knacka på i tinningarna. Det fångade anestesisjuksköterskan direkt och sa snabbt: ”Cecilie behöver 5 minuter där ingen pratar med henne”. Därefter förflöt de nästa 5 minuterna i tystnad, och jag kände mig så sedd, förstådd…omhändertagen.

 LÄS OCKSÅ: ”Ett kejsarsnitt med komplikationer blev en dålig start på mitt moderskap”

Efter att ha fått först en lokalbedövning och sedan en spinalblockad, blev jag lagd ner och man testade om jag kunde känna något. Nej, det kunde jag inte, bedövningen fungerade.

Det tog 40 minuter att förbereda mig och 5 minuter att föda…that’s it.

Och visst kände jag ingen smärta, men de tog ju tag i mig, och när jag kände det, kom paniken krypande igen. Christian satt vid mitt huvud, medan anestesiläkare och -sjuksköterskor höll mig i handen. Jag började krama deras händer hårdare och direkt sa anestesiläkaren. ”Du får nu väldigt lite morfin – vi ger inte särskilt mycket, för det tål inte bebisen. Du får bara så mycket att du tycker det är okej att de rör vid dig. Och ”klichévarning” plötsligt hördes det ljuvligaste mest befriande skriket. Mitt hjärta hoppade – Albert!

Morfin i blodet och bebisen i armarna

Barnmorskan bedömde snabbt att allt var bra, så jag fick honom upp till mig. Där låg han, insmord i fosterfett, inbäddad i ett blekt täcke från Region Mittjylland, varm och nyfödd. Jag tröstade honom lite, hade inga ord men började sjunga: ”You are the sunshine of my life”.

Jag kunde inte komma på något annat och allt var precis som det skulle vara. Långt borta kände jag hur min kropp drogs i, men det berörde mig inte som tidigare, med morfin i blodet och bebisen i armarna, kunde det bli bättre? Och tydligen hade jag också blött en del.

På uppvakningsavdelningen fick jag den, hittills, bästa vitbrödsmackan med smör och marmelad – har andra upplevt detsamma? Den var verkligen god!

Vi blev observerade noga, både jag och Albert. Två timmar på uppvakningsavdelningen flög förbi och vi kördes till Mor/Barn-avdelningen. Glada, lättade... lyckliga.

Ingen besvär, men pruttar som kunde väcka de döda!

Första gången jag skulle ställa mig upp var 6 timmar efter kejsarsnittet. Det gjorde fruktansvärt ont, och jag kunde bara stå i några sekunder. Men igen – vad morfin inte kan göra. En stark önskan om att kunna lyfta Albert under den första tiden drev mig att resa mig igen några timmar senare. Därefter blev det gradvis lättare.

Om det var tur eller skicklighet vet jag inte, men jag hade inga besvär. Visst, det gjorde ont några dagar efter operationen, men jag hade inga problem med att lyfta eller gå.

Det enda jag har kunnat klaga över är att mina pruttar - utan att gå in på detaljer - kunde väcka de döda. Men annars inget, nada, zipp, nothing. Allt har varit bra. Allt.

Jag började först känna mig fel i mammagruppen

Det var först efteråt som jag började känna mig fel. Första gången jag var i mammagruppen berättade vi förlossningshistorier, och jag var den enda som hade fött med kejsarsnitt. Jag beskrev förloppet och berättade att det hade gått bra och att jag återhämtat mig snabbt. De sa inte så mycket. Det var bara ”härligt” och så vidare.

Här hade jag för första gången känslan av att Alberts födelse inte var riktig. Jag kände mig irrelevant, bortglömd, förbisedd och fel – det var inte deras avsikt, men det var så jag kände.

LÄS OCKSÅ: ”Där låg jag med ärr på magen och två små vackra barn och blev skammad för att jag hade fött dem med kejsarsnitt”

Jag minns att samma dag som jag hade berättat min förlossningsberättelse blev jag frågad av en av mammorna: ”Hur länge hade du krystvärkar, Cecilie” – ”men jag hade ju inte… jag fick ju planerat kejsarsnitt”…. ”Åh, ja” och sedan inget mer. Under samma period hörde jag kommentarer från kvinnor som: ”Jag hoppas inte att det slutar med kejsarsnitt” eller ”bara jag inte får kejsarsnitt – då är jag nöjd”.

Det var alltså först i mötet med andra som jag började tänka negativt om mitt kejsarsnitt.

Kejsarsnittet var rätt – det kunde ha gått helt fel

Idag påminner jag mig själv om att kejsarsnittet var en seger; en framgång; en gåva. Som sagt höll man ett vakande öga på oss under graviditeten, men beslutet om kejsarsnittet dröjde. I vecka 31 var det äntligen en läkare som tog beslutet tillsammans med oss. "Det kan gå bra med en vaginal förlossning, men jag kan inte lova det. Det kan plötsligt bli en fråga om skuld som ni måste leva med om något går snett, och det vill jag inte utsätta någon för." Därför kejsarsnitt.

När vi låg i uppvakningsrummet efter kejsarsnittet hade barnmorskan livmoderväggen med. "Nu ska jag visa dig varför det var bra att du valde kejsarsnitt. Din moderkaka var delad i flera delar över livmoderväggen. Hade du fött vaginalt kunde flera blodkärl ha gått sönder och Albert varit i hög risk att förblöda."

Min historia kan och ska inte vara annorlunda, för då kanske Albert inte hade varit här idag.

Förlåt lilla Albert, din födelse var unik och den har lämnat sitt avtryck. Det är här du har satt ditt märke, som ett ärr på magen, och här sitter du på din alldeles egna kärleks-kejsarsnittshylla, som är din och ingen annans.