En onsdag kväll i juli går vattnet – 3 veckor före beräknad förlossning, men jag är redo för den största stunden i mitt liv. Jag har verkligen sett fram emot denna förlossning och mötet med mitt förstfödda barn.

Jag ringer till förlossningen, och de säger att jag bara ska försöka sova. Så jag går lite besviken till sängs.

Vi hoppar fram ett dygn och än har inget hänt, trots att jag fått tabletter som ska sätta igång värkarna. Nu är jag placerad i en förlossningssal, och de ger mig värkstimulerande dropp. Värkarna blir så intensiva och okontrollerade att det slutar med en värkstorm, och jag ropar efter en epiduralbedövning, som jag hade svurit att jag inte skulle ha. Efter ett och ett halvt dygn säger barnmorskan till mig att jag är redo att föda vår son, och vi bara väntar på krystvärkarna, som snart borde komma – behöver jag säga att de givetvis uteblev?

Jag måste krysta ut honom – utan att ha krystvärkar

Efterhand samlas en stor skara barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, barnläkare, studenter och annan sjukvårdspersonal i rummet. De konstaterar att min son ligger som stjärnkikare och rekommenderar att jag försöker krysta ut honom utan krystvärkar. Vi försöker, men det blir bara ett par försök.

Fler personer strömmar in i rummet och de säger att de nu är redo att dra ut honom med en sugklocka, och annars blir det ett akut kejsarsnitt. Det är ingen hemlighet att de två försöken var fullständigt förfärliga, och det lyckades inte att få ut vår son. Det enda de lyckades med var att dra honom lite längre ner. Så medan en barnmorska börjar trycka tillbaka min son, ska en student klippa av mina kläder, för nu måste det gå snabbt. Jag ligger på sängen medan de springer med mig mot operationssalen.

Är min son död!?

De berättar kort att de nu gör hålet för att ta ut honom, men sedan stannar hela världen för mig. Det nästa jag minns är att jag skriker och gråter “Är han död? Är han död? Säg det till mig nu?!?!?!” Min son ligger nämligen helt livlös med en APGAR-poäng på 0 vid läkarens bord. Sjuksköterskan, som jag ropar åt, smeker mig försiktigt i håret och säger “De gör vad de kan…” Samtidigt hör jag läkaren som ska få ordning på min kropp be en student att hämta blod. Studenten springer ut ur rummet, men jag får aldrig något blod, för han kommer tillbaka tomhänt.

 LÄS OCKSÅ: ”Min ångest hade övertygat mig om att min baby skulle dö i magen på mig”

Efter 10 minuter får de liv i min son. Jag hinner bara se honom en kort stund innan pappa och son skickas till neonatal. Jag svimmar – min kropp stänger ner. Jag vaknar äntligen efter ca 4 timmar och vill se min son. Jag ligger paradoxalt nog på BB-avdelningen, medan min son ligger på neonatal med CPAP – helt ensam. Jag körs liggande till hans säng och får känna honom för första gången. Det var det största – jag grät av lättnad. Både han och jag var vid liv.

Jag orkar inte hålla mig vaken. Jag har förlorat mycket blod, och min kropp är helt slut. Därför förs jag bort från min son igen och återförenas med honom först omkring 18 timmar efter hans födelse. Man säger att barnets första timmar utanför magen är avgörande – och där ligger mitt dyrbaraste helt ensam i sin lilla säng.

Lillasysters födelse – ännu ett kejsarsnitt

När vi bestämde oss för att vår son skulle få ett syskon, tvekade jag inte det minsta. Jag ville inte genomgå samma förlossning igen, så jag valde ett planerat kejsarsnitt.

Men lillasyster i magen hade andra planer. Fyra veckor före beräknat datum vaknade jag av en kraftig blödning och fick åka ambulans. Jag var skräckslagen på nytt. På förlossningsavdelningen lyckades de lugna mig eftersom allt fortfarande såg bra ut med lillasyster. Jag var redan i aktiv förlossning, så de frågade om jag ville föda vaginalt.

Jag överväger starkt att försöka föda naturligt. Känslan av att jag blivit berövad en förlossning finns kvar inom mig – jag längtar innerligt efter en normal förlossning, men jag har också en enorm rädsla för att hamna i full narkos, vilket blir alternativet om jag återigen misslyckas med ett försök till en naturlig förlossning. Jag vågar inte riskera att inte få möta min dotter i det ögonblick hon kommer ut, så jag slutar med att bli rullad "semi-akut" till operationsbordet – exakt samma operationssal som några år tidigare.

 LÄS OCKSÅ: ”Under hela kejsarsnittet trodde jag att något var fel”

Jag gråter ohämmat och hulkar så mycket att de har problem med att lägga blockaden i ryggen. Jag känner mig återigen som ett misslyckande. Min kropp kan inte ens bära min dotter i 9 månader, och jag vågar inte säga ja till att föda henne normalt. Lyckligtvis går allt helt annorlunda och lyckligtvis skriker lillasyster i det ögonblick hon kommer ut ur magen. Allt är bra.

Ofrivillig kejsarinna

Jag blev ofrivilligt en kejsarinna, och jag hade otroligt svårt att förlika mig med att det slutade så. Jag förnekade en efterföljande reaktion med mitt förstfödda barn, som jag först har fått erkänna mycket senare. Det var ett gigantiskt nederlag för mig att jag inte kunde föda mitt barn – en tom känsla. Det är ju för sjutton det som kvinnor är skapta för – varför kunde jag nu inte ens göra det?!

Jag vet dock också att det inte definierar mig. Varken som människa eller mamma. Kejsarsnitt gör mig inte till en sämre mamma – naturen ville mig bara annorlunda. Och jag har efterhand förlikat mig med att ärret på magen finns där, och det är en del av mig och min identitet, men det har inte varit lätt att komma hit.