Min graviditet tog en oväntad vändning i vecka 36, när jag på grund av kraftiga smärtor sökte akut läkarvård. Där fick jag det chockerande beskedet: Vår lilla flicka hade vänt sig och låg nu i sätesbjudning. Hennes huvud var pressat så långt upp mot toppen av magen att några av mina revben hade böjts – så stort var trycket.

Från planerat till akut kejsarsnitt

Vi blev kallade till ett vändningsförsök och ett samtal om förloppet och möjligheten för en sätesförlossning. Efter noggrant övervägande försökte vi vända henne – utan framgång. Hon ville inte samarbeta. Därför beslutades det att vi skulle ha ett planerat kejsarsnitt, och vi gick hem från sjukhuset med ett datum för när vi skulle möta vår dotter.

En vild och surrealistisk känsla – att veta exakt när ens barn ska komma till världen.

Men hon hade sin egen plan. En söndagsnatt klockan 00.50 gick mitt vatten, och hon var redo att göra sin entré. Vi ringde 112. Jag låg i en pöl av fostervatten medan min partner packade våra saker. Vi satte på vår favoritmusik och försökte behålla lugnet.

På förlossningsmottagningen möttes vi av trevliga, men pressade barnmorskor och sjuksköterskor. De tog sig tid att kontrollera oss, undersökte mig och frågade igen om vi önskade en sätesförlossning – men vi hade redan bestämt oss: Nej tack.

Värkarstorm och väntetid

Eftersom mitt tillstånd var stabilt (inga värkar, och bara 2 cm öppen) och det var fullt upp på sjukhuset, blev vi satta att vänta tills morgonpersonalen kom in kl. 07.

Runt kl. 02 började det knorra i magen – jag behövde verkligen gå på toaletten och hade en stark känsla av att allt i min kropp var på väg ut. Därefter minns jag inte mycket – bara en intensiv, utanför-kroppen-upplevelse. Jag fick värkarstorm och kunde inte alls vara i mig själv.

LÄS OCKSÅ: “Kejsersnittet var en helt igennem smuk og fantastisk oplevelse”

Min partner tillkallade personalen, men på grund av arbetsbelastningen gick det tre timmar, där jag hade konstant värkar. Under den tiden öppnade jag mig sex centimeter. Jag fick värkhämmande medicin, för jag skulle bara hålla ut tills operationssalen blev klar.

“Er I klar til at blive forældre?”

Endelig blev det vores tur. På operationsstuen stod det sødeste personale klar og tog imod os med smil og varme. De spurgte, om vi var klar til at fejre fødselsdag. Det var en fuldstændig vanvittig følelse at blive lagt på operationsbordet, blive gjort klar – og så se klædet gå op.

Under hele forløbet talte jordemoderen beroligende med os. Lige inden vores datter blev født, sagde lægen, der skulle foretage kejsersnittet: “Er I klar til at blive forældre? Nu kommer hun.”

Og så stod tiden stille.

Et lille, sprødt skrig fyldte rummet – vores datter var kommet til verden. Min kæreste fulgte med under den første undersøgelse, og kort efter blev hun lagt på mit bryst, mens jeg blev syet sammen. Personalet informerede os hele vejen igennem og fik os til at føle os trygge og godt passet på.

Det perfekta sättet att komma till världen

Sedan kom vi till förlossningsavdelningen, där vi stannade i tre nätter. Jag behövde komma upp och röra på mig igen. Det var tufft – särskilt de första dagarna. Bara att ta sig ur sängen var en kamp. 

Men jag fick massor av stöd och vägledning när det gällde smärtlindring och hur jag skulle känna efter och ta saker i min egen takt. Jag hade aldrig klarat det utan min partners enorma stöd. Han var med mig genom allt. 

LÄS OCKSÅ: “Varför är det så förbaskat viktigt att undvika att bli skuren i magen?”

Min dotters födelse kunde inte ha varit vackrare – även om kejsarsnittet inte var drömmen, blev det det perfekta sättet för henne att komma till världen.

I dag sidder jeg tilbage med en dyb taknemmelighed og et behov for at dele, at et kejsersnit også er en fødsel. Ikke kun en akut løsning – men en rigtig, stærk måde at blive mor på. At blive “kejserinde”, er det sejeste, jeg nogensinde har gjort.

Det kræver styrke – både fysisk og mentalt – at lægge sin krop på et bord og lade sig skære op for at give liv. Kejserinder er pisse seje.