Jag har inte haft modet att ha den här konversationen med mig själv förrän nu, även om det snart är två år sedan. Kanske för att det har tagit tid att förstå vad som egentligen hände. 

Först efter många månader med terapi, gruppterapi, efterfödelsesamtal och otaliga samtal med mina närmaste och min partner, kan jag ha konversationen med mig själv med mer förståelse än fördömande.

Att föda med kejsarsnitt är något jag förstod med kroppen innan hjärnan. Det har tagit tid att hinna ikapp upplevelsen och bearbeta den. Lång tid, där jag gick runt och kände mig som någon som hade varit med om något hon inte riktigt förstod. 

Många händer och bekymrade röster 

Den dagen vi satt i taxin mot sjukhuset hade jag en helt annan föreställning om vad som väntade oss. Som alla andra beskriver det, kändes varje dag efter beräknat datum som ett år. Beräknat datum hade passerat med 13 dagar, och efter en igångsättning var mitt tålamod på bristningsgränsen.

Värkarna började klockan 3 på natten den 1 juni. Äntligen. Vi tog en taxi med all vår packning mot sjukhuset vid middagstid. Jag blev undersökt och fick veta att jag var fyra centimeter öppen. Yes! 

LÄS OCKSÅ: 20 födandes erfarenheter med kejsarsnitt

Vi blev parkerade i väntrummet, och med värkar för fulla muggar väntade vi på ett rum. Först klockan 18 blev vi körda in. Jag minns det som en vändpunkt. Nu började slutspurten, trodde vi. Men Otto hade lika dålig lokalsinne som sin mamma och tog sin tid att hitta ut. 

Hans hjärtljud fortsatte att sjunka, och mitt blodtryck fortsatte att stiga. Allt började bli suddigt. Natten blev en dimmig cocktail av epidural, värkdropp, rebozo, omsorg, smärta och utmattning. Jag minns de många händerna. Lustgas-hallucinationer. Och bekymrade röster.

Ska vi byta till kejsarsnitt?

Vid soluppgången drog barnmorskan gardinen åt sidan, öppnade fönstret så fågelsången kunde höras, och sa med ett leende: "Vilken vacker morgon att fira födelsedag på." Och där vaknade jag från nattens mörker. Men verkligheten var att efter 30 timmar med värkar hade jag bara öppnat mig 6-7 cm. Vi fick valet: byta till kejsarsnitt nu eller ge det ett sista försök.

Jag frågade: Vad skulle ni rekommendera? Vi försökte en sista gång. Men det var fortfarande ingen framgång. Det klumpiga, gröna fostervattnet var tecken nog, och varningsklockorna ringde. Plötsligt gick det snabbt.

LÄS OCKSÅ: ”Innerst inne känner jag inte att jag har försökt föda”

Jag minns de lugnande rösterna och min partners chockade, rörda ögon. Känslan av att vara närvarande och ändå helt borta. Jag satt och kräktes på operationssalen medan de lade en ny epidural. Lade mig ner. Tittade på min partner. Och så var han där. Otto. De sa att han var min. Men det kändes inte så.

Jag minns hur han låg inlindad, placerad vid mitt huvud. Jag ville kyssa honom. Men vågade inte. Det var som om jag behövde fråga någon om lov. Men vem frågar man om lov för att kyssa sitt eget barn? Ingen. Och i den obeslutsamma tystnaden växte avståndet inom mig.

"Vi rekommenderar att pappa åker hem för att få en god natts sömn"

Efter förlossningen blev vi inlagda på en delad avdelning. Tre familjer hann vi dela den med, var och en med sina egna historier, sina egna postpartum-bubblor. När Otto grät väckte vi den trötta familjen på andra sidan skynket. När vi ringde på hjälp störde vi dem. När vi tände lampan tändes deras också.

Och när jag, liggande i sängen med min nyfödde son vid min bröst, med kateter och drop och en mage som nyligen öppnats och sytts igen, frågade om det fanns en madrass eller täcke till golvet så att min partner kunde stanna, blev svaret:

"Vi rekommenderar att pappa åker hem för att få en god natts sömn."

Det kändes som ett dåligt skämt där någon hade glömt att jag varken kunde stå eller gå. Att jag knappt kunde nå vattenglaset bredvid mig. Och nu förväntades det att jag skulle klara resten ensam. Ensam med ett spädbarn som just kommit till världen. Ensam med mitt snitt, min utmattning, min skörhet och en bottenlös känsla av otillräcklighet.

Så, fem timmar efter förlossningen står min partner – efter en tur till Jysk – och pumpar upp en luftmadrass i det trånga rummet där vi var fyra vuxna och två nyfödda. En absurd scen.

Älskar jag honom?

Nästa akt i det absurda teaterstycket var utskrivningen. Eftersom det var hektiskt i korridoren, slogs vår och tre andra familjers utskrivningssamtal ihop till ett. Vi fick en genomgång av det beryktade avföringsschemat, delade telefonnumret till BB-avdelningen, och så farväl och tack.

Alla familjer satt vi där med våra respektive komplicerade förlopp i bagaget. En med diabetes, en med gulsot, en med något tredje och jag med mitt stora ärr och stora plåster. Alla, tror jag, lämnade med en känsla av att vara ensamma.

LÄS OCKSÅ: ”Det var ett gigantiskt nederlag för mig att jag inte kunde föda mitt barn”

Och när vi talar om känslor, hade jag inte förväntat mig en broschyr om hur man ska känna när man blir mamma. Men jag hade ändå förväntat mig att inte känna mig som en åskådare till födseln. Att barnet, som man själv har fött, kan kännas som en främling. Jag hade inte förväntat mig att kärleken skulle skölja över mig som en tsunami – men kanske åtminstone en liten våg? Bara något. Men allt jag kände var tvivel och skuld.

En månad senare satt jag med min närmaste väninna vid min sida och min perfekta, sovande son i armarna och hörde mig själv säga:

"Jag vet inte om jag älskar honom."

Fel och ensam

De orden bränner fortfarande i mig. För det var inte sant. Jag älskade honom. Jag kunde bara inte känna det. Det var som om jag stod utanför och tittade in på en situation som borde vara min. Som om min partner och Otto hade fått fel mamma till sin familj. Otto var min. Men jag kunde inte lista ut hur jag skulle vara hans. Och han förtjänade bättre.

Samtidigt som min familj just hade blivit en person rikare, kände jag mig fel och ensam. Jag skämdes över min egen reaktion, över min distans. Och mest av allt: över att inte vara den mamma jag trodde jag skulle vara.

Den mamma jag hade föreställt mig att jag skulle bli. Men Otto var där. Han väntade inte på att jag skulle känna mig redo. Han bara var. Och långsamt, långsamt började jag vara det tillsammans med honom. Att hålla honom, lugna honom, finna trygghet i hans lilla kropp, i hans doft och i hans ögon.

Och en dag, utan att jag märkte det, var den där. Förbindelsen. Som om den alltid hade funnits där, men jag bara inte hade haft tillgång till den. Kärleken, som jag inte kunde hitta, hade väntat tålmodigt. Och när jag fann den, fyllde den allt.

Omsorg och förståelse i efterhand

Idag sitter jag här med ett känslolöst ärr på nedre delen av magen och ett läkande inuti. Jag kan nu se tillbaka på mig själv med en omsorgsfull blick.

Jag kan möta henne, som låg där med sin nyfödde son och kände sig helt fel, med förståelse. Men jag arbetar fortfarande på att inte skämmas. På att släppa känslan av att Otto förtjänade en annan mamma. En som hade allt på plats från början. En som kysste honom utan tvekan.

LÄS OCKSÅ: Efterfödselreaktioner – Psykologens guide till smärta i moderskapet

Det här är en konversation jag fortfarande har med mig själv. Men nu vågar jag ta den högt. Och jag hoppas att någon som läser detta känner sig mindre ensam i sina egna. Att de kanske känner en liten lindring i sin skuld, sin tvekan.

Otto valde mig. Och idag vet jag att jag är hans mamma. Inte trots allt. Utan just för att vi fann varandra när det var som svårast.