Jag har haft mycket att göra de senaste många, många åren. Jag startade som egenföretagare 2016 vid 28 års ålder. Min pojkvän hade stöttat mig och uppmuntrat mig i alla mina drömmar. Jag var upptagen med ALLT annat än barn. Jag visste mycket väl att det var hans största önskan att vi skulle bli föräldrar, och jag önskade det också – vid ett senare tillfälle.

Under tre år med full fart öppnar jag två skönhetskliniker. Allt går som på räls. Jag arbetar praktiskt taget alla dygnets timmar. Min man och jag gifter oss två månader efter klinik nummer två öppnas 2019. Det är ett stort gemensamt projekt att öppna ännu en klinik, och jag använder hela vår första bröllopsbesparing till lokaler och inredning. Jag lovar honom att vi ska börja med barn efter vår bröllopsresa.

Jag blir gravid för snabbt!

Eftersom jag trivs bäst med att ha kontroll och vi nu har kommit överens om att vi ska bli gravida, slutar jag med preventivmedel och laddar ner en fertilitetsapp. Och så tänker jag: nu tar det nog ungefär 6 månader. Det går 14 dagar, så står jag där i badrummet med ett positivt test. Jag blir chockad!

Jag gråter helt ohämmat och är rädd och ledsen. För graviditeten kom alldeles för snabbt! Jag har en konstant känsla av att jag kommer att förlora barnet. För det kan ju inte stämma att jag blivit gravid på första försöket.

LÄS OCKSÅ: ”Jag var så arg på mig själv och rasande på kejsarsnittet”

Men efter den ena och andra ultraljudsundersökningen (vi köpte en del extra själva) är hon bara därinne! Helt livlig och fin. Så nu är det alltså nu, och vardagen fortsätter i full fart. Med lika många arbetstimmar och press, för nu har jag bråttom innan förlossningen.

Jag har en bra graviditet och jag känner mig inte rädd för att föda eller för rollen som mamma. Så jag behåller mitt fokus på mina företag, de 2 första “bebisarna”, som ju inte får lida under graviditeten.

Corona slår till och allt faller samman

Jag börjar föreställa mig min fantastiska förlossning. Med mysiga LED-lampor i fönstren på en förlossningssal med badkar och meditationsmusik. Vi har gjort hemmet redo för bebisen och börjat packa väskorna för sjukhuset.

När jag så smått närmar mig föräldraledigheten och börjar sakta ner tempot, då slår corona till! Mitt livsverk är hotat! Vi blir tvingade att stänga! Jag är i chock, stressad, ledsen. Jag är äntligen redo att gå på ledighet, och nu riskerar jag att förlora mina kliniker, min personal och inte minst min lugna föräldraledighet.

 LÄS OCKSÅ: “Det stod klart, att min kæreste ville gå glip af sin datters fødsel”

Vår sista del av graviditeten fylls med corona-kaos och nya försiktighetsåtgärder. Mitt 32-veckors läkarbesök får jag inte gå på på grund av hosta, och när jag kommer veckan efter bekräftar läkaren att vår lilla flicka inte har vänt sig. Jag blir riktigt ledsen, men hoppas att ett vändningsförsök kommer att lösa problemet. För jag drömmer om en förlossning där JAG har kontroll. Inte en riskabel sätesförlossning eller ännu värre ett kejsarsnitt! För har man verkligen fött om man får ett kejsarsnitt? Är man då lika mycket kvinna och lika tuff mamma?

Vattnet går fem veckor före beräknad förlossning

Två veckor in i corona-lockdown och 5 1/2 vecka före beräknad förlossning har hon inte vänt sig. Jag ska till barnmorskan om tre dagar. Jag arbetar fortfarande och är igång hela dagen. 30 minuter efter att jag kommit hem går vattnet – som om en vattenballong spricker i vårt vardagsrum. NEJ, tänker jag bara! Inte nu! Jag är ensam hemma, hon ligger fel och barnmorskan har på telefonen sagt att om vattnet går ska jag lägga mig ner och hämtas med ambulans. Så det gör jag! Gråtande och panikslagen för att navelsträngen ska klämmas och vi förlorar vår flicka.

Jag blir hämtad och körd till Hvidovre, där de tar emot mig lugnt och stilla. Jag kommer in för undersökning och allt verkar bra. Alla är skickliga och trevliga och jag kan själv välja om jag vill föda henne i sätesläge eller med akut kejsarsnitt. Jag får fakta om båda förlossningarna och vad de innebär för risker. Jag vill inget av det! Jag får tid att tänka, men kan inte bestämma mig. Jag har gott om tid ännu, säger de. Det går en timme kanske två. Då kallar min man på barnmorskan. Han tycker att jag har värkar väldigt ofta. Vi har inte varit på förlossningsförberedelse, som var inställd pga. corona, så vad vet vi?!

En sätesförlossning? Jag vågar inte!

Hon känner på mig, och jag är fullt utvidgad. Alltså 10 cm! Och jag är fortfarande på akutmottagningen. Vi har bråttom nu, säger hon. Det är grönt fostervatten och bebisen övervakas och måste ut. Beslutet om kejsarsnitt tar jag instinktivt när jag känner krystvärkarna skölja över mig. Det här klarar jag inte! Jag känner mig osäker, jag vet inte om jag kan föda och för guds skull vad det gör ont! Och vad om hon inte kommer ut levande?! Rädslan och ansvaret är överväldigande. Förlossningsläkaren och barnmorskan får mig att bekräfta beslutet om kejsarsnitt, de är trevliga och gör allt de kan för att lugna mig och stödja mig i mitt val.

 LÄS OCKSÅ: ”Jag känner mig som en fegis som var för svag för att föda min dotter”

På nolltid är jag körd till operationssalen. Jag minns att jag skriker hela vägen dit. Det är väldigt många människor närvarande, och jag har hela tiden krystvärkar. Äntligen får jag bedövningen i ryggen och jag blir lugn. De har tagit över – ansvaret för vår flicka är inte längre bara mitt. Alla smärtor försvinner. Själva kejsarsnittet går både snabbt och superproffsigt. Vår dotter är frisk och fin, men jag ser bara från sidan och känner mig nästan utanför och lurad på upplevelsen av min dotters födelse. Att se henne komma ut, hålla henne och njuta av henne.

Separationen är det svåraste

Min man följer med henne till neonatalavdelningen kort därefter. Jag är avundsjuk och ledsen. Jag måste sys ihop och på uppvakningen innan jag kan följa med. Det gör ont! För jag vill vara hos min lilla flicka.

Det är klart det värsta med kejsarsnittet. Att vara helt ensam i flera timmar på uppvakningen separerad från mitt nyfödda barn. Ensam i ett rum där jag måste kunna lyfta båda mina ben. Vilket jag ständigt testar de kommande timmarna – innan jag äntligen får köras upp till min nyblivna familj.

Under dagarna efter är jag i total konflikt över om jag gjorde rätt. För jag hade ju nästan redan fött henne! Och det följde en känsla av otillräcklighet med att inte kunna genomgå en “normal” förlossning. Men nu när jag ser på min vackra dotter är jag glad att jag gjorde det som kändes säkrast för mig och henne.

Jag tycker inte att läkningen hade stor betydelse eller gjorde väldigt ont. Men känslan av att förlossningen gick fel fyller mycket. En konstig blandning av skam och besvikelse.

Var det ett felaktigt val att föda med kejsarsnitt?

Jag känner nästan att upplevelsen och äran av förlossningen togs ifrån mig. Samtidigt har jag utifrån upplevt stor förståelse för mitt val. Förlossningsläkaren upprepade det flera gånger för mig medan jag syddes ihop. Att jag skulle lita på att jag hade tagit rätt beslut.

Jag gör en dygd av att säga att jag har FÖTT henne med kejsarsnitt. Och vara stolt över det! Och jag blir fortfarande väldigt stött om någon kallar det något annat än en förlossning. Mitt ärr stör mig inte alls.

Min rädsla för att fatta fel beslut, förlora kontrollen och förlora henne finns kvar. Men det följer nog med att bli mamma. Oavsett hur jag födde henne. Jag vill gärna fokusera på att vara en stolt mamma och acceptera att jag inte kan kontrollera eller förutse allt.