År 2020 bläddrade jag runt på Tinder och stötte på den här underbara mannen. Hans profiltext talade direkt till mig. Jag kunde bocka av, bocka av, bocka av allt med honom. Han såg fantastisk ut, och jag tänkte att den chansen måste jag ta. Vi träffades på en dejt, och därifrån tog allt fart. Jag var helt betagen, för wow, vad han var härlig. Han var så härlig att vi flyttade ihop fyra månader efter att vi först träffades.

Framtidsplaner

Efter att vi bott ihop i 2 månader började vi smått prata om framtiden. Vi var faktiskt ganska överens om att vi ville ha barn, ganska snart. Allt kändes rätt mellan oss, och då det finns en åldersskillnad på 7 år mellan oss, kändes det viktigt att inte vänta för länge.

Jag kommer ihåg att vi pratade om att när man slutar med p-piller, måste man ofta vänta runt tre månader innan de och deras effekt helt lämnat kroppen. Vi funderade på om det skulle gå smidigt så snart jag slutade med p-pillerna. Eller skulle vi kanske behöva hjälp? Efter en del samtal och överväganden kom vi överens om att jag skulle sluta med p-piller. Vi var oroliga för att det skulle ta flera år att bli gravid.

9 månader senare kom han. Mikki. Vår egna, lilla, mycket efterlängtade Mikki! Nu skulle vi bara vara en familj och njuta av varandra, och landa i allt det nya. Vi älskade det.

Start av preventivmedel efter förlossningen

När jag fick min första menstruation efter förlossningen började jag ta minipiller. Anledningen till att det inte blev en spiral var att vi visste att vi ville bli gravida igen, cirka 1-2 år senare. Jag tog minipillerna varje dag klockan 22.00. Det gick inte en dag utan att jag tog dem. Tiden gick, och jag var så trött. Men jag hade ju också precis blivit mamma. Självklart var jag trött. Men, så trött? Jag hade en känsla av att jag kunde svimma när som helst. Egentligen hade jag inte heller haft min menstruation sedan dess, men det var nog min kropp som behövde vänja sig vid minipillerna.

En morgon skulle jag in och diskutera hur mina framtidsplaner skulle se ut på mitt nya jobb. Jag hade inte handlat, så jag fick äta en fralla med korv till frukost. Det var inte det godaste jag kunde tänka mig. Men jag behövde något. Plötsligt var jag tvungen att springa till toaletten, och allt kom upp igen. DÅ visste jag att något var fel!

2 streck på en sticka!

Jag åkte till mitt nya jobb och pratade med dem. På vägen hem köpte jag ett graviditetstest. Jag tog det när jag kom hem. Det kunde jag göra, tänkte jag, för det skulle ju vara negativt. För jag tog ju minipiller, eller hur?

Min första tanke var ”Nej, det kan jag inte. Det måste bli en abort”. Men så tittade jag ner på min lilla Mikki, mitt hjärtebarn. Kunde jag skiljas från någon som honom? Aldrig!

Jag fick fullständig panik. Jag ringde min pojkvän i tårar. Jag grät så mycket att han inte förstod vad jag sa, förutom ”Trappa”, ”Inte som vanligt”, ”Mikki”, ”Kom hem”. Han var säker på att jag hade fallit med Mikki nerför trappan. Han skyndade sig hem, såg testet och mig som grät. ”Vi behöver en ny barnvagn, en ny säng, och vad med barnrummet, vi har ju bara ett”. Jag kunde bara se alla utmaningar som rasade över oss.

Så härligt positiv och manligt logisk lät min pojkvän ”Älskling, tänk på att de alltid kan prova samma saker på Gröna Lund tillsammans”. Från den meningen blev allt ljusare för mig! Ja, de kan ju leka med samma saker och följa varandra hela livet. De positiva sakerna började ta mer plats, men allt var fortfarande mycket överväldigande.

LÄS OCKSÅ: Väntkläder: Den stora guiden till dina graviditetskläder

Låsning i bäckenet och oceaner av dåligt samvete

Månaderna gick och när jag var ungefär fem månader gravid, började det bli mycket svårt för mig. Min kropp hade inte hunnit återhämta sig från den senaste graviditeten. Av goda skäl var mitt bäcken otroligt hårt drabbat. Och jag var tvungen att regelbundet gå till en fysioterapeut för att få det justerat, eftersom det hade vridit sig och satt snett. Det gjorde att mitt bäcken konstant låste sig.

Vad gör man då, när man är så lite rörlig, men är föräldraledig med en åtta månader gammal pojke hemma? Jag hade ingen energi, och jag kunde inte göra särskilt mycket. Jag kunde inte leka på golvet med honom. Här började det dåliga samvetet för första gången visa sig och det blev bara värre därifrån.

De andra mammorna gick till lekplatsen med barnen och gick på öppna förskolan med dem. Till babysim, sångstunder, babygympa och till och med på föräldraledighetskurser. Jag kunde inte överblicka det, och jag fortsatte tänka på om min son skulle bli ensam? Han var bara omkring mig, för jag kunde inte överblicka att gå ut när jag hade så ont och var så trött. Förstörde jag honom? Han lekte ensam och såg för mycket på tv. Han blev till och med rädd när han hörde andra barn gråta, eftersom han inte var van vid det. Hur skulle han någonsin kunna börja på dagis? Usch!

Lyckligtvis är vår son mycket utåtriktad och älskar att underhålla andra. Varje gång han fick mig att skratta, kunde jag känna att han också var glad. När han var tio månader gammal skulle han börja på dagis och jag hade gråtit 266262 gånger. Föreställ dig att vara FULL av hormoner blandat med dåligt samvete över att han skulle lämnas, när jag ju ändå bara var hemma! Usch, säger jag bara.

Dagen kom, och nu skulle jag vara den elaka mamman som lämnade sitt barn. Även om det inte var nödvändigt. Eller var det? Mikki kände sig trygg från första sekund! Han lekte och till och med med de andra barnen! Det gjorde mig så varm att se att han hade lust till det och inte hade blivit 'förstörd' av att alltid vara hemma med mig.

Redan på tredje dagen sov han hos dagis och sedan var det vanlig vardag för honom! Mitt dåliga samvete försvann sakta men säkert. Jag visste nu att han gjorde något. Han kom ut och lekte på lekplatsen med andra barn, han gick till biblioteket, han var på cykeltur, busstur och till och med i skogen. Allt jag inte kunde ge honom fick han där, och dessutom med andra barn. Jag kände mig trygg med hans två dagmammor från första sekund. Och jag var så lättad över att han var där.

Det hjälpte mig och min energi, så jag var en glad mamma och partner när de kom hem på eftermiddagen! Vilken enorm lättnad. Dagis skickade mig bilder nästan varje dag på vad de gjorde och tänk att kunna följa med i hans vardag på det sättet. Synen av hur mycket han njöt av allt var guld värt.

LÄS OCKSÅ: Gravid och trött? Här är de 7 bästa råden

Nära förlossning

Jag kunde ingenting och min partner tog verkligen över mycket med Mikki. Deras band blev det starkaste och det var obeskrivligt att bevittna. Det var bara Mikki och pappa mot resten av världen. Tyvärr var jag, istället för att njuta av det, väldigt ledsen.

Jag var inte ledsen för att de hade fått detta helt obeskrivliga band. Men ledsen för att det inte var jag! Jag var avundsjuk på deras relation, och jag hade dåligt samvete över att jag inte kunde ge honom det hans pappa kunde. Det var hemskt att ha den känslan kring något så vackert och unikt.

Vi nådde den 9 juli. Mikkis första födelsedag och en vecka till min förlossning. Mitt barns första födelsedag, hans dag. Under hela dagen satt jag med en stor rädsla för att gå i förlossning, för denna dag var Mikkis och han skulle ha den dagen för sig själv. Och njuta av den tillsammans med oss. Mina egna systrar delar födelsedag, med 2 år emellan, och de har egentligen alltid haft det bra med det. Så vitt de ger uttryck för i alla fall, men ändå! En födelsedag har alltid varit en speciell dag för mig. Klockan blev 00.00 och jag grät av glädje! De skulle nu få varsin dag.

Dagarna gick och den 17 juli började jag känna obehag. Det kändes lite som att få mens. Jag var så osäker, för det var väldigt milt! Vi var ändå överens om att ringa efter farmor och farfar, som kunde passa Mikki under tiden. När de hade hämtat Mikki, började det tillta, och jag var egentligen väldigt lugn över det. Vilket var märkligt, eftersom min första förlossning hade varit svår. Jag gick och lade mig och sov. För jag visste att jag skulle vakna när värkarna började bita.

Klockan 04.00 på morgonen steg vi upp, och jag ringde förlossningsavdelningen. Klockan 05.05 anlände vi till Skejby Sjukhus och värkarna var kraftiga – jag kunde knappt stå på benen. Men redan klockan 07.32 föddes Oliver. Det var helt otroligt. Nu var jag plötsligt tvåbarnsmamma utan att känna mig redo. Men jag skulle säkert växa in i rollen. Nu var han här, fullkomligt perfekt och alldeles ljuvlig! Vi åkte hem redan 2,5 timme efter födseln. Allting fungerade som det skulle, vilken lättnad. Jag längtade efter att komma hem till Mikki.

När farmor och farfar kom hem med Mikki några timmar senare, kände jag ett obehagligt pirr i kroppen. För hur skulle det bli nu? Jag hade ju två barn att älska. Skulle jag kunna älska dem båda? Skulle jag kunna finnas där för båda i den omfattning de behövde? Hur skulle det gå?

Lyckligtvis kom Mikki springande fram till babyliften där Oliver låg. Han kikade på honom och vinkade. Sedan sprang han in på sitt rum och plockade fram leksakerna. Han förstod inte riktigt vad som hände, men hur skulle han kunna det? Han hade ju precis fyllt ett år.

Mikki visade inget särskilt intresse för Oliver, men började så småningom märka att jag inte alltid kunde lyfta upp honom i famnen, eftersom de var upptagna med ett mindre barn. Jag tänkte att det kanske var nyttigt? Att prova på att inte alltid få som man vill, och att uppleva att det faktiskt är okej ibland. Ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att det förmodligen var positivt att det skedde i så pass tidig ålder. Då är det säkert lättare att vänja sig av med dåliga vanor och avundsjuka.

Jag försökte ändra mitt synsätt, och där saker och ting tidigare kändes tuffa och orättvisa, och där mitt dåliga samvete åt upp mig dagligen, började jag nu tänka: ”Kom ihåg att det är livets gåva du har gett dem!” Den tanken har hjälpt mig i många situationer. När jag ser tillbaka på det här underbara men otroligt krävande halvåret med två barn under 1,5 år, har jag faktiskt bara fem saker som jag hade önskat var annorlunda.

1. Att de inte skulle sätta igång sympati-gråt hos varandra, för det är helt outhärdligt att uppleva.
2. Att det vore smidigare att hämta Mikki på dagis medan man samtidigt har med sig Oliver! Jag har sett ut som en tok med ett barn på magen och ett barn som skriker, ända tills jag lyfter upp honom och då skriker det andra barnet för att de måste dela på mammas famn.
3. Sjukdomar! När den ena är sjuk blir den andra också sjuk, och ofta drabbas vi andra med, så det är väldigt sällan vi alla är friska samtidigt.
4. Det dåliga samvetet! Herregud vad mycket det har tyngt mig! Jag brukar ju vanligtvis ge all min uppmärksamhet till Mikki, men nu måste den delas! DET är svårt eftersom Mikki inte är tillräckligt gammal för att förstå varför mamma inte kan lyfta upp och krama honom, eller varför mamma inte alltid kan hjälpa honom just när han känner att han behöver det mest.
5. Att storebror längtar efter allt som lillebror får. Till exempel flaskan, trots att Mikki precis slutat med den (det är ju orättvist att han inte får när lillebror får, så vi började hälla lättmjölk i flaskan till Mikki) och gröt/puré. Mikki har vägrat både puré och gröt sedan han var åtta månader, men nu är det det bästa som finns, eftersom lillebror äter det.

Korvbröd till lillebror

I dag är Oliver ett halvt år och Mikki är 1,5 år. Nu har de äntligen börjat se varandra och leka tillsammans. Mikki har blivit ovanligt kärleksfull och omtänksam för ett barn i hans ålder. Han gör allt för att Oliver ska ha det så bra som möjligt. När Oliver gråter testar han alla saker som brukar fungera för honom! Han ger honom flaskan, han ger honom SIN napp, eftersom Oliver behöver den mer än han själv. Häromdagen, när vi var på väg hem från dagis, var Mikki trött och ledsen, så vi gick förbi Netto för att köpa ett korvbröd till honom!

Strax därefter fick Oliver ett utbrott och grät för full hals. Man kunde nästan se paniken i Mikkis ögon när han började riva loss små bitar av sitt korvbröd och kasta över till Oliver. Mikki antog att han var hungrig, och om det hjälpte Mikki borde det ju också hjälpa Oliver, resonerade han. Jag blir så rörd vid sådana tillfällen. Tänk att vi har uppfostrat denna lilla människa att visa så mycket kärlek! Det kan man verkligen vara stolt över.