Detta är en berättelse om att bli änglamamma och om att vara anhörig.

En varm sommardag i juni får jag ett samtal som plötsligt slår undan benen på mig. Jag har just blivit mamma till en liten dotter. Min väninna Louise ska snart föda sin son. Vi ser båda otroligt mycket fram emot att bli mammor samtidigt.

Det är Louises namn som dyker upp på min telefons display den där dagen i juni. Den 14 juni 2020 för att vara helt exakt. Jag svarar i telefonen, ovetande om vad Louise ska berätta för mig. Det är ett samtal som förändrar Louises och hennes mans liv – och vår vänskap för alltid. Christian, som Louises son ska heta, lever inte längre. Hans hjärta har slutat slå.

Världen rasar på en sekund

Louise berättar för mig i telefonen att hon just varit på sjukhuset eftersom hon inte längre kunde känna liv från Christian i magen. Louise är vid den här tidpunkten i sjunde månaden av sin graviditet. Vi har båda varit gravida nästan samtidigt, jag var dock några månader före Louise och har vid denna tidpunkt fött för mindre än en månad sedan. När Louises ord når mina öron blir jag enormt chockad. Christians. Hjärta. Har. Slutat. Slå. Det finns ingen hjärtljud. Det kommer inte en levande pojke som kan leka och följa med min dotter genom livet. Det värsta tänkbara beskedet man kan få som mamma, mormor, väninna – ja, nog egentligen det värsta beskedet man kan få som människa.

“På några timmar gick jag från att vara gravid och lycklig till att förlora mitt barn. Mitt och min mans kärleksbarn. En sorg som överträffar allt man kan föreställa sig att uppleva. Att förlora sitt eget barn måste vara det värsta en människa kan utsättas för”, berättar Louise.

En okomplicerad graviditet

Fram till detta samtal har Louises graviditet varit helt normal. Hon har mått sämre och haft mer illamående än genomsnittet, men det är ett öde hon verkligen inte är ensam om, så det har inte gett anledning till oro. När Louise en kväll inte känner liv, slår hon bort tanken eftersom det säkert inte är något fel. När hon nästa morgon fortfarande inte känner liv och har försökt med alla barnmorskekonstens knep för att få bebisen att röra sig, till exempel isvatten, väljer hon att kontakta förlossningen som ber henne komma in för en rutinkontroll.

På sjukhuset blir hon först undersökt av en barnmorska som har problem med att hitta hjärtljudet och kallar på en läkare. Här börjar Louises varningsklockor ringa, det kan inte vara bra när läkaren kallas in. Men när läkaren säger “Se här” och vänder skärmen, blir Louise lugn för en kort stund. Det är ju sådant man säger när det finns liv. Det är dock tyvärr inte de orden som kommer över läkarens läppar. Han säger: “Det råder ingen tvekan. Det finns inget hjärtljud”. Här rasar Louises värld samman. Man kan väl inte förlora ett barn så sent i graviditeten. Det måste ha skett ett misstag. Men det har det tyvärr inte. Läkaren lämnar rummet, och Louise och hennes man Bendix får lite tid ensamma innan de måste ta ställning till förlossning, begravning och en ny tuff verklighet – utan Christian.

“Även om Christians tid blev kort, var den enormt meningsfull”

Det är en söndag som Louise och Bendix får det fruktansvärda beskedet på sjukhuset. De får därför veta att de ska åka hem och komma tillbaka till sjukhuset nästa morgon för igångsättning av förlossningen. Ja, du läste rätt. Förlossningen. Louise ska föda Christian vaginalt. En helt normal praxis för förlossningar av dödfödda barn. Det gör man både som ett led i sorgebearbetningen samtidigt som det också är det bästa för kroppen, som snabbare kommer att kunna återhämta sig och bli redo för en ny graviditet.

Det är denna dag som Louise ringer till mig. Vid denna tidpunkt befinner sig Louise helt naturligt i ett chocktillstånd. Därför verkar hon mycket främmande inför både situationen och för Christian i telefonen. Hon har svårt att nämna honom vid namn. Det kommer alldeles för nära. Hon är mycket mer fokuserad på att få allt överstökat så att hon kan lägga det bakom sig.

 LÄS OCKSÅ: “Inget hjärta, inget tydligt foster. Bara en svart fläck på skärmen”

Under min utbildning skrev jag mitt examensarbete om spädbarnsdöd, så jag känner redan till ämnet lite grann. Jag försöker därför verka lugn i telefonen och erkänna Christian som ett barn i linje med alla andra, levande barn. För han ÄR Louises underbara son. Han har också en stor rätt att finnas och ska fylla mycket i berättelsen om Louises och Bendix liv. Han ska få lov att nämnas vid namn och erkännas som enormt betydelsefull. Även om hans tid blev kort, så har tiden varit otroligt meningsfull. De sju månader han har varit i Louises mage har varit några av de lyckligaste månaderna i både hennes och Bendix liv. Han betyder något. Han betyder mycket. Han betyder faktiskt allt för Louise och Bendix. Och han betyder också väldigt mycket för mig. Han och Emma skulle ha varit de bästa vännerna.

Trots att allt känns sorgligt och tungt försöker jag i telefonen uppmuntra Louise att ändå få ut det mesta av den tid hon har med Christian. Ta rikligt med bilder. Prata med honom. Ta hand- och fotavtryck. Det känns mycket överväldigande för Louise, vilket är fullt förståeligt, eftersom det bara gått några timmar sedan hon gick från att vara lyckligt gravid till att få veta att hennes sons hjärta inte längre slår.

Födseln av ett änglabarn

När Louise blir igångsatt på måndagen förväntar hon sig att förlossningen ska komma igång under dagen eller kanske på natten, men inget händer. Måndag övergår i tisdag och tisdag övergår i onsdag, och fortfarande händer ingenting. Det oroar förstås Louise, och under onsdagen får hon en ballongkateter insatt, vilket glädjande nog sätter fart på förlossningen.

Torsdag sent på eftermiddagen blir Louise mamma och Bendix pappa. Deras vackra son har kommit till världen, och det kan jag säga med hundra procents säkerhet eftersom jag har sett Christian. Han är den finaste lilla pojken. Förlossningen går riktigt bra och Louise är otroligt stark. Hittills har hon mest fokuserat på förlossningen, vilket är helt förståeligt. Jag tror att många mödrar känner likadant; så var det åtminstone för mig. Efter själva födseln kan man nästan glömma tiden som följer eftersom förlossningen tar så mycket uppmärksamhet. Därför känns det överväldigande för Louise när andra kallar Christian för vacker. I hennes tankar dominerar fortfarande chocken, vilket gör det svårt för henne att se hur fin han är. Därför känns det nästan fel när andra beskriver honom så.

Efter förlossningen bäddas Christian i det finaste änglasvepet, sytt av gamla bröllopsklänningar som sjukhuset har för barn som Christian. Han får dessutom en liten virkad bläckfisk att ha hos sig, och en likadan får Louise och Bendix. På så sätt kan de byta dessa när Christian ska läggas i kistan, och alltid bevara en fysisk sak som knyter dem samman. Louise och Bendix har ett gosedjur som deras älskade son har haft hos sig, och Christian får ett gosedjur som bär doften av föräldrarna och är fyllt av deras närvaro och kärlek.

Runt midnatt åker Louise och Bendix hem för att få lite sömn. De återvänder till sjukhuset dagen efter. Trots att det inte har gått särskilt lång tid, har nattens lugn ändå förändrat Louise. Medan Christian föds den eftermiddagen, föds mamman Louise den natten. När hon kommer tillbaka till sjukhuset kan hon se att Christian faktiskt är riktigt fin, och hon finner modet att hålla honom. Det är hennes son. Hon är MAMMA. Hon är lycklig som har fått en så underbar pojke, och han är lycklig som har fått världens bästa mamma – trots att ödet är så oändligt tungt att ord inte räcker till.

 LÄS OCKSÅ: ”Det blir vi som en dag ska säga farväl till Emma – och inte tvärtom”

Det finns inget annat att säga än att det är så fel att mor och son ska mötas och säga farväl på en och samma gång. Det är oförståeligt, tragiskt och meningslöst. Ett möte som skulle vara fyllt med glädje och förväntan inför det liv som skulle vänta. Louise säger till Christian att han ska öppna sina ögon, så att de två kan se varandra i ögonen. Trots att ögonen förblir stängda, är Christian och Louise förenade från denna dag. De två hör ihop för alltid.

“Ingen ska behöva känna sig ensam”

Under sommaren läste Louise flera artiklar och lyssnade på poddar. Som nybliven mamma till ett englabarn kände hon sig mycket ensam med sina känslor. Hon längtade därför efter att få höra andras berättelser om hur de tog sig igenom sorgen och hur de lärde sig leva med den. Det här var en bearbetningsprocess som hon inte riktigt fann stöd för bland sina närmaste. De kände ingen som varit i samma situation och hade svårt att hantera sorgen.

Därför har Louise och jag tillsammans skapat podden “Christiansminde”, där vi berättar historien om Louise och Christian ‘Lövehjerte’.

Det är ett mycket sårbart och ärligt projekt. Vi hoppas att ni tar emot berättelsen med värme, eftersom det krävs stort mod att dela den och bidra till en större öppenhet och förståelse för spädbarnsdöd. När du lyssnar på historien hjälper du till att bära sorgen, för när vi delar sorgen blir den lättare att bära. Tack.