Häromdagen läste jag min första fysioterapijournal efter våra tvillingars födelse i december 2018. Och tårarna rann. ”Michella har svårt att andas”, ”hon kan inte stå upp eller gå under längre tid”, ”hon får ont av att lyfta sina bebisar”, ”hon har mycket smärta i mage, rygg och ländrygg.” Det är ingen vacker läsning, och det tar mig tillbaka till en tid med extrema smärtor, stor ensamhet och en enorm rädsla för framtiden.

En tvillingmammas mage

När jag först blev gravid med Filippa och Ophelia var jag rädd för hur mycket jag skulle gå upp i vikt. Jag var skräckslagen för bristningar – särskilt eftersom jag redan några månader in i graviditeten kunde se att jag skulle bli väldigt stor.

Min mage växte snabbt, och lite som den gravida Barbie, som bara hade en bula på en avgränsad cirkel av magen, så utvecklades min gravidmage också så. Bakifrån hade jag fortfarande midja – framifrån var jag gigantisk.

Så jag började leta efter exempel på hur en tvillingmammas mage kunde se ut efter graviditeten. Inte för att jag kunde göra något åt min egen, men för att förbereda mig för framtiden. Och nog lite för att jag hoppades att de alla skulle vara platta som pannkakor med perfekta magrutor och fina navlar.

Visst – många såg helt fantastiska ut efteråt, men jag hittade också några supercoola tvilling- och trillingmammor som ärligt visade upp sina ganska förstörda magar. Lös och rynkig hud, bristningar och bråck var en fast del av receptet. Och så beskrev de något jag aldrig hade hört talas om förut. Delade magmuskler. Rectus diastase.

LÄS OCKSÅ: Rectus diastase – fysioterapeutens guide till delade magmuskler efter födseln

Redan från omkring femte månaden av graviditeten var jag inte ett ögonblick tveksam om att det var hit jag var på väg. Jag visade min man bilderna, och han försökte lugna mig med att jag ju inte kunde veta att det skulle bli så illa. Men jag kunde känna att det inte var bra.

Dullarnas födelse

Efter sju veckor med värkar födde jag mina darlings med planerat kejsarsnitt mitt i december. Jag hade hållit dem ända till 37+0, och de vägde 2600 respektive 3100 gram. De behövde lyckligtvis ingen hjälp alls. Men det gjorde jag!

När kirurgen skulle göra kejsarsnittet berättade hon entusiastiskt att hon bara hade sett en enda person med en mage större än min, och den personen hade fått trillingar ett par månader tidigare. Kirurgen syftade förstås på fantastiska Maria Jørstad (@triplets_of_copenhagen), som jag följde noggrant eftersom hon fött exakt tre månader före mig och öppet berättade om sin rectusdiastas.

Efter förlossningen kunde jag inte göra någonting. Allt gjorde ont. Och så snart magen sakta men säkert sjönk ner igen kunde jag börja se skadorna.

Pyttesmå bristningar överallt. En navel som numera sitter på vänstra sidan av magen. Stora bristningar över blygdbenet. Rynkig och lös hud. Och helt obrukbara magmuskler. Jag kunde inte ta mig upp ur sängen eller från golvet. Jag orkade inte stå och laga mat eftersom magen inte förmådde hålla mig ordentligt upprätt. Min andning var ytlig eftersom jag inte kunde aktivera musklerna tillräckligt för att få ner luften djupt i lungorna.

En oförstående och bagatelliserande läkare

Det kändes som om mina organ for runt i magen. I perioder gjorde det vansinnigt ont, och när jag låg ner kunde jag se dem röra sig under den lösa huden. Jag kunde se min puls och tarmarna pulsera och bubbla under ytan. Jag var helt förtvivlad när jag bokade tid hos läkaren – jag kunde ju inte ens bära mina bebisar upp till första våningen för undersökningen. Allt kändes så oerhört övermäktigt.

Min svärmor mötte mig utanför läkarhuset och tog en promenad med flickorna medan jag, väl förberedd med en hel del kunskap från Instagram och Google, steg in för att be om en remiss till en specialist på rektusdiastas.

"Alla kvinnor är missnöjda med sina magar efter att de har fött…"

Det var min äldre manlige läkares kommentar när jag, med tårar i ögonen, berättade hur jag mådde. Jag var tvungen att stå på mig för att bli undersökt.

"Ja, den är förstås lite tagen efter en tvillinggraviditet", konstaterade han torrt vid en första anblick medan jag låg på britsen.

"Försök att lyfta benen", fortsatte han.

"Det kan jag inte", svarade jag.

"Då sätter du dig upp i stället", föreslog han.

Och då brast jag i gråt. Jag kunde knappt få fram orden.

"Det är ju det jag försöker säga till dig. Jag kan inte ta mig upp. Jag kan inte aktivera mina magmuskler. De är borta!"

Sviken av sjukvårdsförsäkringen

Efter att ha förklarat för honom vad jag led av och berättat vilken specialist jag behövde remiss till, gick jag hem och väntade på min kallelse. När den äntligen dök upp i min e-Boks var det två månaders väntetid. Jag bestämde mig för att använda den tiden till att starta min rehabilitering.

Jag tog kontakt med en fysioterapeut som är specialiserad på graviditets- och efterfödselrelaterade skador, och jag kontaktade förstås även min sjukvårdsförsäkring, Danica Pension, för att få hjälp med kostnaderna. Men precis som så många andra kvinnor fick jag avslag – hela tre gånger på ett och ett halvt år – med motiveringen att skadorna räknades som efterfödselbesvär. Efter en omfattande medieavslöjning av P1’s Ole Hall erkände Danica Pension att de hade agerat olagligt, och nu ligger mitt ärende hos Ligebehandlingsnævnet, som ska besluta om ersättningsnivån.

Först bad jag om hjälp med rehabilitering av mina delade magmuskler. Ett halvår senare hörde jag av mig till Danica igen för att få hjälp med de svåra rygg- och ländryggssmärtorna som tyvärr följer med en rektusdiastas. Och sist kontaktade jag dem när jag blev akut inlagd och fick beskedet att jag hade drabbats av muskelknutor i underlivet. Allt detta orsakades av rektusdiastasen, eftersom ingenting stöttar min överkropp. Och allt förvärrades av att jag inte fick den hjälp jag så desperat behövde. Utöver de fysiskt påfrestande upplevelserna växte även en känsla av ensamhet, orättvisa och oro.

Jag kände mig så ensam med min smärta och mina känslor kring min kropp. Efter ett och ett halvt års fertilitetsbehandling borde jag bara vara tacksam för att vi hade fått två friska, underbara barn. Istället grät jag varje gång jag såg mig själv i spegeln. Jag hade ont konstant.

LÄS OCKSÅ: Delade magmuskler efter förlossning – 5 skonsamma övningar

När jag vaknade på morgonen tog jag mig själv i att ligga helt stilla några sekunder, om jag inte kände smärta, bara för att njuta av känslan av att inte känna något. Jag gjorde mina återhämtningsövningar, men hade svårt att hitta tid för dem i en vardag med jobb och två små barn. När de äntligen sov var jag så utmattad att jag knappt orkade prata med min man.

Det är något jag inte visste förrän mina magmuskler gav upp; det äter upp din energi att ha ont hela tiden. Det tar ditt överskott och gör dig mer lättirriterad. Och du blir otroligt trött. Det enda som kanske är mer utmattande är att behöva säga högt att du har ont. Den delen övar jag fortfarande på, för även om jag inte vill vara till besvär och klaga, är det otroligt svårt för min man att förstå hur mycket det påverkar min vardag om jag går och håller det för mig själv.

En fortsatt kamp

Idag kämpar jag fortfarande med mitt nya liv med rectus diastase. Jag har blivit godkänd för operation eftersom jag efter rehabilitering fortfarande har ett mellanrum mellan mina magmuskler som är 8 cm brett på det bredaste stället och 15 cm långt. Men eftersom vi fortfarande drömmer om fler barn och har påbörjat fertilitetsbehandling igen, måste jag vänta några år. Rekommendationen från plastikkirurgiska avdelningen är att jag ska vänta tills yngsta barnet är tre år, eftersom det blir en tuff rehabilitering.

Jag har fortfarande ont varje dag – men man kan lyckligtvis vänja sig vid mycket. Jag kan inte längre minnas en vardag utan smärta. Så jag njuter av de dagar då smärtan är lite mer hanterbar. Och de dagar då jag varken står ut med att stå, sitta eller ligga ner, svär jag långt bort.

LÄS OCKSÅ: “Drabbar framfall av underlivet inte bara gamla damer?”

Jag kämpar också fortfarande med mitt utseende… Min mage putar som hos en gravid i sjätte månaden, min hud är rynkig och hänger, och naveln ser ut som Farmor Pilträd från Pocahontas. Innan jag fick barnen hade jag en platt och vältränad mage. Jag gifte mig med bar mage på en strand på Seychellerna. Tillsammans med mina små, mycket välsittande bröst var det min absoluta favoritdetalj. Så det känns svårt att jag har förlorat den och – precis som alla andra kvinnor som har ammat i 2,5 år – självklart också mina bröst.

Jag vet inte hur jag ska förlika mig med min mage, men jag försöker varje dag. Och sedan påminner jag mig själv om att det är okej att vara ledsen över det jag förlorat, även om jag är tacksam för det jag har fått. För det är inte ett antingen eller. Och jag hoppas att jag fortfarande ska kunna leva i denna kropp under många årtionden framöver som kvinna och inte bara som mamma.

Skrivet av Michella Meier-Morsi, mamma till tvillingflickor. Michella bloggar om rectus diastase, fertilitetsbehandling, långtidsamning och andra aspekter av moderskapet på @michellameiermorsi.