Jag var beräknad till den 3 oktober, men det skulle dröja 14 dagar till innan hon ville komma till världen. Den 17 oktober 2019 – 3 dagar efter ankomsten till Rigshospitalet, föddes Lulu genom ett akut kejsarsnitt. En stjärnskådare med en kampvikt på 4438 g.

En dos morfin och värkdropp

Jag fick en hinnsvepning och när inget hade hänt efter ett par dagar och vi närmade oss 14 dagar över tiden, bestämde vi tillsammans med förlossningsavdelningen att åka till sjukhuset. Vi blev väl omhändertagna och fick sova i ett litet förlossningsrum. Min man på en förlossningssäng och jag på golvet med en dos morfin.

På morgonen kl. 07.00 var det dags för frukost och saft. Därefter undersöktes jag för att se om det hade skett några framsteg. Det hade det knappt. Värkarna var där, men de var inte tillräckligt kraftiga. Jag fick värkstimulerande dropp mitt på dagen, och för att lindra toppen ville jag gärna ha lustgas. Den fungerade inte i det rummet, så vi blev förflyttade till rum 9, med dubbelsäng och mer utrymme. Och så gick tiden!

Ge mig en epidural!

Droppet skruvades upp till 180 och nu behövdes det nog mer än bara lustgas. De kallade på ”epidural-mannen” och han kom med sin magiska spruta. Jag var i himlen och kunde återigen prata med barnmorskan och min man.

Vi hade den bästa stjärnbarnmorskan i Kristina. Vi skulle ha hunnit få över tre barnmorskor, men hon slutade med att ta ett dubbelpass med mig, Kim, godis och musik i rummet.

En gång i timmen kom läkare med studenter och annan vårdpersonal in för att undersöka, byta kateter och sjunga med till musiken. De kunde känna att både bebisen och jag var trötta.

 LÄS OCKSÅ: ”Igångsättning, ballongkateter och sedan ett kejsarsnitt!”

Hon blev stressad varje gång jag låg på rygg eller på sidan. Innan jag kunde ta en liten tupplur ville jag upp och stå och Kristina sa med ett leende ”Gud, jag har inte sett hur lång du var..” (är 155 cm lång). Vid det laget hade jag inte varit uppe på 11 timmar.

Efter 18 timmar på värkstimulerande dropp och tillhörande epidural, beslutades det gemensamt kl. 05.00 att ett kejsarsnitt nog var en bra idé.

Jag var helt utmattad och orkade inte mer. Min kropp kändes mörbultad efter att inte ha sovit på flera dagar innan, och jag somnade hela tiden. Jag kommer inte ens ihåg att jag såg henne direkt efter kejsarsnittet. Idag är jag glad att Kim spelade in hela födseln på video.

Vi rullades till uppvakningen och där fick jag möjlighet att hålla vår lilla flicka ordentligt. För 20:e gången skulle katetern ut, och jag behövde gå omkring lite. Läkaren kom förbi för att säga grattis, och jag blev senare körd till rummet där jag skulle vara de närmaste dagarna.

Amningen fungerade inte, och jag kände mig som ett misslyckande

Vi fick in en bröstpump på hjul, och så var det bara att sätta igång. Lulu var en hungrig själ, och min mjölkproduktion kunde inte alls producera i de mängder hon ville ha, så vi kompletterade med MME.

Tyvärr fanns det inte mycket tid från personalen att hjälpa mig med amningen. Den första natten fick jag ingen sömn. Kim fick inte stanna över natten, och Lulu ville inte ta tag, så hon och jag låg och grät samtidigt.

 LÄS OCKSÅ: De 5 vanligaste orsakerna till att amningen går fel

Jag kände det som världens största misslyckande att jag inte kunde ge min dotter mjölk, och att jag var tvungen att ”nöja” mig med att ge henne MME. Under hela graviditeten hade jag sett fram emot den närhet man skulle få vid amning och mina egna förväntningar var mycket höga. Jag hade förberett allt med amnings-bh:ar, amningsinlägg osv., så tanken på att jag inte kunde och därmed skulle förlora närheten var riktigt tuff.

Så fortsatte det de följande dagarna vi var inlagda. De misstänkte att hon hade fått en liten vridning i armen under förlossningen. Kanske var den bruten. Hon blev skannad, men tack och lov var det bara en stöt, så hon fick lite smärtstillande och det blev bättre för henne. Tyvärr kom vi inte mycket längre med amningen.

Idag är hon 7 månader och är en glad tjej som får flaska (och gröt) i mängder. Jag har lärt mig – och även sagt själv – att det att vara mamma inte sitter i brösten.

I september väntar vi en liten pojke. Vid en privat skanning sa jag att det skulle bli planerat kejsarsnitt. Hans kommentar var ”Åh vad synd...tråkigt att du inte får uppleva en riktig förlossning”!! Tyvärr var jag inte förberedd, så jag fick inte sagt något coolt tillbaka. Hans ord fick mig tillbaka i min lilla amningsskamvrå, där jag inte var tillräckligt bra, och om det inte var vaginalt, så var det inte en riktig förlossning.

Kejsarsnitt var helt rätt för oss, och jag är stolt över att Lulu har bott i min mage och också kom ut den vägen.